Kvarteret San Isidro i Gamla Havanna, mellan järnvägsstationen och hamnen, har de senaste månaderna varit skådeplats för en rad spektakulära protester som inkluderat hungerstrejker, gatuprotester och polisingripanden. Men det har också hänt att gripna har fritagits av demonstranter medan omkringstående ropat slagord mot regeringen eller sjungit protestsången ”Patria y vida/Fädernesland och liv” i kontrast mot revolutionens traditionella paroll ”Patria o muerte/Fädernesland eller död”. Under en av de senaste protesterna på huvudstråket calle Obispo retirerade polisen när demonstranterna kopplade arm och vägrade att följa med. Istället ingrep agenter från säkerhetstjänsten. En av de demonstranter de släpade bort bar på ett plakat med texten ”Socialismo Si! Represión No!”

Brokiga protester

Regimen brukar rutinmässigt beskriva de som protesterar som ”mercenarios” eller ”lumpen”, betalda agenter eller marginella utan någon politisk vision. Men bland dem som de senaste månaderna har deltagit i protester i San Isidro är det nog svårt att hitta någon ”mercenario”. Lika svårt är det att hitta en gemensam politisk uppfattning förutom kravet på mer frihet. Konstnären Luis Manuel Otero Alcántara som grundade kulturrörelsen MSI och som bor i San Isidro och som har blivit något av en centralfigur i de senaste protesterna är mest känd för sina provokativa och lite anarkistiska performance. Han brukar sammanfatta sina krav med parollen ”Rätt att leva med rättigheter”. Människorna som samlats kring honom representerar ett brett spektra. Från anarkister till de som hyllar Donald Trump. Men också en del som förespråkar socialism, om än kanske inte den kubanska varianten.   

”Alla som protesterar vill inte återupprätta kapitalismen”, konstaterar trubaduren Silvio Rodriguez i sin blogg ”La segunda cita”. Silvio Rodriguez är inte vem som helst. Han är en uppburen artist som efter tiden som ung rebell förvandlades till den kubanska regeringens kanske främsta inofficielle ambassadör. Nu skriver han lugnande i sin blogg: ”När det blir tillåtet med protester kommer skandalerna att upphöra”.

Det låter som ett löfte. Men idag finns inga tecken på att protester kommer att tillåtas. På det kubanska kommunistpartiets åttonde kongress som hölls i april, talades visserligen om demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte om flerpartisystem eller om organisations- och pressfrihet. Eller för den delen om mötes- och demonstrationsfrihet. Kongressens viktigaste budskap var istället att socialismen är oåterkallelig och att garantin för att så ska vara finns i paragraf 5 i den nya konstitutionen, som antogs för två år sen, där det konstateras att kommunistpartiet är landets högsta styrande organ. Och landets enda parti. Tunga fakta som tar luften ur varje försök till diskussion.

Ändå pågår diskussioner. Inte formellt inom partiet, men i mängder av informella fora, på och utanför nätet. Mest sådana som är militant regimkritiska, men också sådana som inte är det. Det organiseras lokala möten och namninsamlingar i syfte att begära folkomröstning om det politiska systemet. En möjlighet som konstitutionen ger och som utnyttjats tidigare, i det så kallade Varelaprojektet, som 2002 lämnade in fler namnunderskrifter än de 10 000 som konstitutionen då krävde. Kampanjen fick stor internationell uppmärksamhet, men arkiverades av de kubanska myndigheterna med argumentet att namnunderskrifterna inte verifierats av notarie. För att undvika samma öde strävar de som idag samlar in namnunderskrifter att få in minst en miljon namn och uppfylla alla formella krav innan de överlämnas till nationalförsamlingen. Parallellt med denna tysta aktivism och alla nätpublikationer och zoomkonferenser som korsar varandra i den virtuella rymden utgör San Isidro ett slags spektakulärt nav av symboliskt uppror mitt i Havanna.

Men allt det som händer idag växer ur en historia som bär med sig både möjligheter och begränsningar.

