Det finns bara ett problem. Inte en enda av de nio kärnvapenmakterna har deltagit i de tre månader långa förhandlingarna. Än mindre i själva omröstningen. En större del av Natos 29 medlemsländer avstod också från att delta.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Vändning möjlig
Läget tycks hopplöst för krafterna som vill ha en säkrare värld. Men enligt Agnes Hellström, ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen, är det inte första gången stormakter spjärnar emot världssamfundet – för att till slut ändå följa med strömmen.
– Ta bara personminor och klustervapen. Varken USA, Ryssland eller Kina har undertecknat konventionerna. I dag använder sig inget av länderna av personminor och USA:s produktion av klustervapen upphörde 2016. Ett internationellt förbud mot kärnvapen har en normförskjutande effekt, oavsett om kärnvapenstaterna är delaktiga eller inte, säger hon, säger hon.
Det är inte första gången världen försöker bli av med kärnvapenarsenalen. Redan FN:s bildande 1945 kan ses som startskottet för en rörelse för en kärnvapenfri värld. Ett av organisationens syften var och är att ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”.
USA bröt avtal
Vissa steg framåt har tagits. Mellan 1969 och 1979 pågick samtal – Strategic Arms Limitation Talks, SALT I och II – i två omgångar mellan USA och Sovjetunionen om att begränsa antalet kärnvapen. Visserligen ratificerade USA aldrig SALT II, främst på grund av den sovjetiska invasionen av Afghanistan, men det bröt ihop totalt först när USA:s president Ronald Reagan 1986 beslöt sig för att lämna avtalet och kapprusta med Sovjetunionen.
Behovet av en bindande och universell konvention mot innehav av kärnvapen har dock sällan varit tydligare än nu. Spänningarna liksom retoriken mellan Nordkorea och kanske i första hand USA:s president Donald Trump har inte sett sin like sedan Kubakrisens dagar.
När det gäller en bedömning av hotnivån avslöjar en kort tystnad före Agnes Hellströms svar att hennes oro är påtaglig. Särskilt med tanke på den mänskliga faktorn, att en katastrof kan utlösas av ett systemfel eller av ett starkt temperament.
– Det är svårt att jämföra olika tidsperioder och stämningar, men det som sker nu är väldigt omskakande och oroväckande. Vi har alla märkt av en hårdnad ton, men att det förflyttat sig till plattformar som Twitter har fört det ännu närmare, säger hon.
– Jag hoppas att det handlar om tomma hot, men bara det faktum att de uttalas är väldigt skrämmande. Hotet har aldrig varit så uttalat, åtminstone inte under min livstid, och är ytterligare en stark signal för att kärnvapen måste förbjudas.
Agnes Hellström hoppas och tror därför att dagens situation kan bli den väckarklocka världen behöver för att ta steget över till ett avskaffande av nukleära massförstörelsevapen.
Fler krutdurkar
Å andra sidan är psykologi och kronisk misstänksamhet en inte helt oviktig faktor, hos såväl människor som stater. Förutom tuppfäktningen mellan ledarna för USA och Nordkorea finns det fler krutdurkar i världen. Sådana som hittills inte exploderat än – kanske just på grund av hotet om ett kärnvapenkrig.
Sedan Indien och Pakistan delades 1947 har de bägge kärnvapenländerna haft en pågående konflikt. Mer än 45 år har gått sedan länderna senast möttes på slagfältet, men det kalla kriget dem emellan har inte tinat upp med åren. Enligt den pensionerade generalen Khalid Kidwai, en av Pakistans mest dekorerade, som 2015 intervjuades i samband med Carnegie International Nuclear Policy Conference, är det endast de bägge ländernas kärnvapenarsenal som fått dem att avstå ett storskaligt krig.
Hotet från Iran
Med tanke på kräftgången som präglar Mellanösternkonflikten menar bedömare att det är svårt att se ett Israel som självmant avvecklar sin kärnvapenarsenal, särskilt så länge osäkerheten över det iranska kärnvapenprogrammets vara eller icke vara lever vidare.
Ännu ett land som inte kommer att avveckla sina kärnvapen i första taget är Ryssland. Av flera anledningar, enligt Fredrik Westerlund, säkerhetsanalytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut. Så kallade taktiska kärnvapen – det vill säga mindre kraftfulla sådana, främst tänkta att användas på slagfältet – betraktas av ryssarna som en kompensation för bristande konventionell förmåga, åtminstone jämfört med Nato och med Kina, som bägge är betydligt starkare.
Makt via kärnvapen
– När det gäller de strategiska, alltså större kärnvapen, ser ryssarna dem som en omistlig pelare i det ryska säkerhetsbygget och det huvudsakliga skälet till att landet behållit en stormaktsposition, säger han.
Bakgrunden är att landet backar inom flera områden, som ekonomi, handel, forskning och så kallad ”soft power”.
– För att Ryssland ens skulle överväga att förhandla om att ta bort kärnvapen skulle landet behöva få väldigt tydliga fördelar. Men snarare är det så att Ryssland betraktar omvärlden som något som blir farligare och mera osäkert, att konflikterna blir fler. De skulle möjligen vara öppna för någon form av rustningskontroll på sikt – kanske rent av nedrustning, om den ryska ekonomin kraftigt försvagas – men definitivt inte för att avskaffa dem.
