BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Du mailar din redaktör från telefonen för att se om din känsla stämmer och om idén är säljbar. Samtidigt börjar du se dig om efter en plats att slå upp din laptop och knappra in din text. Sedan skriver du. Du köper en kaffe så att de inte ska sparka ut dig från kaféet. Du kämpar med kass wifi. Du tjatar dig in på området för journalister, där din tidning har ett pyttelitet bord, medan Google och Facebook har gigantiska bås med gratis snacks, bara för att påminna om vem som verkligen styr över media.
Sedan skickar du in din text. Du sprider länken över sociala medier, för det ingår i ditt jobb, sedan går du och letar efter mat med ögon glansiga av skärmljus, tills det är dags att börja om. När din redaktör har gått och lagt sig, funderar du på att logga ut och förflytta dig till en bar där du kan flirta oengagerat medan du skrollar social medier. Vid fyratiden börjar du leta taxi hem, som du hoppas att du kan dra av på skatten och du småpratar med chauffören på väg till hotellet utanför stan som du egentligen inte har råd med. Senare, på hotellrummet, frågar du dig själv:
Hur känns det att ha skapat något som hatar dig?
Den meningen ekade i mitt huvud under de två sommarveckor jag tillbringade med att bevaka Republikanernas och Demokraternas respektive konvent. Den är uttalad av en android till sin skapare i Alex Garlands film Ex Machina, men de 15 000 journalister, reportrar, kolumnister, tv-makare och mediemänniskor, som samlats för att bevittna USA:s största politiska kraftmätning, hade kunnat fråga sig själva samma sak. Hatet mot mainstreammedia var en röd tråd på båda konventen. Men hur mycket av den begynnande serietidningsfascismen är vårt fel? Och vad kan vi göra för att stoppa det?
Det här är en berättelse om berättelser, människor som berättar dem och priset vi alla betalar. I alla de tusentals essäer, rapporter, intervjuer, listor och videoklipp som skapas på och omkring det amerikanska presidentracet, är det en typ av personer som egentligen inte ska synas och det är de som producerar: journalisterna. Men det som händer i politiken i dag, speciellt i USA och särskilt i det här valet, har allt att göra med media – industrin, ja, men också människorna i den. Om mediet är budskapet är budskapet oroligt, osammanhängande och präglas av en pengakris som det inte vet hur det ska hantera. Som av en händelse, inte helt olikt USA.
Om du har haft turen att tillbringa de senaste två åren under en sten, här kommer en återblick. Konventen är de officiella nomineringsceremonierna för presidentkandidaterna för Demokraterna och Republikanerna, såväl som fyra dagars festligheter dit lobbyister och mediamänniskor kommer för att flirta och nätverka. Kandidatvalet är bara en ursäkt för partyt och den här gången var utgången avgjord redan innan det hade börjat. Demokraterna hade valt tidigare utrikesminister Hillary Clinton, som representerar mittenliberalt status quo, med en elitfeministisk twist. Hennes huvudutmanare var socialistveteranen Bernie Sanders, som tror på fördelning av välstånd, gratis universitetsutbildning och social rättvisa och som fick ett enormt stöd bland unga väljare som ännu inte accepterat att deras röster inte räknas.
På den republikanska sidan, har en uppsjö av bleka religiösa extremister fått stå åt sidan för Donald Trump, fastighetsmagnaten och realitystjärnan, som står på en plattform bestående av "totalt stopp för muslimers inresor i USA", en mur mot Mexiko och att ersätta hela elektoratsystemet med en gigantisk staty av sitt gummilika ansikte, skulpterad av missriktat klasshat. Det är honom, mer än någon annan, vi alla kommit för att se.
Ett av Trumpdoktrinens mantran är att det finns något som kallas för "mainstreammedia", som försöker kontrollera vad vanligt folk tänker, utan att för den sakens skulle veta något om vanligt folks liv. Mainstreammedia antas vara homogen, kosmopolitisk, välbetald, nästan uteslutande placerad i New York och Washington, samt liberal i sin kärna. Det är en bättre beskrivning av Donald Trump än av majoriteten av alla amerikanska journalister jag känner.