Partiet lyssnar inte

Så länge jag känt Raul, sedan början av 1990-talet då han var medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund, har han hävdat att Kubas största problem är att partiet inte lyssnar. Partiets dövhet är, enligt honom, en större fara för Kuba än USA:s embargo. Dövheten innebär, brukar han varna, att krockarna mellan det informella Kuba och det officiella Kuba med tiden bara kommer att bli värre. Idag är krockarna störande, om än inte hotfulla. Men en gång, för snart 30 år sen, höll en sådan krock på att bli riktigt farlig. Den kallades ”el maleconazo”.

Största protesterna sedan revolutionen

Senast jag träffade Raul i Havanna, strax före pandemin, hade vi talat om just ”el maleconazo”.

– Vad hade hänt om det funnits mobiltelefoner under ”el maleconazo”, hade Raul skrattande frågat. Men det var inget glatt skratt, inte ens ironiskt, snarast djupt oroligt, nästan i panik.

”El maleconazo” var den största protestdemonstrationen på Kuba efter revolutionens seger. Det var den 5 augusti 1994. Tusentals människor från Gamla Havanna och Centro Havanna, stans mest förfallna och fattiga kvarter, som San Isidro, strömmade ut på el Malecón, strandpromenaden som sträcker sig från hamninloppet bort till floden Almendares och de fina kvarteren i Miramar. Sovjetblocket hade brutit samman. Kubas ekonomi befann sig i fritt fall. Det kallades en ”speciell period i fredstid”. Fram till Sovjets sammanbrott hade man levt bra. USA:s embargo kompenserades med råge av stödet från de socialistiska länderna. Men när raset kom där, föll Kubas ekonomi ihop som ett korthus. Hungern började gripa kring sig. Och det syntes. Kubanerna blev på kort tid påtagligt smärta. Den 5 augusti 1994 brast tålamodet och missnöjet vällde ut på gatan. Polisen försökte kontrollera. ”Brigadas de respuesta rapida”, de mobbgrupper som brukade sättas in mot dissidenter, använde basebollsträn för att driva tillbaka demonstranterna. Men det var först när Fidel Castro själv dök upp på el Malecón som protesterna ebbade ut.

Inga dollar, ingen mat

Idag liknar den ekonomiska situationen den som utlöste ”el maleconazo”. Då var det Sovjetblockets fall, idag är det Venezuelas fall och den uteblivna turismen. Brist på mat, långa köer, höga priser. En skillnad är att 1994 var det förbjudet för kubaner att ha dollar. Idag klarar man sig inte om man inte har dollar.

En annan skillnad är att Fidel Castro inte längre finns.

Och att det finns mobiltelefoner. Och internet.

Jag tänker på det när jag går nere på strandpromenaden här i Viña del Mar i Chile – en annan slags standpromenad än el Malecón. Jag är helt ensam, tydligen den ende som använder den korta tid man har rätt att bryta karantänen, till något onyttigt. Men plötsligt hör jag rop. Ett 30-tal cyklister kör förbi. De skanderar ”Leve Kuba” och ”Ner med blockaden”. Några har små kubanska flaggor. De cyklar i riktning mot Valparaiso. Ingen hör dem. Men en ensam buss tutar instämmande. Förklaringen till den lite förvirrande aktionen är, upptäcker jag senare, att det är en slags internationell protestdag mot USA:s embargo.

När den kubanska revolutionen segrade för 62 år sen upplevdes den som en fyr av hopp, framför allt i Latinamerika. Så är det inte längre. Men det som händer, eller inte händer, på Kuba är ändå fortfarande viktigt. Inte minst därför att den kubanska revolutionen definierar vad som är socialism för en stor del av den latinamerikanska vänstern. Och om socialismen reduceras till den kubanska konstitutionens paragraf 5 riskerar den latinamerikanska vänstern att dö av syrebrist. De mest militanta optimisterna, som Raul när han är på gott humör, kan ibland få för sig att det kubanska kommunistpartiet ska öppna för en diskussion om demokrati, socialism, klimat och miljö. Då skulle inte bara vänstern, utan hela Latinamerika, drabbas av en energikick. ”Varför inte”, säger Raul, ”man vet aldrig när en visionär kan dyka upp....”

