När en grupp demonstranter i staden La Plata, drygt fem mil sydväst om Buenos Aires, nyligen brände en docka som föreställde Hebe Bonafine, ledaren för de legendariska ”Mödrarna på Plaza de Mayo”, tog de flesta för givet att det var en provokation av högerextremister.

Men istället tog en lokalavdelning av organisationen Hijos på sig ansvaret. Hijos, som betyder barn, och som i mitten av 1990-talet bildades av döttrar och söner till försvunna, har alltid drivit samma krav som Mödrarna. Hur kunde de nu bränna en docka av Hebe Bonafine? Hon som mer än någon annan symboliserar de argentinska mödrarnas modiga och envisa kamp för att de skyldiga från diktaturåren ska dömas och som dessutom stått emot alla försök som gjorts från maktens sida att köpa hennes lojalitet.

Svaret är att hon inte längre står emot.

Sedan Nestor Kirchner blev president 2003 och därefter under hans hustru Cristina Fernandez två regeringar, har Hebe Bonafine, och med henne den del av Mödrarna på Plaza de Mayo som hon leder, blivit en del av makten, med allt vad det innebär. Senast innebar det att hon gav sin välsignelse till Cristina Fernandez beslut att utse generalen César Milani till ny arméchef trots att han – enligt flera vittnen – deltog aktivt i tortyrsessioner under diktaturen. För att understryka sambandet brände demonstranterna i La Plata också en docka av Milani samtidigt med den av Bonafine.

Dockbränningen har provocerat en intensiv debatt i Argentina, framför allt inom vänstern och människorätts­grupper. De allra flesta tar kraftfullt avstånd, men det finns samtidigt en underton av viss förståelse. Hebe Bonafine har under åren nämligen samlat på sig rätt många fiender också bland dem som alltid upplevt sig stå på samma sida av barrikaden som hon. Och det började inte med hennes stöd till utnämningen av César Milani till arméchef eller ens hennes entusiastiska uppslutning bakom Nestor Kirchner och Cristina Fernandez. Det började redan strax efter demokratins återkomst till Argentina 1983.

Då, när demokratin kom tillbaka var Hebe Bonafine en legend, nästan en ikon, både i Argentina och i omvärlden. Hon, mer än någon annan, representerade både offren och kampen för rättvisa och vart hon än kom togs hon emot som en hjälte.

Det finns ett svartvitt fotografi av Hebe Bonafine från 1977 som syntetiserar Mödrarnas episka kamp. Hon, en lång men lite rundlätt kvinna, klädd i kjol, blus och kofta och med en nätkasse i handen, är uppträngd mot en vägg av en svettblänkande häst som drivs framåt av ryttaren, en hjälmförsedd polis. Hebe Bonafine ser orolig ut, men tycks ändå mer arg än rädd och lyfter upp sin kasse som försvar mot den angripande hästen. På båda sidor om henne kan man ana hur andra poliser, utan hjälmar, föser bort folk som försöker komma till undsättning. Det är som om de vill skapa en fri zon kring henne där hon är alldeles ensam. Och försvarslös.

Fotografiet kan ge intryck av övergivenhet. Men mest av allt berättar det om förtryckarnas nästan panikartade rädsla för dessa mödrar som vägrade att böja sig för deras vapen och som använde sina slitna nätkassar för att försvara sig.

Det här var innan mödrarna tog på sig vita hucklen för att identifiera sig och när militären kallade dem för ”las locas – de galna mödrarna”. Militärens agenter, med Alfredo Astiz i spetsen, samme som var ansvarig för Dagmar Hagelins försvinnande, hade redan sett ut vilka av Mödrarnas ledare som skulle elimineras. En av dem var Azucena Villaflor, intiativtagaren till mötena på Plaza de Mayo, som jag intervjuade på ett kafé på calle Florida strax före fotbolls-VM 1978, efter en av Mödrarnas torsdagsrundor framför presidentpalatset Casa Rosada. När jag den gången satt på en bänk på plazan och observerade kvinnorna som plötsligt dök upp från ingenstans två och två eller tre och tre såg jag också Hebe Bonafine första gången. Jag lade märke till henne för att hon var längre än de andra, men framför allt därför att hon varje gång hon passerade entrén till Casa Rosada kastade iväg en blick som var så full av hat och förakt men fram för allt okuvlighet att den brände. Hon var inte en av dem som kom till kaféet för att prata med mig efteråt. Hon bodde i La Plata och var tvungen att ta bussen innan det blev mörkt och ännu farligare än det redan var.

