”Vad kan få dig att skjuta en bebis?”

I början av mars sköt en rysk prickskytt Volodymyr när han sprang över en tom gata nära sitt hus i ­ockuperade Butja. ­Kulorna gick genom båda hans ben, rev sönder mjukvävnaden och skadade skelettdelar. Han föll mitt på gatan, oförmögen att röra sig. Han låg där på den kalla asfalten i cirka fem timmar innan hans grannar kunde släpa in ­honom i trapphuset till närmaste byggnad, under skydd av skymningen.

Volodymyr hade ändå tur. Iryna Yazova, allmän­läkare, stannade kvar i den ockuperade staden, och hon bodde dessutom i exakt den byggnaden.

– Min man fortsatte att säga till mig varje dag: ­”Vi lämnar Butja, packa dina saker!” Men jag svarade honom varje dag: ”Nu är det inte läge, jag kan inte fly”, minns Iryna Yazova.

– Jag visste inte varför, men jag kände att jag bara måste vara där. Och så bara hände saker hela tiden. En sårad bebis, Volodymyr i mitt trapphus, Anichkas förlossning i en lägenhet utan vatten eller ström, alla mina äldre patienter med högt blodtryck, njurproblem och panikattacker. Jag tror att jag var på rätt plats, där jag behövde vara.

Den sårade Volodymyr lades ner på bottenvåningen och täcktes med filtar. Iryna började jobba direkt. Hon lade om såren, gav honom sprutor med antibiotika och smärtstillande medel.

– Jag vet inte om jag skulle ha kunnat ge all nödvändig hjälp om Volodymyr varit någon annanstans och inte i mitt hus. Gårdar, gator – allt var under rysk korseld. Men på det här sättet var jag hela tiden vid hans sida, säger Iryna.

– På den tredje dagen frågade ­Volodymyr: ”Ira, om jag tar en rök här, kommer folk att bli arga på mig?” Jag ­skrattade: ”Volodia, jag ska själv ta med cigaretter till dig. Om du vill röka betyder det att du kommer att leva.”

Iryna, 42, har bott i Butja de senaste tolv åren med sin man och tre barn. Hon arbetade som chef för intagningar och covid-19-avdelningen på Irpins sjukhus. Den 24 februari, när hon hörde missilernas sus över hennes hus för första gången, tittade hon runt i sin lägenhet och ordnade sedan några filtar och kuddar till sina barn i hörnet där det inte fanns några fönster eller dörrar. Hon gick själv till jobbet på sjukhuset, som var på väg att ställa om till militära behov. Hon visste att det skulle komma sårade människor – och mycket arbete för läkarna. Fast den dagen skickade sjukhusledningen hem Iryna och sa att hon måste ta hand om sina egna barn först, särskilt med tanke på att det inte fanns något arbete för henne ännu. På bara några dagar kom sedan ryska stridsvagnar in i Butja och stängde av alla möjligheter att ta sig till sjukhuset.

– Vi såg de ryska stridsvagnarna, vi såg folk springa runt med vapen, men vi förstod inte om det var våra killar eller ockupanterna. Missilerna, brummandet av helikoptrar – allt var nära, men inte just här, vår ­byggnad verkade ligga lite vid sidan om, minns Iryna.

Första gången hon insåg skräcken som invånarna i Butja hade hamnat i var när hon kallades till en skadad kvinna med ett barn. Familjen försökte lämna den ockuperade staden, men ryssarna stoppade bilen vid en av kontrollpunkterna och öppnade sedan eld mot den. Personerna gömde sig i en av byggnaderna på Tarasivskagatan, samma gata där Irynas familj bodde.

– Den 18 månader gamla flickan hade en skottskada i låret. Såret var ganska stort och djupt, men som tur var träffades inte benet. Bebisen led av smärta. Jag behandlade hennes sår, klädde om det med ett antiseptiskt bandage och gav henne lite smärtstillande, försökte lugna ner henne, säger läkaren.

– Det var då, och det var de första dagarna av kriget, jag insåg tydligt att det inte fanns något mänskligt i ryssarna. Vad kan få dig att skjuta en bebis?