Att ”el maleconazo” 1994 inte spred sig berodde inte bara på Fidels karismatiska auktoritet. Det fanns också en säkerhets­ventil; USA:s migrationslagar. Idag skickas de som tar sig till Florida med båt eller flotte tillbaka till Kuba. Men då fick alla som tog sig över sundet automatiskt uppehållstillstånd. Omedelbart efter ”el maleconazo” beslutade därför Fidel Castro att inte längre hindra någon från att lämna Kuba. Effekten blev att istället för att fortsätta protestera började kubanerna bygga flottar. Från el Malecón kunde man se flytetyg som knappt hängde ihop styra ut mot horisonten. Många sjönk efter bara några hundra meter. Ändå kom över 20 000 fram till Florida under den månad de inte stoppades av den kubanska kustbevakningen. Men ”flottkrisen” handlade om mer än färden över sundet. Den blev katalysator för en kris som angrep själva kittet i revolutionen och som vidgade det informella samhälle som alltid funnits och vars samlande motto var – och fortfarande är - ”resolver”. Det betyder lösa problem – problem av alla slag och med alla medel. Problem som uppstått ut statens oförmåga att uppfylla de åtaganden den själv har gett sig.

Utlänningar var ett problem

Rauls mamma, Reina, var under 1990-talet ordförande för den revolutionära försvarskommittén (CDR) i deras kvarter i Gamla Havanna. Hon var partiets ögon och öron. En kvinna med makt. Och hon var inte nådig. I hennes ögon var folk som lämnat Kuba detsamma som ”gusanos/maskar”, det ord Fidel använde. Hon blev alltid lite besvärad när jag dök upp. Utlänningar var ett problem. Men så en dag under flottkrisen, när jag satt dold på taket och väntade på Raul, bad hon mig att hjälpa henne att bära ett par stora traktorringar till en granne som höll på att bygga en flotte lite längre ner på gatan. Traktorringarna, som hon av någon anledning hade fått av en kusin som var mekaniker på ett statligt jordbruk, förvarade hon på taket. Raul brukade skämta med henne om dem. Men hon svarade alltid att ”man vet aldrig när de kan behövas”. Att de skulle användas för att hjälpa en granne, som hon dessutom offentligt hade anklagat för ”ideologisk splittring”, för att ta sig över sundet till fiendeland, hade vare sig hon eller någon annan i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig.

”Flottkrisen” var en vändpunkt. Inte bara för Reina. Landet öppnades för turism från väst. Hotellen skaffade parabolantenner för att gästerna skulle kunna se CNN och HBO. Som en slags tvillingeffekt av flottkrisen började taken i Havanna fyllas av hemmagjorda parabolantenner som stal signalen från hotellen.

Informella kanaler

När de hemmagjorda antennerna förbjöds utvecklades andra system för att komma åt utländska kanaler. Idag slingrar sig kablar över taken och genom stuprännorna i Gamla Havanna kopplade till paraboler gömda i vattentankar och miljoner kubaner prenumerar på el paquete - ett digitalt veckopaket av piratkopierade program och serier från framför allt USA, Spanien och Mexico. Långt innan internet blev tillgängligt hade det informella Kuba sett till att kubansk TV förlorat det monopol det hade under ”el maleconazo”.

Det informella Kuba växte också ur smärta. Jag kände av det speciellt när jag i olika perioder under 1990-talet bodde hemma hos Angel och Teresita i det eleganta Miramar. Kvinnan på bottenvåningen var kvarterets CDR-ordförande, Reinas kollega. Första gången jag besökte huset hade Angel smugglat in mig liggandes på golvet i hans Lada för att hon inte skulle se mig. Men det gjorde hon ändå. Och trots att Angel fortfarande var med i kommunistpartiet anmälde hon honom för att fraternisera med misstänkta utlänningar. Med tiden rann det hela ut i sanden. Och en dag kom grannkvinnan upp och bad Angel om hjälp med att skriva ett brev på hans skrivmaskin. Det hade blivit lagligt att ha dollar och brevet skulle skickas till släktingar i Miami. Samma släktingar som hon på partiets uppmaning brutit all kontakt med och offentligt fördömt som ”gusanos” bad hon nu om pengar. Det var förnedrande och hon grät när hon förklarade sitt ärende. När hon gått med sitt maskinskrivna brev i handen grät Angel också. ”Vi har blivit parodier på oss själva”, mumlade han.