Donald Trump uppfann inte den iscensatta fientligheten mot mainstremmedia. Varje rebellisk politiker på senare år har hånat media offentligt, och samtidigt gett media det media vill ha, en story som drar läsare. Och många journalister, åtminstone de som ännu inte gett upp tanken om att tala sanning om makten, känner sig mindre bekväma när makten uppvaktar oss än när den låtsas hata oss.
Sätten vi skapar och konsumerar media i dag, under det som, i USA, utnämts till "sociala medier"-valet, är inte samma som för bara fyra år sedan. Snabba förändringar i kommunikationsteknologin har omskapat terrängen mer genomgående än de som jobbar med att förutspå internets irrvägar någonsin kunnat förutse. Klart är att makt strömmar till de som kan förstå och utnyttja den hysteriska realitymotor, kallad media, och så har alltid varit fallet.
På 30- och 40-talet, fick Franklin D. Roosevelt nationen att svänga med hjälp av hans skickliga användande av radio – det gjorde även Adolf Hitler. På 60-talet, blev John F. Kennedy den första "tv-presidenten" och slog sin motståndare, Richard Nixon, i tv-sända debatter, som radiolyssnare till samma debatt kände att Richard Nixon hade vunnit. Ronald Reagan, professionell skådespelare, tog positionen till perfektion. Barack Obama är den första amerikanska presidenten som förstått att utnyttja internets fulla potential, då han insåg att sociala medier kan användas för att omskapa de stelnade strukturer av pengar och budskap som i västvärlden ännu kallas demokrati.
I år har Donald Trump – en reality-tv-mogul framför allt, tagit kontroll över berättelsen. Likt Europas högerpopulister, förstår han att det är möjligt att förbise fakta helt och hållet, och träffa väljarna mitt i det osammanhängande centret av rena känslor. Vad betyder journalistik i en sådan tid? Vad innebär det att vara del av pressen i en tid när det inte längre finns någon tydlig distinktion mellan media och den verkliga världen, mellan verklighet och television?
Amerikanska politiska konvent är inte samma stabila, regnstänkta årliga angelägenheter som vi är vana vid i Storbritannien. Vart fjärde år håller Republikanerna och Demokraterna festivaler för tusentals politiker, advokater, reportrar, lobbyister och en och annan väljare på paus från att dela ut snacks på journalistfesterna. Det pågår i fyra dagar, för det var så länge det ursprungligen tog att räkna upp delegaterna från varje stat, men nu fylls tiden av supande och mingel i kläder som får alla att se ut som att de lajvar de mest deprimerande delarna av 1980-talet. Det är tal, fler tal, musikaliska avbrott av mesiga artister, blinda barn som sjunger nationalsången – merparten av huvudnumren börjar inte förrän klockan fyra på eftermiddagen, för att ge folk chansen att återhämta sig från dagen innan.
Det här skulle inte fungera i Storbritannien. USA tar fortfarande sig själv på allt för stort allvar för att ens fundera över hur krasst det ser ut för utomstående som dessutom har skäl att frukta att en ond, uppsvälld bebis med alarmerande frisyr ges tillgång till kärnvapennycklarna. I år inföll Republikanernas konvent i Cleveland, Ohio, först. På lördagen innan det börjat var flygplatsen redan full av journalister som letade efter Trump-folk att intervjua. Beväpnad polis cirkulerade på terminalen och en kör med skolbarn sjöng patriotiska vaggvisor för att lugna oss inför det som skulle bli en två veckor lång feberdröm av skräckpropaganda och politiskt prål. Kandidaterna, som ni minns, hade redan röstats fram av ett djupt splittrat elektorat. Det som återstod var ritualen och den kittlande möjligheten av att någon skulle göra något utanför manuset.
Jag köpte veckans första kaffe, satte mig i en taxi och ringde min redaktör med synapserna dränkta i stimulans. Gatorna var packade med tusentals likar som gjorde samma sak, vissa med deadlines att leverera till. Detta utan att något ännu hade hänt. Det spelade ingen roll. Vi var här för att skapa nyheter, inte rapportera dem. "Tröskeln för nyheter är väldigt låg just nu", sa Matt Pearce, en reporter på LA Times och gammal vän från (var annars?) internet. "Det är fler av oss här som springer runt, och det är mindre att göra. Många av oss har förberett oss på något potentiellt urartat, som protesterna på Demokraternas konvent 1968 ... Det är konflikten i den här branschen. Kaos är bra för att sälja tidningar, men bor du har i Cleveland, vill du inte att något ska gå fel."