Argentinas seger i VM 1978 gav upphov till en nationalistisk yra som militären surfade på. Men VM innebar också att Mödrarna blev kända i världen inte minst för att flera fotbollsspelare i olika nationslag, också det svenska, bröt mot reglerna och gjorde sällskap med de ensamma kvinnorna i vita hucklen på deras sorgerunda på Plaza de Mayo. När demokratin kom tillbaka 1983 utgjorde Mödrarna en så stark moralisk referenspunkt, både i Argentina och internationellt, att ingen politiker kunde gå förbi dem. Och det var till stor del tack vare Hebe Bonafine. Hennes energi, beslutsamhet och orubblighet men fram för allt hennes karisma när hon höll sina brinnande tal höll samman mödrarna, gav dem mod och gjorde dem synliga, förvandlade dem från undangömda hemmafruar till symboler för värdighet och mod. De blev exempel på att kampen är möjlig ... podemos/vi kan, långt innan Podemos var påtänkt.

Men Hebe Bonafines styrka hade också en annan sida. Hon drev igenom sina åsikter utan hänsyn till andras uppfattning. Anklagade ofta oliktänkande att vara förrädare. Anpassade reglerna efter egna behov. Krävde absolut lojalitet. Och redan 1986 – tre år efter demokratins återkomst – splittrades Mödrarna.

De som bröt sig ut kallade sig också Mödrarna på Plaza de Mayo med tillägget ”linea fundadora/grundarna”. Orsaken till brytningen var, enligt utbrytarna, bristen på demokrati inom organisationen och Hebe Bonafines auktoritära ledarskap. Men det handlade också om andra motsättningar som utgick ifrån hur man såg på verkligheten och som blev allt tydligare med tidens gång.

Mödrarnas centrala paroll var ”vivos los llevaron, vivos los queremos/de tog dem levande och levande vill vi ha dem tillbaka”. Men medan den för ”la linea fundadora” var en symbolisk paroll, så var den för Hebe Bonafine och hennes följeslagare bokstavlig. När rester av döda kroppar hittades i olika slags gravar och antropologer började arbeta för att identifiera dem samarbetade ”la linea fundadora”, ivriga att få veta om det kunde röra sig om deras anhöriga. Hebe Bonafine, däremot, tog absolut avstånd från alla identifieringsförsök och när en grupp antropologer skulle undersöka kroppsrester som man misstänkte kunde tillhöra en av hennes söner, så försökte hon till och med att fysiskt hindra dem. Hennes två söner var försvunna, men hon vägrade att acceptera att de skulle kunna vara döda.

När kongressen senare antog en lag om skadestånd till anhöriga till försvunna så såg ”linea fundadora” det som en framgång och beslutade att det var upp till var och en om man ville ta emot skadeståndet, vilket inte var något självklart lätt beslut eftersom det implicit innebar att acceptera att ens försvunne anhörige var död. Men för Hebe Bonafine var skadestånden detsamma som en provokation, ett försök att köpa glömska och de som accepterade skadestånd anklagades för att ha sålt sig till fienden.

För Hebe Bonafine var ”de försvunna” fortfarande vid liv och allt annat var svek.

Journalisten Miguel Bonasso som skrivit den fruktansvärda men lysande boken Recuerdo de la muerte/Minne från döden, om livet i det hemliga fånglägret EMSA (escuela mecanica de la armada/marinens mekaniska skola) baserad på överlevandes vittnesmål, berättar att när han träffade Hebe Bonafine sedan han kommit tillbaka från sin exil i Mexiko så sa hon bara:

– Jag gillar inte din bok. Våra försvunna barn är perfekta människor, utan svagheter. Inte som de i din bok.

Hon var också kritisk till ”las abuelas/mor- och farmödrarna på Plaza de Mayo” som sökte efter sina barnbarn som fötts i fångenskap och sedan, när deras föräldrar dödats, getts bort, ofta till militärer som inte kunde få egna barn.

– De är redan förstörda, konstaterade Hebe Bonafine torrt. Det är meningslöst att söka efter dem.

Hennes oförsonlighet kombinerades med politiska ställningstaganden som bland annat innebar stöd till den colombianska Farc-gerillan och till baskiska Eta. Attacken mot World Trade Center på Manhattan tog hon emot med glädje och avrättningen av medarbetarna på Charlie Hebdo beskrev hon som en naturlig reaktion på den franska kolonialismen.

När Osvaldo Bayer, en av den argentinska vänsterns mest respekterade intellektuella, som regelbundet medarbetat i ”Mödrarnas” tidning vågade sig på att kritisera henne, så svarade hon med att hånfullt utnämna honom till ”gorilla”. Och när Horacio Verbinsky, en av landets mest respekterade journalister, kritiserade henne för att ha applåderat attentatet mot World Trade Center så svarade hon med att avfärda honom som ”USA-agent och jude”.