Det var under den här tiden som författaren och filmaren Eliseo Alberto skrev ”Informe contra mi mismo/Rapport mot mig själv” om hur säkerhetstjänsten fått alla inom kulturlivet – partimedlemmar såväl som ”liberaler” – att tjalla på varandra med regelbundna rapporter. Men det var också nu som filmen ”Fresa y chocolate/Jordgubbar och choklad”, som nominerades till en Oscar, hjälpte till att riva ner djupt sittande tabun. Och det var nu som unga kvinnor på kvällarna började ställa upp sig utefter el Malecón och 5:a Avenida i hopp om att någon turistbil skulle plocka upp dem.

Patriotiskt högmod

Det officiella Kuba odlade ett slags patriotiskt högmod baserat på en kombination av revolutionens deterministiska budskap om socialismen som ett oåterkalleligt historiskt framsteg och den traditionellt starka kubanska nationalismen. Det var attraktivt att känna sig som en utvald. Även oppositionella tyckte om att känna sig som världens centrum. Men i takt med att det informella Kuba tog allt större plats i kubanernas liv började högmodet krackelera. På en studentkongress i Havanna i slutet av 1990-talet såg jag från pressläktaren hur stora grupper av delegaterna böjde sig framåt med händerna framför ansiktet medan deras kroppar skakade av tillbakahållet skratt när Fidel Castro förklarade för dem att de levde i det bästa landet i världen. ”Ni kan inte ana vilket helvete det är därute”, hade han sagt.

Men även om det officiella Kubas budskap allt oftare togs emot med ett fniss så rymde 1990-talet också en ganska utbredd känsla av att revolutionen var på väg att förändras – att det informella och officiella Kuba skulle flyta samman. Reina sa en gång att hon trodde att Fidel snart skulle dra sig tillbaka och att han då skulle sitta på verandan i sitt hus på landet och som en gammal vis onkel ge goda råd till de unga som tagit över.

Avslappnande normalisering

Det fanns förhoppningar om att den dramatiska ”flottkrisen” skulle mynna ut i en normalisering i relationerna med USA. Det ryktades om att Gabriel García Márquez, som var vän med både Fidel och Bill Clinton, fungerade som mellan­hand. På den femte partikongressen 1997 fattades beslut om att folket skulle integreras på ett mer aktivt sätt i landets styre. Raul applåderade. Han identifierade sig med de representanter för den unga generationen som utsågs till viktiga poster som Robertico Robaina och Carlos Lage. Defintionen av Kuba som en ateistisk stat ströks. Religiöst troende fick bli medlemmar i partiet. Julen började firas på nytt och folk fick rätt att föda upp grisar till den traditionella julskinkan. Arbete för egen räkning tilläts och plötsligt fanns privata restauranter och barer som nya attraktiva mötesplatser. En slags avslappnande normalisering spred sig i baksvallet av Sovjetblockets fall.

Men att vara uttalat oppositionell, var fortfarande som att vara osynlig. De som ändå var det präglades av ett obegripligt, nästan stoiskt mod. Jag minns möten med dissidenter som ibland var underjordiska, men lika ofta fullkomligt öppna. Det var utdragna möten - folk kom cyklandes långtifrån och alla hade något att säga. Tacksamma över att någon ville lyssna. Annars hade de bara varandra och sina tättskrivna dokument kopierade med kalkeringspapper.

Påvebesöket

När påven Johannes Paulus besökte Kuba under fyra intensiva dagar 1998 fick några av dissidenterna under en kort stund komma in i värmen. Men påvens besök var framför allt Fidel Castros show. Han gjorde allt för att visa att han och påven var jämlikar. Och att påven, egentligen, tänkte precis som han. Påvens uppmaning till världen att öppna sig mot Kuba och till Kuba att öppna sig mot världen kändes som ett löfte om riktiga förändringar.

Det blev inte riktigt så.

Det var ett annat besök i Havanna som skulle bli bestämmande för de kommande åren. Hugo Chavez, just släppt ur fängelset, hade besökt Kuba 1994 och tagits emot som en statschef av Fidel Castro. Och när han 1999 valdes till president och förklarade att Kuba och Venezuela, i själ och hjärta, var ett och samma land kunde Fidel börja förverkliga det som varit hans dröm ända från början; att med hjälp av den venezuelanska oljan sprida revolutionen vidare till hela Latinamerika. Det venezuelanska stödet blev ännu viktigare än Sovjetblockets. Och den här gången var det Kubas, eller rättare sagt Fidels, ord som vägde tyngst.