De första dagarna av ockupationen skulle Irynas familj lämna hemmet för att snabbt gå ut med hunden och hämta lite mat från den förstörda butiken. När ­ryssarna skadade Volodymyr på gatan förbjöd ­Iryna sina barn att överhuvudtaget lämna huset. Själv gjorde hon dock dagliga besök hos sina grannar som behövde hjälp.

– Jag tog itu med de mindre sakerna, ler Iryna. Illamående, huvudvärk och yrsel, panikattacker, blodtryck och så vidare. Jag valde rätt medicin, gav dem scheman så att folk kunde ta hand om sig själva även utan mig.

När hon gick hemifrån, även kort, tog hon alltid med sig sin arbetsväska. Den innehöll en bärbar dator, mediciner, sprutor, en tonometer (mäter tryck, ­exempelvis i ögat). Mina mest uppskattade saker, skrattar hon.

Butja började få strömavbrott, och sedan bröts strömmen helt. Värme och gastillförsel följde. Det fanns inget internet heller, mobilanslutningen var väldigt svag. Ibland gick det knappt att skicka sms. Irynas hus hade en generator som de slog på i några timmar för att ladda sina telefoner.

– Jag var inte rädd. Jag hade en känsla av att jag hade kontroll över mitt liv. Jag visste var jag skulle få tag i mat och vatten, hur man laddar telefonerna, hur man ger första ­hjälpen. Den här känslan av kontroll höll mig i form, säger Iryna.

Den 8 mars väcktes Iryna av en granne vid fyratiden på morgonen. Deras gemensamma vän, 20-åriga Ania, hade förlossning. Hon försökte lämna Butja de första dagarna, men hennes försök att evakuera misslyckades. Iryna var den enda läkaren som kunde hjälpa.

– Ania födde barn i en lägenhet på bottenvåningen. Den hade inte längre värme, ljus eller vatten. Det fanns lite vatten på flaska som Anias man och bror ville värma upp på gasolspisen, men gasen stängdes av i byggnaden just den natten. Men vi hade ett positivt tänkesätt och skapade till och med en romantisk atmosfär, säger Iryna.

– Vår granne, Natalia, tog med sina vackra designljus hemifrån och vi tände dem.

Iryna minns hur hon inte hörde explosionerna och skotten utanför fönstret eftersom hon var helt frikopplad från allt runt omkring sig och fokuserade enbart på förlossningen.

– Det var explosioner varje natt. Jag tycker inte att den kvällen var något speciellt, jag hörde bara ingenting, jag var i nuet. Min uppgift var att hjälpa barnet att födas. Vi hade en mobil lampa, vi laddade den specifikt för perioden efter förlossningen, för att kontrollera nivån av blodförlust. Själva förlossningen skedde i levande ljus, säger Iryna. Ingen av oss hade någon erfarenhet av att förlösa barn, men det kändes som att vi tre hade arbetat tillsammans hela livet. Ania var fullt med­veten om var hon var och under vilka omständigheter. Hon var mentalt fullt redo för förlossningen.

Klockan sju på morgonen föddes Alisa: 3 600 gram, 49 centimeter.

– Den första känslan var, yes, vi har levererat! Men bebisen andades inte på några sekunder, och det var nog de mest läskiga sekunderna i mitt liv. Sedan andades bebisen in, skrek, säger Iryna.

– Vi ringde barnets pappa för att klippa navelsträngen. Han var mycket orolig, grät, bad, eftersom han var medveten om alla risker. Om något gick fel vet jag inte vad vi alla skulle göra. Men allt gick bra. Vi hittade till och med lite is till Ania, ja, inte precis is, frysta grönsaker. Frysen hade varit avstängd i en vecka eftersom det inte fanns någon ström, men det fanns fortfarande några kalla förpackningar i botten.

Dagen efter lämnade Iryna och hennes familj Butja.

– Volodia var stabil, Ania födde barn och gjorde sig redo för evakuering, alla äldre hade redan en ­behandlingskur – och jag gick till slut med på att fly, säger Iryna.