Varför har vi kommit hit? För att se showen. Vi hade hört att det skulle bli protester, vilket skapar bra nyheter, och missnöje på konventgolvet. Och vi visste, utan tvekan, att det skulle bada i kryptofascism, vilket också skapar nyheter. Ju mer Donald Trump påstår sig hata pressen, desto mer vänder vi ut och in på oss för att ge honom den uppmärksamhet han kräver. Han är en insider-handlare i uppmärksamhetsekonomin. Jag hörde ordet "cirkus" upprepas. Reportrarna hade kommit som för att kolla på cirkusen. En plats där man betalar för att se dumma och farliga djur i burar och sedan äta glass. Var det där vi trodde att vi var? Det fanns staket runt konventområdet, människorna innanför det visste om att de var del av showen och ställde till med spektakel för de liberala medier som de påstår sig avsky. Donald Trumps folk gjorde klart att det här konventet handlade om show business. Trots att kändislistan bestod av Lynyrd Skynyrd, en man från en tv-show med namnet Duck Dynasty och en handfull c-skådisar. Demokraterna hade Snoop Dogg.
Medan delegater, lobbyister och reportrar fortsatte strömma in i Cleveland, fortsatte ingenting – åtminstone ingenting som liknar substantiella nyheter – att hända. Men vi hoppades alla på ett genombrott. En bra observation eller en text som skulle göra våra redaktörer stolta och våra hyresvärdar glada, hemma på de platser vi kom ifrån – förlåt, där vi var baserade. Ingen av reportrarna kom någonstans ifrån, verkade det som. Istället var vi baserade, i New York, i Washington eller i en liten by i Finland. Vi var tillfälliga halvmänniskor, som försökte skrapa ihop mening och försörjning.
Det blev snabbt uppenbart att de utlovade protesterna inte skulle äga rum. Vi hade väntat oss vapenmarscher, kravaller på gatorna. Det hade polisen också, som ha skeppat in poliser från varje lokalt distrikt. Men alla som hade något rimligt att säga stannade hemma. Vapenmarschen bestod av en man med två pistoler och ett dussintal reportrar cirkulerande runt sig som hungriga gamar som hört den politiska diskursens dödsvrål.
Mark Twain ska ha gjort observationen att det endast finns tre riktiga amerikanska städer – New York, New Oreans och San Francisco – resten är Cleveland alltihop. Platsen kändes som en hastigt konstruerad plywoodkuliss, och det övervägande intrycket var av att vara backstage på en gigantisk filminspelning, vilket inte förminskade overklighetskänslorna. Inte heller det faktum att alla i staden verkade använda merparten av sin vakna tid till att stirra på telefoner eller laptopskärmar. Skärmtid/realtids-distinktionen var upplöst, vi hade alla rest långt för att vara på samma plats och stirra på våra mobiler.
Fortfarande yr av jetlag, kastade jag mig i swimmingpoolen i hotellets källare, det syrablå vattnet tempererat som färskt urin. Jag torkade i baren, med kloret över huden, som gjorde den spänd. Bredvid mig i en lädersoffa satt Adele M Stan, reporter på American Prospect, insvept i en schal med ögonen på telefonen. Det här, sa hon till mig, var det märkligaste konvent hon någonsin varit på, av de sju hon bevakat. Många tunga republikanska spelare, som inte vill befatta sig med Donald Trumps förgiftande popularitet hade beslutat att inte komma, liksom många aktivister med något sorts vett. Istället var fältet kring eventet – precis som scenen – öppet för hatare, troll och performance artister utklädda till politiska aktörer.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I två veckor i två olika städer, träffade jag nästan ingen lokal invånare. Stadskärnorna hade rensats inför eventen, tiggare och uteliggare hade ombetts förflytta sig. Ofta var även serveringspersonal och Uber-förare ditresta. Många riktiga invånare hade hyrt ut sina hem på Airbnb. Alla i händelsernas centrum verkade vara någon annanstans ifrån. Jag känner ingen i Cleveland och ändå träffade jag fem personer jag kände första timmen på plats. De hade kommit för storyn. Och, vilket snart blev uppenbart, för att ligga. Jag har aldrig blivit så konsekvent stött på som de tre första dagarna i Cleveland. Tinder var upplyst av människor som var "i stan för en vecka" och "testar detta för första gången". Jag hade några av de ärligaste samtalen med andra reportrar på datingappen, där vi vågade lufta våra politiska åsikter. Det började med rakt flirtande, övergick till förtroenden om hur bisarr upplevelsen var och sedan till intim existentiell panik över samhällets mentala tillstånd marinerat i föreslag på den typen av sex man har med främlingar när världen är på väg att gå under. Jag matchade med två personer från The Daily Show. Veckan var en röra av förfascistisk panik: ligg eller dö.
