”Jag hade velat att han kunde få känna sig som ett barn och inte som någon som ska bära all världens problem på sina axlar”. Så skrev Sebastians pappa i ett brev riktat till barnläkaren Lars H Gustafsson. Brevet är bara ett av alla som Gustafsson tog emot efter att ha skrivit den första upplagan av ”Leva med barn”, en bok som barnavårdscentraler sedan 1983 har delat ut till föräldrar i landet.
Barn är människor
Gustafsson tar brevet som utgångspunkt i boken ”Relationsrevolutionen”, som kom ut 2016. Revolutionen som Gustafsson förespråkar handlar om att gå en balansgång: utan att släppa ansvarsrollen måste vuxna börja se barn som jämlika människor som därmed ska få mer inflytande, rättigheter och ansvar.
– Det som jag tycker är spännande med att ha med barn och ungdomar att göra är att man hela tiden får de här utmaningarna, säger Lars H Gustafsson när Dagens ETC möter honom i sin lägenhet i Lund.
– De tvingar en hela tiden att ifrågasätta vem man är och vad man gör. Det jag hela tiden försöker beskriva i mina böcker är att det då kan bli en väldigt spännande utvecklingsresa där man ger och tar.
Vuxna måste agera
Lars H Gustafsson är förälder till åtta barn och barnbarnsskaran växer. Han har engagerat sig i barnfrågor under nästan hela sitt vuxna liv, som barnläkare, inom organisationer som Rädda barnen och Unicef, och som debattör och författare till en mängd böcker om hur vuxna kan och bör förhålla sig till barn. Under de senaste åren har han alltmer brottats med frågan: Vad händer om vi låter barnen leda vägen?
För att det ska hända behöver vuxna till att börja med bryta sig loss från föreställningar om barn som några de kan och bör bestämma över. Men det räcker inte. Samtal och analyser måste till sist landa i handling.
Sebastian hjälps inte av att höra att han ska sluta tänka på klimatet och tiggarna. Istället behöver pappan samtala med honom ungefär så här, skriver Gustafsson: ”Nu får vi sätta oss ner och fundera tillsammans och ta reda på lite mer. Vi kanske inte kan lösa världsproblemen, du och jag. Men något kan vi göra”. Och sedan bör pappan agera, så att Sebastian får se att hans oro tas på allvar.
Det påminner om hur Greta Thunbergs föräldrar agerade när hon blev apatisk, deprimerad och slutade äta. Utöver att ägna mer tid åt sina barn och kämpa till sig sjukvårdshjälp tog föräldrarna dotterns klimatoro, och hennes kritik av föräldrarna som hycklare, på allvar. Svante Thunberg blev vegan, Malena Ernman slutade flyga, och de engagerade sig båda i klimatfrågan.
– Jag visste att det här var det rätta att göra,” berättade Svante Thunberg nyligen för BBC.
– Men jag gjorde det inte för att rädda klimatet. Jag gjorde det för att rädda mitt barn”.
I sin senaste bok, ”Glöd och visdom”, som kom ut förra månaden, lyfter Lars H Gustafsson fram Greta Thunberg, den brasilianska aktivisten och parlamentarikern Tabata Amaral och Nobelpristagaren Malala Yousafzai som unga personer som ”på ett nästan övertydligt sätt gjort klart att de vill bli tagna på allvar . De vill samtala med oss. Så låt oss göra det ! Så länge vi är klara över premisserna: att samtalen ska leda till aktiv handling.”
Våga bli avklädd
– I mitt jobb har jag ganska ofta mött barn som är förvånansvärt klarsynta, inte minst barn som haft det problematiskt på olika sätt, döende barn, barn i krig, och där blir det så tydligt att barn ibland ser rakt igenom vad som håller på att hända med en förbluffande klarsynthet. Men ingen orkar riktigt ta in det, säger Gustafsson.
– Just nu är jag upptagen av vad det är för mekanismer som gör att vi inte kan ta till oss det här.
Greta Thunberg avfärdas ofta som okunnig eller som ett barn som bara ekar vad föräldrarna säger. Gustafsson kallar det för ”patriarkala reflexer” – kvinnor har länge avfärdats med samma argument. En annan mekanism är att helgonförklara Greta Thunberg och andra barn, vilket inte heller leder till ett samtal eller tvingar oss andra till förändring och handling.
– Jag tror att det handlar mycket om skam också. Man står där avklädd och har egentligen inga bra argument och det är ganska jobbigt.
Om vuxna kunde skaka av sig de patriarkala slaggprodukterna och skammen skulle barn kunna ges mer makt. Och det är på tiden, menar Gustafsson.
– Jag tycker att man skulle börja med att sänka rösträttsåldern till 16 och sedan kanske fortsätta längre och se vad som händer när barn får faktiskt inflytande. Det vore väldigt intressant att se vad de skulle driva för frågor. Och det vore väldigt spännande att se vad som hände om Rädda barnen eller Unicef drevs av barn.
Ges låtsasinflytande
FN:s barnkonvention, som Gustafsson var med och förhandlade fram, utgör grunden i mycket av hans tankar och har precis blivit svensk lag. Om han fick bestämma skulle konventionen ligga på köksborden över landet och utgöra samtalsunderlag mellan människor i alla åldrar om skyldigheter och rättigheter, precis som han själv använde den under sina år som skolläkare i Rosengård i Malmö.
Att våga överlämna makt till barn och ta ansvar för den processen skulle bidra till fler klimataktivister. Men det är också Lars H Gustafssons svar i den rådande debatten om att demokratin är hotad.
– En av de saker som förödande för demokratin i dag är att vi ger barn så mycket låtsasinflytande. Man frågar dem om olika saker och sedan gör man ändå inte som de vill. Man vågar inte lämna över besluten och det verkliga inflytandet till barn och unga.