– Min man, våra tre barn och jag, och till och med en grannes barn, hund och katt packade in oss i en bil och gav oss iväg. Jag hade inte ens tid att byta om efter förlossningen, jag bar fortfarande en tröja som var fläckad av Anias blod hela vägen. Vi körde i en konvoj på tio bilar. Vägen gick genom Yablunska, dödens gata, som vi alla kallade den. Och det var då jag såg alla hemskheter på nära håll: ryska stridsvagnar, de där ryssarna, jag såg kropparna av mördade människor. Och jag kände rädsla för första gången.

Vägen ut ur staden tog tio timmar, det hade tagit 30 minuter i fredstid. Irynas familj åkte först till Kiev och sedan till västra Ukraina och därifrån till Polen.

– Det gör verkligen ont att lämna sitt hem. Jag grät hela vägen. Jag vet att jag kommer tillbaka hem en dag, men inte nu. Jag försöker bara leva vidare. Jag vill och kan inte hitta ett svar på frågan: Varför gör ryssar som de gjorde i Butja och andra städer? Är de ens människor?”

”Ockupanterna försöker pressa läkare att samarbeta”

Vitaliy Hrudetsky, kirurg

Cherson

Kirurgen minns krigsutbrottet.

– Jag hade ett skift. Inom en timme eller två släppte vi redan in sårade. Jag kom inte hem förrän efter flera dagar, säger Vitaliy Hrudetsky.

Han berättar att han bara under krigets första dagar tog emot ett 30-tal skadade till sitt sjukhus och ­ytterligare 80 till ett akutsjukhus.

– De hade sprängskador, flera trauman, skottskador.

Vitaliy minns sina första offer mycket väl. Det var en ung kille som fördes till sjukhuset vid tiotiden.

– En civil. En sprängskada i bäckenet och underbenen, utbredd sårskada. Han överlevde. Vi räddade honom. Hans prognos är god, beskriver Vitaliy korthugget.

Så länge striderna pågick i förorterna, minns han, gick ingen på sjukhuset ner till skyddsrummet.

– Men när stridsflygplan började flyga ovanför oss, gick en del ändå dit, men inte alla och inte varje gång, eftersom avdelningen var full av patienter, och läkarna var tvungna att hjälpa dem som inte själva kunde gå.

Han säger att hela personalen stod enad, alla stöttade varandra. Vitaliy säger att det inte fanns många ryska trupper i staden under ockupationens första veckor. Men det kom fler och fler för varje vecka som gick. Och när han lämnade Cherson med sin familj i april, vimlade staden av dem.

– Jag bodde nära sjukhuset, och tack vare detta ­korsade jag nästan aldrig väg med ryssarna. Jag hade alltid mitt ID med mig ifall någon skulle stoppa mig, säger Vitaliy.

– I allmänhet rörde sig folk i staden mellan klockan nio på morgonen och klockan två på eftermiddagen. Då var endast ockupanternas patruller i rörelse. Klockan 16 eller 17 skulle staden vara helt öde. Du behövde alltid vara väldigt försiktig. Med allt. Ryssarna körde militärfordon runt staden och bröt mot trafiklagarna. Det fanns fall där de körde över civila bilar, människor dog. Eller så kunde de träffa någon på ett övergångsställe. Och när de började skingra proukrainska demonstrationer med våld, kidnappades och torterades människor. Människor utvecklade rädsla.

Bland hans patienter fanns till exempel en välkänd aktivist i Cherson. Den första dagen av det fullskaliga kriget ­körde han med sina vänner för att leverera lite bränsle till de ukrainska soldaterna som försvarade en bro.

– Deras bil besköts av en rysk stridsvagn. Han var den ende som överlevde. Han skickades till oss på kvällen den 24 februari. Jag drog ut ett fem gånger fem centimeter granatfragment ur honom. Hans blodkärl och nedre extremiteter skadades. Vi behöll den här patienten i en och en halv månad, vi lyckades få tillbaka honom. Han kunde sedan lämna Cherson.