Lanseringen av handelsunionen ALBA 2004 innebar att drömmen om den utopiska socialismen, som fötts med revolutionens seger 1959, på nytt fick luft under vingarna. Den lockande och slitstarka romantiska bilden av den kubanska revolutionen nästan som ett slags Robin Hood-äventyr vann nya unga adepter runt om i Latinamerika. Men knappast på Kuba. Där innebar den enorma satsningen på ALBA istället att den öppning som börjat ske under 90-talet stoppades upp.

Min vän Raul ingick i de första kubanska kontingenterna som skickades till Venezuela som betalning för oljan. Det var början på den sjukvårdspersonalsexport som numera utgör Kubas viktigaste exportinkomst. Att förvandla Kuba till exportör av kunskap var en av Fidel Castros gamla drömmar. ALBA var möjligheten han väntat på. Och kubanska läkare kom också att upplevas som räddande änglar i fattigområden och bortglömda byar runtom i Venezuela. Men samtidigt var de venezulanska oljepengarnas korrumperande förmåga förödande långt utanför Venezuelas gränser. Och när oljepriserna kring 2010 började sjunka hamnade hela ALBA-projektet i kris. Venezuelas monumentala misskötsel av dess oljeindustri innebar dessutom att man helt enkelt inte längre kunde producera den olja som behövdes.

Idag är ALBA en ruin som ekar av tom retorik.

Fidel Castro och Hugo Chavez närde varandras hybris. De var också oslagbara i att hålla illusioner vid liv, magiker som kunde ingjuta entusiasm hos människor som inte ens trodde på dem. Men efter sin död förvandlades de överraskande snabbt till ganska stelnade ikoner. Kaoset de lämnade efter sig sög den sista kraften ur drömmen om den socialistiska utopin.

Nya lättnader

För kubanerna handlade det på nytt om att överleva.

Och när Raúl Castro tog över makten efter sin bror Fidel skrädde han inte orden. Han förklarade att det måste ske genomgripande förändringar för att den kubanska revolutionen inte skulle gå under. Och istället för att, som alltid, ge USA skulden för alla problem, konstaterade han bistert att ”vi är själva våra värsta fiender!”. Han uppmanade alla kadrer att ändra mentalitet. En uppmaning han upprepade på kongressen i april i år men som fortfarande ingen är säker på vad det egentligen innebär. De som försökt ändra mentalitet – som ”Fidels pojkar” Robertico Robaina, Carlos Lage och Felipe Pérez Roque – hade ju förskjutits ut i glömskans mörker utan någon förklaring.

Men Raúl Castro tog också initiativ. Utrymmet för privata ini­tiativ och utländska investeringar vidgades. Det blev möjligt för kubaner att bo på samma hotell som utländska turister och att resa utomlands utan speciellt tillstånd. Och viktigast av allt: kubaner fick köpa datorer och mobiltelefoner. Och internet, som dittills bara högt uppsatta inom stat och parti haft rätt till, blev allt mer tillgängligt.

Den ekonomiskt viktigaste reformen var kanske att statlig jord gjordes tillgänglig för den som ville bruka. Kuba som nästan hade varit självförsörjande före revolutionen importerade nu närmare 80 procent av all mat. Stora arealer av bördiga jordar hade invaderats av det bambuliknande ogräset marabou. På de stora statliga jordbruken stod traktorerna och rostade. Det var katastrof. Matproduktionen måste öka. Uppemot 200 000 kubaner visade intresse för att bli bönder. De jobbade hårt. Ändå kvarstår problemen.

Denis, en snart 50-årig bonde i närheten av staden Güines, en dryg timme från Havanna som är barndomsvän till Raul förklarade en gång för mig varför nästan hälften av skördarna går förlorade på Kuba:

– Varje år skriver jag kontrakt med den statliga uppköpsmyndigheten (el acopio) då det bestäms hur mycket jag ska leverera och hur mycket jag får betalt. Det rör sig inte om någon förhandling, utan staten bestämmer. Om jag inte uppfyller min del får jag böta. Men oftast är det uppköpsmyndigheten som inte uppfyller sin del. I år var hela tomatskörden på väg att ruttna bort eftersom det inte kom någon lastbil för att hämta upp lådorna vi, som vanligt, ställt ut vid vägkanten. När vi såg tomaterna ruttna hyrde jag och några grannar en egen lastbil och körde direkt till konservfabriken som enligt kontraktet skulle tillverka puré av våra tomater. Men de vägrade att ta emot tomaterna därför att de inte fått någon tilldelning av konservburkar. Och eftersom el acopio inte hämtat mina tomater, så får jag heller inte betalt.