Hebe Bonafines antisemitism, hennes idealisering av väpnad kamp och oförsonlighet gentemot alla som tyckte annorlunda gjorde att många, också mödrar, började känna obehag och drog sig undan henne. Men det var som om hon ägde berättelsen om deras kamp. Och kärngruppen fanns alltid kvar. Hon lyckades också driva nya initiativ som gjorde att andra, framför allt unga aktivister men också äldre intellektuella som var besvikna på de politiska vänsterpartierna, drogs till henne. Motorn i den processen var uppbyggandet av ett universitet vars motto var ”kärlek till kunskap och lust att förändra världen”. Avgörande för uppbyggandet av universitetet var Hebe Bonafines, för många, svårbegripliga allians med en man vid namn Sergio Schoklender.

Sergio Schoklender och hans bror Pablo hade i en uppmärksammad rättegång dömts för mord på sina föräldrar. I fängelset byggde de upp ett studiecentrum och ett tryckeri som utvecklades till ett vinstgivande företag. Sergio Schoklender studerade till advokat, men också ekonomi, sociologi, psykologi och antropologi. Det fanns en aura av geni över Sergio Schoklender. Han var också välartikulerad och politiskt radikal och hade lika häftigt och aggressivt temperament som Hebe Bonafine.

När Hebe Bonafine sökte upp honom i fängelset ville fängelsepersonalen kroppsvisitera henne, som man gjorde med alla besökare. Hon vägrade och Schoklender blev ursinnig på fångvaktarna och ställde till med en så dramatisk scen att fängelseledningen, för att slippa besvär, beslutade att Hebe Bonafine i fortsättningen skulle slippa kroppsvisiteringen.

I denna framgångsrika konfrontation, under Hebe Bonafines första besök i fängelset, föddes en allians som så småningom övergick i något som de flesta uppfattade som en mor-son-relation. Hebe Bonafine behandlade Sergio Schoklender som sin försvunne son och när han fick lämna fängelset började han arbeta på heltid med ”Mödrarna”. Hans ordnade upp den ganska kaotiska organisationen, men fram för allt såg han till att få det hela att fungera ekonomiskt.

Enligt honom själv satsade han inte bara sina egna besparingar i Mödrarnas stiftelse, utan tillbringade en lång period med att varje natt spela Black Jack på kasinot i Buenos Aires – han hade absolut sifferminne – och pumpade in vinsterna i Mödrarnas verksamhet – deras tidning, radiostation och fram för allt universitetet. Han började också organisera nya internationella turnéer för Hebe Bonafine som han själv följde med på och som resulterade i donationer som förbättrade ekonomin. Men det verkliga lyftet kom när Nestor Kirchner blev president 2003.

Hebe Bonafine var skeptisk till Kirchner, liksom hon var mot alla politiker. Dessutom hade varken Nestor Kirchner eller hans hustru Cristina Fernandez visat något särskilt intresse vare sig för de försvunna eller människorättsfrågor i stort.

Enligt Sergio Schoklender var det Fidel Castro som via Hugo Chavez – de enda politiska ledare som Hebe Bonafine respekterade och beundrade – som bad henne att ge Kirchner en chans. ”Han är en bra muchacho”, lät Fidel Castro hälsa. Och när Kirchner som ett av sina första initiativ upphävde de olika amnestilagar som innebar att identifierade mördare som Alfredo Astiz kunde gå fria, öppnade han också dörren till Hebe Bonafines hjärta. Hon fick fri tillgång till presidentens kontor och Mödrarna, och andra människorättsorganisationer, fick för första gången ordentligt ekonomiskt stöd av staten. Priset var att de, i sin tur, gav regeringen sitt stöd.

I den nya situationen blev det möjligt att ta ett steg till, att förverkliga en dröm som Hebe Bonafine närt en längre tid: bygga bostäder för de fattiga.

–Det är vad våra barn skulle göra om de var här: bygga hus åt dem som behöver, förklarade hon lysande av glädje när jag intervjuade henne på hennes kontor inne i Mödrarnas universitet, i en byggnad vid Plaza de Congreso mitt i maktens kvarter.

Att ”Mödrarna på Plaza de Mayo” skulle förvandlas till byggherrar lät lite overkligt.

Men ”Sueños compartidos/delade drömmar”, som projektet kallades, fick en flygande start. Under den alltid svartklädde Sergio Schoklenders och hans bror Pablos ledning drogs projektet igång. Och det var storvulet. Det handlade inte om att bygga enstaka hus, utan om nya barrios med fullt utbyggd infrastruktur och hög kvalitet och där de blivande husägarna själva skulle delta i byggandet. Sergio Schoklender anställde arkitekter, ingenjörer, organiserade yrkeskurser för de blivande husägarna och startade ett eget byggbolag.

Pengarna kom från staten i offentliga upphandlingar där ”Sueños compartidos” vann nästan varje gång de presenterade några projekt.

Under en tid rådde något som nästan liknade eurfori.