– När staden redan var ockuperad, kanske några av oss kände någon form av förtvivlan eller besvikelse, men eftersom teamet generellt var starkt lyckades vi fortsätta. Under ockupationen, några veckor ­efter stridernas början, började vi ta emot färre sårade människor, vi avslutade behandlingen av de allvarliga tillstånd som vi hade fått under krigets första dagar. Det fanns också några fall då ryssarna levererade sårade män som hade mobiliserats inom territoriet för DPR och LPR (ockuperade distrikt i Donetsk och Luhansk). Vi försökte ställa frågor till dem, men de ville inte ha kontakt.

Så här beskriver Vitaliy livet i det ockuperade Cherson: Du bor i en modern stad, allt är okej, och sedan – snapp! – du är tillbaka på 90-talet.

– Varor som säljs från bilkoffertar och ­trottoarer, brist på mat, vatten, hygienartiklar. ­Informationsvakuum. Matpriserna är mycket höga eftersom alla logistiska förbindelser med Ukraina har stängts av. Det som finns kvar är väldigt dyrt och det finns bara lite av det. Du tillbringar dina helger med att försöka hitta någonstans att köpa något, säger Vitaliy.

Hans familj bestämde sig för att lämna Cherson när stadens nya styre aktivt ­började diskutera en eventuell ”folkomröstning”, följd av påtvingad mobilisering till den ryska armén.

– På påsken den 24 april lämnade vi staden klockan sex på morgonen i en konvoj med fem bilar. Det tog oss 13 timmar att passera alla ryska checkpoints och komma till det territorium som kontrolleras av Ukraina. Det fanns färska kratrar från artilleripjäser och trasiga ledningar överallt.

De hade tur. Några dagar tidigare sköt ryssarna mot en liknande civil konvoj som försökte lämna staden. Människor dödades och skadades. Vitaliy lämnade ockuperade Cherson för Chernivtsi. Nu arbetar han där på sjukhuset och håller kontakten med sina kollegor och vänner i Cherson. Han säger att situationen i staden är svår.

– Ockupanterna försöker pressa läkare och sjukhusförvaltningen att samarbeta med dem. Tio narkosläkare slutade sina jobb på vårt sjukhus samma dag och lämnade Cherson. Alla mina vänner som jag har pratat med stödjer Ukraina och ingen av dem är benägna att samarbeta med ockupanterna, men de kan hamna i situationer där de måste. Alla kan inte överge allt och gå.

Vitaliy skulle vilja återvända till Cherson någon gång.

– Men det kommer bara att vara möjligt under förutsättning att det är helt säkert. Nu är det svårt att säga när det här kommer att hända.

”Det var ren lycka när vi lyckades rädda flickan”

Roman Sobko, narkosläkare

Fronten

Han berättar:

– Vi fick in en flicka till oss efter beskjutning, hon hade skador på sina lemmar och inre organ, vi var tvungna att ta bort hennes mjälte och njure. Barnet var i kritiskt tillstånd, hon ­förlorade mycket blod. Hennes chanser att överleva var minimala. Men vi lyckades rädda henne. Och när hon kvicknade till var det en sådan glädje! Senare transporterade vi henne till regionsjukhuset i Dnipro, säger narkosläkaren Roman Sobko, mobiliserad till det 66:e militära mobilsjukhuset som nu arbetar längs frontlinjen.

Roman och hans kollegor behandlar både militärer och civila här. Men på frågan vilka patienter han minns bäst pratar han mest om barn.

– Det var också en tioårig flicka som förlorade hela sin familj under beskjutningen i Vuhledar. Hon hade en ryggrads- och huvudskada, hennes fingrar var avslitna. Vi lade henne i respirator och flyttade henne till Dnipros sjukhus. Nu är hon på rehabilitering i Lviv, säger Roman.

– Det var också två pojkar med svåra skador. En av dem hade fått en artär förstörd och om vi inte behandlat honom i tid hade han förlorat benet. Vi opererade honom direkt.

– För inte så länge sedan tog vi emot en treårig flicka från en stad i frontlinjen som hade anfall, och de var omöjliga att häva förutom genom att försätta henne i droginducerad sömn, lägga henne i ­respirator och transportera henne till sjukhuset i Dnipro.

– Människor i frontlinjen och närliggande städer har inget sätt att få ordentlig medicinsk behandling eller konsultation nuförtiden, så de kommer till oss, militärläkare.”

