Kongressens beslut har föregåtts av en protestvåg av aldrig skådat slag. Varje vecka, ända sedan april, har torget framför presidentpalatset i Guatemala City fyllts av tusentals människor som krävt inte bara presidentens avgång utan en förändring av hela den politiska kulturen.
Den utlösande faktorn för protesterna är en korruptionsskandal som avslöjat hur tullmyndigheten och skatteverket mjölkats på miljontals dollar av ett brottssyndikat inom statsapparaten som kallas ”La Linea”. Vice-presidenten Roxana Baldetti är redan häktad och den sittande presidenten, den tidigare generalen Otto Perez Molina – som utpekas som syndikatets högste chef – kan, efter kongressens beslut i tisdags, snart hamna inför domstol.
Det är en unik situation. Men det är inte så att korruption är något nytt i Guatemala, tvärtom. För bara tio år sen flydde den då avgående presidenten Alfonso Portillo hals över huvud samma dag hans mandatperiod, och därmed också hans immunitet, tog slut. I själva verket har korruptionen varit en konstant i guatemalansk politik allt sedan demokratins återkomst 1985. Efter varje val sedan dess har guatemalanerna kunnat recitera sin landsman Augusto Monterrosos berömda enradiga novell, som brukar beskrivas som världens kortaste: ”När han vaknade, var dinosaurien fortfarande där”.
Men nu har någonting hänt.
Även om valet inte heller den här gången rymmer några hoppfulla alternativ kan det ändå bli början till en förändring.
Orsaken är Cicig – den internationella kommissionen mot straffrihet, en organisation bildad och finansierad av FN (Sverige och USA är de största bidragsgivarna) i samarbete med guatemalanska myndigheter. Cicig bildades 2008 för att förverkliga de delar av fredsavtalet mellan gerillan och regeringen från 1996 som lovade att identifiera och upplösa illegala grupper som vuxit fram ur de väpnade styrkorna och paramilitära grupper. Cicig består av en självständig juridisk och polisiär apparat med 150 anställda, som idag leds av den colombianska juristen Iván Velásquez. Cicig arbetar med normala polisiära metoder som avlyssning, spaning och husrannsakan med egna agenter – bland annat svenska poliser – men inom ramarna för de guatemalanska lagarna och i samarbete med guatemalanska myndigheterna med ambitionen att stärka deras professionella kapacitet. Tack vare Cicig har också en ny generation jurister formade utanför den gamla korrupta kulturen lyckats ta sig fram inom det guatemalanska rättsväsendet. Under de sju åt Cicig varit verksamma har flera högprofilerade kriminella grupper med rötter inom statsapparaten identifieras och dömts. Och nu har man alltså nått ända fram till den sittande presidenten.
Cicigs arbete har varit som en avslöjande spegel för det guatemalanska samhället. Korrupta strukturer som tidigare tagits för givna och ingen, av rädsla, ens kommit på tanken att ifrågasätta har utsatts för obarmhärtig belysning.
Resultatet har blivit ett slags medborgaruppror av dimensioner som aldrig tidigare skådats i Guatemala. Det har skett en aktivering av samhället som ifrågasätter hela den politiska kulturen. Men en del av samma politiska kultur är också bristen på alternativ. Politiska partier har, under de senaste 30 åren, gått upp som en sol och ner som en pannkaka. Partier har segrat, sugit i sig från maktens honung och sen försvunnit.
Krisen gäller också vänstern. Gerillans gamla enhetsstruktur UNRG har, till skillnad mot FMLN i grannlandet El Salvador, misslyckats totalt med att förvandas till politiskt parti och får högst två procent av rösterna i valen. Och trots att Guatemala är ett av de länder i Latinamerika med störst indiansk befolkning och trots en högprofilerad, internationellt erkänd ledare som Rigoberta Menchu så har inte heller ursprungsbefolkningen lyckats påverka politiken. De två gånger Rigoberta Menchu ställt upp som kandidat har hon bara fått några få procent av rösterna.
Klientelismen har ersatt politiken.
Men nu, med Cicigs envetna arbete, har det skett ett uppvaknande som kan leda till förändringar. Kanske inte i valet på söndag. Men snart. Och den morgon då guatemalanerna vaknar och upptäcker att dinosarien inte längre är där, är kanske inte så avlägsen.
Lars Palmgren