Vägen ner till konventcentret i Cleveland var tom på människor, förutom de kringstrykande reportrarna, säkerhetsvakterna och en gigantisk reklamtavla som ropade "Tro inte på liberal media!". Ovanför texten, ett flygplan som drog texten "Hillary till fängelse" bakom sig. Textraden syntes även, de kommande dagarna, på knappar, t-shirts, kepsar och muggar, som ett tecken till världen att trollen tagit över den politiska diskursen.
Utanför centret, stod två företagsamma unga män med snövita leenden och sålde Clinton- och Trumpflingor för 40 dollar styck, på grund av sina studieskulder som de inte kunde förlita sig på Demokraterna att åtgärda. Jag slog på bandspelaren, ett beslut jag nästan omedelbart ångrade. Deras utläggning var så polerad att jag inte blev förvånad när jag vid en senare googling hittade fem artiklar som redan publicerats om dem.
Det fanns inte så mycket annat att göra än att dricka kaffe, så den rensade staden var full av reportrar, koffeinstinna och uppskruvade, som kutade omkring och undrade vad de missade. Vi var desperata efter något, vad som helst att ta fart, inte för att vi gillade idén om sociala oroligheter – men det måste ju vara bättre än att trängas i en hotellobby. På tal om hotellobbys, en sak är värd att nämna: merparten av reportrarna i Cleveland var inte så tjusiga som vi låtsades. För varje välkänt ankare och för varje överbetald opinionsskribent fanns dussintals produktionsmedlemmar, bloggare, frilansreportrar, som alla levde från löning till löning. På måndagen träffade jag fem reportrar som jag känt sedan vi alla började bevaka Occupy Wall Street 2011. De hade kört ner från New York, sov på golv hos folk och hoppades tjäna tillräckligt med pengar för att betala resan. 2011 kändes det som att nya medier hade makten att omskapa demokratin. Fem år senare har det slagit in – bara inte på det sätt vi då trodde.
Vi sågs för att minnas tillbaka till protesterna, spänningen, arresterna och den flyktiga, men underbara känslan av att en annan värld var möjligt. Vi hade också hört att Tom Morello från Rage Against the Machine skulle dyka upp för en överraskningskonsert under de protester som skulle äga rum. Så vi satt vid ett cafébord och väntade på att det skulle börja. Bandet hade varit frekvent förekommande på Occupy och tillförlitligt kunnat trumma upp något sorts kaos.
På andra sidan torget hade några dussin unga människor samlats runt en talare. Vi kollade sociala medier under en timme, medan vi uppdaterade oss på varandras liv – vem som hade gift sig, vem som hade gjort slut, vem som hade fått sparken och vem som hade fått vårdnaden om hunden. Vi träffades medan vi bevakade Occupy Wall Street, nu var vi uppenbarligen det liberala mediaetablissemanget. Det tog oss en timme att inse att människorna som samlats runt den lilla scenen inte var upptakten till protesten – de var protesten. Men då var det redan över.
Jag drog till Washington Post konventfest tillsammans med ett gäng andra unga frilansare, alla inställda på att förutse när tilltuggsbordet skulle fyllas på och hur länge det skulle ta innan någon upptäckte att vi var snyltande frilansare som var här för att låna wifi. Washington Post, tryggad av Amazon-pengar, tog över baren nära konventcentret och erbjöd massage och microbryggd öl. Det hölls också samtal och föreläsningar hela dagen. Nick Pinto från Village Voice var inte den enda att notera att de som sponsrat festen, däribland stora oljeföretag, fick framföra sina synpunkter oemotsagda på talareventen. Så mycket för liberal slagsida.