Mödrarnas universitet hade blivit en samlingspunkt för sociala aktivister och radikala intellektuella som ställde upp som lärare. Och runt om i landet byggdes hus som symboliserade Mödrarnas och deras försvunna barns gemensamma dröm om ett bättre samhälle.

Det var nästan för bra för att vara sant.

Och det dröjde inte så länge förrän problemen började.

Många av lärarna på universitetet förklarade att de inte stod ut med Hebe Bonafines och Sergio Schoklenders sekterism och några av de mest uppskattade drog sig tillbaka, men i tystnad för att inte orsaka konflikter.

Allvarligare var det när Hebe Bonafine fick klagomål från regeringspalatset att hennes ”adoptivson” Sergio började gå för långt med att skälla ut och hota tjänstemän som han menade inte skötte sina uppgifter. Sergio Schoklender själv säger att ”Sueños compartidos” utnyttjades som en ”etisk sköld” av regeringen för att hålla igång det ingrodda korrupta maskineri som innebar att en viss procent från alla offentliga upphandlingar skulle gå tillbaka, antingen för att fördelas i olika tjänstemäns egna fickor eller till kassan som finansierade politiska kampanjer. Något han säger att han vägrade att gå med på.

Det kom också klagomål från sociala ledare i villa miserias där de nya bostäderna skulle byggas som anklagade Sergio Schoklender för att kräva politisk lojalitet, hota kritiker med sitt gäng av livvakter som han rekryterat bland gamla fängelsekompisar och till och med för att förfalska namnunderskrifter. Så småningom växte också misstankarna att han kanaliserade pengar till sig själv genom sitt eget byggbolag ... lyxhus, lustjakter, sportbilar, flygplan ingick plötsligt i hans habitat.

När Hebe Bonafine tog upp kritiken med honom blev han rasande och anklagade henne för att använda pengarna på Mödrarnas bankkonto i Spanien för egen räkning och han hotade med att avslöja att hennes dotter köpt sig ett nytt hus i La Platas centrum och att hon reste till Karibien minst ett par gånger om året, allt för pengar som tillhörde Mödrarna.

Snart slutade alla möten mellan Hebe Bonafine och Sergio Schocklender i upprörda och högljudda gräl.

När brytningen mellan dem kom följdes den av ömsesidiga anklagelser om korruption, stöld, lögner och svek. Samtidigt började anställda inom ”Sueños compartidos” byggprojekt och på Mödrarnas universitet protestera över uteblivna löner och att inga sociala avgifter betalades in.

Skandalen blev så högljudd att Cristina Fernandez började hålla Hebe Bonafine på avstånd.

Sergio Schoklender skrev en bok där han försvarar sig och skyller allt på den statliga korruptionen, regeringens inkompetens och Hebe Bonafines gnidighet och totala uppslutning bakom Cristina Fernandez som visade sig i att hon ägnade mer tid åt en ny gruppering som kallades ”las Cristinas” än åt Mödrarna.

Hebe Bonafine själv höll länge en för henne nästan väsensfrämmande låg profil och sa att det var domstolarna sak att utreda det hela.

Men rättegången mot Sergio Schoklender har gått i stå och många tror att den helt enkelt kommer att arkiveras därför att han vet för mycket. Det har bidragit till att skandalen mattats av och när Hebe Bonafine gav sitt stöd till utnämningen av César Milani till arméchef återupptogs hon på nytt i Cristina Fernanez intima krets.

Men Mödrarna på Plaza de Mayo kommer aldrig att vara desamma. Många av dem som deltagit ända från början är deprimerade och känner sig lurade. De känner inte längre igen det som så länge varit deras familj.

Av de drygt 4 700 bostäder som ”Sueños compartidos” fått pengar att bygga blev bara 822 klara. På olika håll i landet står övergivna byggen med halvfärdiga hus.

Mödrarnas universitet har tagits över av staten som ett sätt att rädda mödrarna från alla skulder, men de flesta lärare har hoppat av och elevtillströmningen tryter. Universitet liknar mer en peronistisk basgrupp inom Frente de la Victoria/Segerns front, den allians som står bakom Cristina Fernandez, än ett universitet med mottot ”kärlek till kunskap och lust att förändra världen”.

Men även om Hebe Bonafine inte längre äger berättelsen om Mödrarnas kamp, så lever den. Och paradoxalt nog så är det idag Mödrarna som tillhör ”linea fundadora/grundarna”, de som Hebe Bonafine brukade kritisera för att vara allt för eftergivna, som driver vidare den radikala traditionen och idag – till skillnad mot henne – protesterar mot att en torterare utses till arméchef.

Det var definitivt upprörande och fördömligt att bränna dockan av Hebe Bonafine i La Plata. Men kanske var det inte alldeles obegripligt.