Roman har räddat barns liv i över 20 år. I fredstid är han chef för intensivvårdsavdelningen vid ett specialiserat barnsjukhus i Lviv, västra Ukraina. Han förklarar att han vet hur man pratar med ett barn som behöver hjälp och hur man kan lugna ner det.

2014 anmälde Roman och hans bror Andriy sig frivilligt för att tjänstgöra som militärläkare i Donetsk-regionen. När den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina startade i februari 2022 mobiliserades de igen, och de hamnade i samma region.

– Det svåraste är att se sårade barn. Unga sårade soldater, nästan barn. Krig gör dig lite sentimental. Du är ännu mer orolig för alla dessa barn, du är orolig för deras öde. Och ilska? Jag har alltid känt ilska gentemot ­fienderna, ända sedan jag ­började studera ukrainsk historia.

Roman berättar att de har mer arbete nu jämfört med 2014–2015, men mindre rädsla.

– Självklart beror allt på om det finns en offensiv från den ena eller den andra sidan. Under Mariupol och Volnovakha hade vi så mycket arbete, vi sov bara några timmar om dagen, vi jobbade 24/7. Nu är det lite lättare, även om det pågår aktiva strider nära Vuhledar, så vi har tillräckligt med arbete. Och patienterna är i mycket allvarligare tillstånd än tidigare, säger Roman.

– Även när man har en ledig minut kan man inte gå en promenad eller något, för man måste alltid ha jour, nära akutrummet eller operationssalen. För att kunna ge behandling snabbt, när som helst. Även några minuter kan vara avgörande.

Roman säger att han 2014–2015 var rädd för till exempel beskjutning. Men nu är det så ofta att han inte längre skräms, han är van vid det.

– Vad är jag rädd för? Jag är rädd för att göra fel i mitt arbete. Vi är väldigt ansvarsfulla och ­noggranna, men jag har den här rädslan. Och det är svårt att se när läkare från andra team förs hit som sårade. Vi pratade igår, men idag ligger de på operationsbordet framför mig. Det är svårt, säger Roman.

Men han tillägger direkt att han alltid försöker leta efter något gott i verkligheten han lever i, annars skulle han bränna ut sig.

– I början av juni förlöste vi ett barn. Det var den första ­upplevelsen av förlossning för alla läkare som är här nu. Vi var framgångsrika.

Romans röst blir mjukare.

– Lilla Darynka föddes. Både mamman och barnet mår bra

Roman säger att hans styrka ­kommer från hans tro på Ukrainas seger över Ryssland.

– Att vara här och hjälpa vår militär är en stor ära för mig.

”Ryssland kommer aldrig att lämna oss i fred”

Said Ismahilov, förare/skytt i medicinskt förband

Donetsk

örjan av juni. Fordonet från ASAP ­Hottabychs medicinska ­enhet rusar genom stäppvägarna i ­Donetsk-regionen och trans­porterar en skadad ukrainsk soldat. ­Föraren är Said Ismahilov, som var mufti för Ukrainas muslimers prästerliga ­styrelse fram till januari 2022, men nu tjänstgör som förare och skytt för en medicinsk besättning. ­Ambulanspersonalen bakom honom ger första hjälpen till soldaten. Plötsligt sprängs fordonets bakdäck i bitar. Skåpbilen lutar åt sidan. Föraren saktar ner men stannar inte, och de kör ytterligare tio kilometer eller så på hjulkanten. Den skadade krigaren lämnades till sjukhuset och till kirurgerna.

– Det var en väldigt stressig dag, minns Said.

– Vi var på fälten, inom räckhåll för fiendens eld, det finns en skadad soldat och en sjukvårdare i din skåpbil, allt kan hända. Tänk om skåpbilen skulle välta? Det var en svår situation, men vi klarade oss.

Said var övertygad om att det skulle bli ett fullskaligt krig och förberedde sig för det. Tillbaka i december 2021 registrerade han sig hos territorialstyrkorna i Butja, där han bott de senaste åtta åren. Han flyttade dit med sin familj 2014 från Donetsk, som redan då var ockuperat av ryssarna.