På stora skärmar bakom gratisbaren, rullade konventtalen, men nästan ingen tittade. Ingen tittade när Willie Robertsson, en av stjärnorna i tv-showen Duck Dynasty, klev upp på scenen och attackerade "mainstremmedia" för att leva i en annan värld än "vanligt folk, som oss, som gillar att jaga och fiska och be och faktiskt jobba för vårt levebröd". "Det har varit ett tufft
år för media-experterna", sa han. "Det måste vara förödmjukande
att ha fel om så mycket så länge." På republikanernas konvent såg jag 15 000 reportrar i färd med att försöka hitta en ny, originell vinkel på den enda story som betydde något – att ett mörkt drag av nationalistisk populism har greppet om världens enda supermakt och oavsett utgång i valet, kommer det skapa lidande. Det kommer skapas smärta, spridd bland miljoner. Jag såg flaggorna på arenan, pompan och ståtet, hundra knutna nävar i luften. Country-rock dånande över alltihop. Som ett mardrömsäktenskap mellan Nürnberg 1933 och schlagerfestivalen, och jag visste att den här historien är inte ny.
Journalister har en tendens att agera som att de inte vore politiska djur med politiskt aptit, som om vi var betraktare. Det kanske har funnits en tid när detta var sant, när kommentatorer och redaktörer kunde leka politik som om det var ett spel. Men tiderna förändras och medieindustrin också. Det står saker på spel för oss i detta. Ingen som förväntar sig att förbli opåverkad av ett Trumpstyre skulle, exempelvis, stjäla en burk Buzzfeed-pennor, vilket jag såg en frilansare göra på Washington Post-festen.
Mot slutet av den första konventveckan var vi redo för att få lite hopp. Men det var inte historien Demokraterna sålde, givet deras undlåtenhet att ljuga med samma momentum som sina rivaler.
Philadelphia i juli var hetare än solens undersida och luften var tjock av kondens. Det här är inte en plats där européer skulle ha bosatt sig, av ett antal goda skäl, inte minst vädret. Hettan gjorde alla loja, som om vi rörde oss genom sirap i en dröm. Och, likt en dröm, gled berättelsen hela tiden ur fokus. Från början var budskapet om Amerikas stolta historia, en nation som inte behöver göras "great again", för den är redan fantastisk, en nation som överlever genom att hallucinera sin egen legend. Men den samlade pressen kunde inte låta bli att uttrycka en känsla av att ha blivit lurade. Den obekväma sanningen var att Donald Trump och hans följare red på vågen av att miljoner av människor inte har det, och aldrig har haft det, fantastiskt.
Ett par dagar innan talen startade, släppte kryptorättvisans troll Wikileaks en enorm samling e-postbrev från Demokraternas server, som möjligtvis hade hackats av ryska agenter. Dessa verkade visa, till ingens förvåning, att Demokraterna hade motarbetat Bernie Sanders från allra första början.
Konventet öppnade med anklagelser om korruption och offentliggörandet att Debbie Wasserman Schultz avgick som ordförande för Demokraternas nationella kommitté. På eftermiddagen trotsade hundratals Sanders-supporters hettan utanför stadshuset för att visa vad de tänkte. Något som förenade alla jag intervjuade, som de hade gemensamt med Donald Trumps supporters, var att de inte litade på mainstreammedia.
Det övervägande intrycket av att rapportera från Demokraternas konvent var att man var tagen som gisslan. Alla var för trötta att röra sig och för trötta att flirta. Där Republikanernas konvent var en mix av sexuell energi och riktningslöst begär, handlade Demokraternas om uppskjuten längtan. Jag raderade Tinder från telefonen för att få plats med intervjuer.
Konventcentret låg utanför stan och systemet av checkpoints gjorde det besvärligt att gå utanför mediezonen. Pressen var inhyst i luftkonditionerade tält utanför konventhallen, med tre stinkande bajamajor till tusentals reportrar och inget vatten tillgängligt. Jerry Springer var där och jag förstår inte varför. Är han demokrat? Eller måste han helt enkelt materialisera sig var helst reality-tv möter freudianskt psykodrama, varhelst folk försöker låtsas att arbetarklassmänniskor som skriker åt varandra är underhållning?
