Den plötsliga kylan i industristaden Dnipropetrovsk i sydöstra Ukraina har fått damerna att rota fram pälsen. Det är två dagar till valet och Irina Viktorova och Tatiana Mikhaylona huttrar när de delar ut reklam för president Porosjenkos parti. I bakgrunden skräller spridda gitarriff från en scen i den ukrainska flaggans färger. Det är snart dags för valkonsert för stadens unga.
– Våra ungdomar är fantastiska, det är de som deltar i antiterroristoperationen i öster, det är dem vi måste falla på knä inför och tacka, utbrister Irina och slår ihop händerna.
Kriget gör sig ständigt påmint här. Dnipopetrovsk har en egen frivilligbataljon som strider tillsammans med den ukrainska armén, många av stadens söner befinner sig vid fronten och sjukhusen är fulla av sårade soldater.
”Flera jag känner har dödats”
Men krigströttheten och apatin är utbredd. Valdeltagandet har på förhand bedömts bli lågt och valkampanjen på torget verkar rätt avslagen. Nästan ingen stannar till vid tälten. Utanför banken står 20-årige Yuri och flickvännen Ira, 19, och väntar på sina kompisar. De tänker inte rösta.
– Det finns inga vettiga kandidater, det viktigaste för mig är att ekonomin blir bättre, men jag vet inte vem som skulle kunna fixa det, säger Yuri och rycker på axlarna.
Kriget orkar han inte tänka på.
– Jag är väl någon sorts pacifist, jag stödjer det inte, flera jag känner har stridit och dödats, säger han.
En bit bort står 20-årige Daniil med en gitarr på ryggen och röker. Han tänker rösta, men har ingen aning om på vem. Han är också trött på att prata om kriget och tycker att allt är väldigt komplicerat.
– Jag är förvirrad, jag förstår inte vad majdan handlade om. Det känns som att allt bara har blivit värre, säger han och ler lite generat mellan blossen.
”Bombar nästan varje dag”
Den nya regeringen har många tuffa frågor att tackla: korruptionen, den havererade ekonomin, gastvisten med Ryssland och inbördeskriget i öster. Men just vad gäller kriget är det svårt att se hur väljarna ska kunna bli annat än besvikna. Opinionsundersökningarna visar att befolkningen vill ha fred, samtidigt som många stödjer en hård linje gentemot Ryssland och separatisterna.
Presidentens block, som redan på förhand tippades få flest röster, har gått till val både på ett slut på kriget och ett enat Ukraina. Det är två löften som är omöjliga att förena i nuläget. Krim har annekterats av Ryssland och separatisterna i de självutropade ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk är ointresserade av förhandlingar. De har förbjudit invånarna att rösta i det ukrainska valet och planerar egna val i början av november i stället.
Ett av de samhällen på den ukrainska sidan som ligger närmast Donetsk är lilla Kurakhova, fem mil väster om staden. Här syns inga valtält men desto fler militärfordon. På muren utanför marknaden har valaffischerna redan börjat flagna. Mannen som säljer raggsockor på trottoaren har fått huset jämnat med marken och säger sig inte ha tid med så mycket mer än att överleva.
22-åriga Natasja och 27-årige Deniis, som står ett stenkast därifrån och säljer cigaretter, är inte heller intresserade. De har flytt från Donetsk och tycker inte att det finns en enda kandidat som vill ha fred.
– Porosjenko kallar detta en ”antiterroristoperation”, men alla här vet att det inte handlar om någon ”operation”, utan ett riktigt krig, säger Natasja, och Deniis instämmer, mest provocerad blir han av påståendet från båda sidor om att det råder vapenvila.
– Vi är från Petrovskijdistriktet i Donetsk, de bombar där nästan varje dag, åk dit så kan du se vad det är för en vapenvila, säger han och nickar österut.
Fyra månader i skyddsrum
För att ta sig från Kurakhova till Petrovskij behöver man passera två ukrainska och två separatistkontrollerade vägspärrar. Nattens beskjutning är över och utanför det gamla sovjetiska kulturpalatset köar hundratals i hopp om att få mat eller pengar från de frivilliga som har inrättat ett kontor där. Det är lite bråkigt. En full man i blåkläder vinglar förbi.
– Hälsa Porosjenko från mig! sluddrar han och gör en obscen gest som får tanterna att skratta.
Den pensionerade gruvarbetaren Sergeij Mozgovol står lite vid sidan av och betraktar spektaklet. Han skadade benet när skolan på andra sidan vägen bombades förra månaden, och vill gärna visa var han bor. Han haltar runt hörnet där en ståldörr står på glänt och tar sig sedan mödosamt nerför trappan till källaren. Där luktar kokt kål och mögel.
– Vårt område har beskjutits så många gånger att vi inte vågar vara kvar hemma, vi har levt här i fyra månader nu, berättar han.
De är ett hundratal som bor relativt permanent där nere i mörkret, men när det är mycket beskjutning kommer fler. Över hela Donetsk finns liknande skyddsrum, där människor har bott de senaste månaderna. Snart är det vinter. Ingen vet hur det blir då.
Vägrar rösta i protest
Barnen springer runt, runt i rummet. De kan inte gå i skolan och får inte leka på gården eftersom där ligger en odetonerad granat. Busskonduktören Lubov Petrovna kommer fram, skakar hand, och berättar i samma andetag att hennes dotter dog i en hjärtattack när deras hus bombades. Nu tar Lubov hand om barnbarnet, men de ukrainska myndigheterna har slutat att betala ut både barnbidrag och pensioner till befolkningen i separatistområdena.
– Hur jag ska kunna försörja flickan? undrar hon och håller en lång monolog om den ukrainska regeringens uselhet.
Först när hon får frågan om hon hade velat rösta i det ukrainska valet kommer hon av sig. Sedan brister hon ut i ett gapskratt.
– Jag kan ju inte ens gå ut utan att bli bombad! Jag kommer aldrig att vilja tillhöra ett land som gör så mot sina egna medborgare.