– Jag bestämde mig direkt för att ryssarna inte skulle tvinga mig att lämna mitt hem för andra gången, så jag förberedde mig, säger Said.

– I vår försvarsenhet hade vi erfarna befälhavare som har varit med om kriget. De varnade oss för att vi måste vara redo att slå tillbaka. De tvivlade inte på att Ryssland skulle invadera.

I januari gick Saids mandat­period som mufti ut, och han beslutade sig för att inte kandidera igen.

– Det jag gör nu är en fortsättning på min tjänst, säger Said.

Den första dagen av det stora kriget flyttade Said sin familj till en säker plats och återvände till Kiev, till försvaret. När ­striderna i Kiev-regionen började i mars bad läkare från ASAP Hottabych-enheten om hans hjälp med att evakuera de sårade.

– Romanivka var under eld, det var striden om Irpin, Butja var fortfarande ockuperat. Sårade civila fördes till den sprängda bron i Romanivka, och dit kom också människor som försökte fly helvetet. Människor levererades till oss från den sidan, och vi tog emot dem på den här sidan och transporterade dem till Kiev, minns Said.

– Vi tog ut barn, kvinnor, äldre människor som inte längre kunde gå på egen hand. Den första dagen körde vi ut två barnfamiljer från Irpin, de hade nått den förstörda bron till fots under rysk eld. Jag minns en dag mycket väl. Platsen där våra fordon var baserade drabbades av allvarlig granateld som varade i ungefär en timme. Projektilerna föll inom 30 eller 40 meter från oss. Vi låg bara på den kalla, blöta asfalten och väntade.

Redan i april avockuperades Kiev-regionen av ukrainska trupper. När det hände begav Said och sjukvårdarna sig mot Donetsk-regionen. Sedan dess har de hjälpt både civila och militära människor.

– Nyligen körde vi ut äldre kvinnor och två pojkar som hamnade under beskjutning i Lysychansk. De stod i kö för att få vatten, och linjen besköts av ryssarna. De sa knappt någonting på vägen, och jag ställde inte så många frågor, säger Said.

Said säger att han inte är rädd för någonting nu.

– Självklart skulle jag inte vilja bli omringad, för att inte tala om tillfångatagen. Jag accepterar inte ens möjligheten till det. Men när det gäller beskjutning eller bombning är jag inte rädd för det.

– Jag har varit muslimsk präst i 20 år, som imam i sju år och som mufti i 13 år. Jag har varit tvungen att begrava små barn, jag har varit tvungen att begrava mina nära släktingar. Vid något tillfälle inser du att du måste frigöra dig från att ta situationen, ­personen eller händelsen personligt och bara göra ditt jobb professionellt. Annars blir du bara utbränd. Det är så jag jobbar nu också. Jag vet att jag bara måste göra mitt jobb ordentligt, snabbt och professionellt.

Said kallar detta rysk-ukrainska krig för ett civilisationskrig. Han säger att den enda utvägen för ukrainare är att helt besegra Ryssland. Han förklarar:

– Detta krig är ontologiskt till sin natur. Det här är inte bara ett krig om resurser, om territorium, om inflytande över människor längre. Ryssland vill förstöra Ukraina fullständigt, förstöra allt ukrainskt som finns i Ukraina. Om vi bara slår tillbaka och befriar de tillfälligt ockuperade områdena, kommer Ryssland att samla en massiv hord igen om några år och attackera. Det kommer aldrig att lämna oss i fred.

Den första dagen av Butjas befrielse kom Said hem. Han såg sin lägenhet delvis förstörd. En ­explosionsvåg hade slagit sönder fönstren. ­Ockupanter hade också varit där. De rånade ­lägenheten, tog alla värdesaker, slog sönder ­möblerna, orsakade en enda röra.

– Men jag såg att våra växter hade överlevt en ­månad utan vatten, jag tog dem därifrån till vår ­volontärbas så att de kunde blomma igen, säger Said.

– Jag kommer att reparera och städa allt, inga ­problem, och jag kommer att återvända hem. Det är mitt hem, och vad ryssarna än gör kommer det ­fortfarande att vara mitt hem.