Det var fysiskt krävande. Tonen sattes av utrymmet Uber hade fått, det var för det första omöjligt att ta sig till området utan en taxi. Ingången i säkerhetszonen gick genom ett oasliknande Uber-tält där man kunde få gratis vatten i utbyte mot det kvardröjande obehaget av Sliocon Valley-ekonomi.
Många av reportrarna hade kommit direkt från Cleveland och var redan slitna efter en veckas frenetiskt deadlinestressande och nätverkande, något som inte går att välja bort i tider när anställningstrygghet vilar på personliga kontakter. Här togs reportrarna och vår bevakning för given. Underförstått skulle vi uppmuntra våra läsare, implicit eller explicit, att stödja kandidaten för att vi hade inget annat val. Mot slutet av den andra dagen kändes det osäkert om vi ens skulle få lämna platsen utan att twittra #WithHer.
Dag två lästes staternas delegater upp och Hillary Clinton blev officiellt nominerad, några Sanders-delegater – som hoppats på mer än status quo med lite feministisk polityr – markerade genom att lämna rummet. Det första jag såg av detta var rörelsen i medietältet, den omisskännliga flockrörelsen när reportrar inser att potentiella nyheter händer nära dem, som kycklingar som rör sig som en kropp när fröpåsen rasslar.
Äntligen hände något vid sidan av de tillrättalagda budskapen. Efter dagars manövrerande för att se till att inga vänsterdemonstranter kom nära pressen, kom de till oss. Klädda i t-shirts, stod plötsligt delegater från Alabama, Ohio, Tennessee i presstältet med handmålade plakat och tejp halvt hängande från munnarna. De hade tejpat sina munnar för att symbolisera Demokraternas tystande av dem, men de var tvungen att lossa tejpen med jämna mellanrum för att ge intervjuer. Vid tredje eller fjärde gången började tejpen förlora sitt klister. De på utsidan skanderade "Hela världen ser på!" För en gångs skull, åtminstone för de med bredbandsuppkoppling, var detta sant.
De lekte med oss som Slick Willie leker med saxofonen. Det var mästerligt. Vi värmeslagna nyhetsapor fann oss stående på borden, med våra telefoner i luften som lyckoamuletter, i ett försök att fånga vad som hände. För första gången på flera dagar hände något. Något oplanerat, utanför manus. Beslutet att ockupera mediatältet gränsade till genialitet. Det var en av de bäst genomförda protesterna jag någonsin sett och placerade dissidenterna direkt framför världens kameror. Precis som konventet var det iscensatt för de som inte var där, läsare och tittare på andra platser. Internet var den osynliga strömmen i rummet. Resten av Amerika och resten av världen var inte här, men vi hemsöktes av dem – av känslan att det riktiga livet hände utanför rummet. Men, precis som i en skräckfilm från slutet av 90-talet, visade det sig att vi var spökena. Det var vi, delegaterna, lobbyisterna, åskådarna och de prekära, nervösa pressmänniskorna som hemsökte den riktiga världen genom internet, i ett försök att få fatt i en historia som sprungit ifrån oss, i ett försök att forma berättelser av vilka materiellt liv skapas. Vi hånar reality-tv utan att förstå att vi själva producerar den största reality-showen av alla: Amerikansk politik.
Det fick räcka. Jag brydde mig inte tillräckligt om vad Hillary Clinton hade att säga, för att släpa mig genom den tryckande mardröm som var konventcentret. Min kollega och jag kämpade till oss en taxi och såg det istället på tv, hemma. Hillary Clinton hade mycket litet att tillägga till den historia Amerika har försökt berätta om sig själv i decennier, bortsett från den fantastiska paraden av byxdräkter och en radda löften hon inte kommer hållas ansvarig för.
När världen ställs inför Donald Trump som alternativ, är det vi – de som skapar och upprätthåller berättelser om identitet och förändring i USA och därutöver – att sälja berättelsen för att undvika katastrof. Vi är inte etablissemanget men vi finner oss själva i en position där vi måste förespråka det och förespråka det så övertygande som möjligt för de som inte nöjer sig med en kvinnlig president för att få hopp om framtiden. Det är vad media duger till just nu, i denna feberdröm till val – och det kanske inte är tillräckligt.
Översättning: Annie Hellquist
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