Odugligt grossistmonopol

Denis historia är långt ifrån unik.

– El acopio, det statliga uppköpsmonopolet, är proppen i flaskhalsen, sa Denis. Skulle marknaden öppnas så skulle produktionen snabbt öka och priserna minska. Ingen här begriper varför det inte sker.

Ägare till restauranger och små hotell har länge föreslagit reformer i syfte att skapa en fri grossistmarknad och möjliggöra egenimport av nödvändiga varor.

– Det idiotiska, förklarade en framgångsrik restaurangägare för mig, är att som det är nu måste vi, eftersom den statliga grossistmarknaden inte fungrerar, ordna allting svart, olagligt, för att verksamheten alls ska fungera. Och det vet myndigheterna. Men de föredrar att blunda framför att genomföra förändringar.

Många ekonomer på Havannas universitet och andra som är sympatiskt inställda till den kubanska revolutionen, har länge föreslagit reformer i samma riktning.

Socialismen fick inte hotas

Men i sitt tal på kongressen i april förklarade Raúl Castro med emfas att inga av de reformer som bönderna och restaurangägarna föreslagit kunde komma ifråga eftersom de skulle hota socialismen. Därmed, förklarade han, skulle också Kubas ”nationella oberoende” och ”revolutionens erövringar” hotas.

”Jag vill inte tro att allt är teater”, skrev Raul (här i redigerad form), ”men vad betyder  ’socialismen’, vad betyder ’nationellt oberoende’ när de som inte får dollar av släktingar utomlands är dömda till misär. Och vad betyder ’revolutionens erövringar’ när utbildning och sjukvård är lika bra i nästan alla andra latinamerikanska länder. Det är naturligtvis en framgång att vi kan producera vårt eget covid 19-vaccin. Men ännu bättre vore det om det funnes vanliga mediciner och sjukvårds­material på våra sjukhus. Ibland tror jag att partiet tänker mer på byråkratin än på folket när det fattar sina beslut”.

Det kubanska kommunistpartiet har 700 000 medlemmar, omkring sex procent av befolkningen. På kongressen i april deltog 300 delegater. Partiets politbyrå, som utgör landets reella ledning, består av 17 medlemmar, inga arbetare, men fyra generaler, de flesta övriga partifunktionärer. På kongressen förekom inte någon enda riktig diskussion. Innehållet i avgörande resolutioner om till exempel ekonomi är inte ens kända. Men att de ansvariga för tillämpningen av den ekonomiska politiken och även för partiets ideologiska arbete avsattes från sina poster tolkas av optimisterna, dit Raul ändå hör, som tecken på att det, trots allt, kan komma förändringar längre fram. Och om den försonliga tonen gentemot Joe Biden som Raúl Castro anslog, besvaras av någon gest i riktning mot avvecklandet av åtminstone en del av de 240 nya restriktioner gentemot Kuba som Donald Trump införde, så skulle möjligheterna till någon slags öppning öka.

Den stora förändringen på kommunistpartiets åttonde kongress var att den historiska generationen, med Raúl Castro i spetsen, lämnade partiets ledning. De nya ledarna kan inte luta sig mot den heroiska berättelsen om revolutionen. De måste visa resultat. Men kan de det utan att först göra en revolution i revolutionen?

Rauls slutsats var i alla fall klar. Även om avsaknaden av skiljetecken, dålig stavning och hopflätade ord gjorde hans Whatsapp-meddelanden svåra att förstå och fick mitt hjärta att klappa ännu lite snabbare så var det så här han menade:

”Enda sättet att rädda socialismen är att slopa paragraf 5 annars har vi en ny maleconazo den här gången med mobiltelefoner och internet och vad som kan hända då vill jag inte tänka på”. 

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.