BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– I Caracas kände jag mig ständigt osäker och kunde inte slappna av. Jag var skräckslagen varje dag när jag skulle ta bilen hem från arbetet. Jag hade alltid ett paraply liggandes i framsätet, berättar hon.
Anya Cardens är ursprungligen från San Cristobal, en stad nära Colombias gräns. Hon flyttade till Caracas, som senaste åren räknas som en av världens farligaste städer, för att bo och arbeta efter sina studier. Där arbetade hon för ett svenskt språkreseföretag och i jämförelse med många andra venezolaner tjänade hon bra. Men priserna steg hela tiden och varje månad blev det svårare att få ekonomin att gå ihop.
– Jag var tvungen att be mina föräldrar om hjälp trots att jag jobbade hela tiden. I Bogota har jag kunnat investera i egna möbler för första gången i mitt liv. Här har jag dessutom en frihet jag inte hade i Venezuela.
Alltid orolig för de där hemma
I Caracas träffades Anya Cardens och hennes vänner nästan alltid hemma hos varandra.
– Man sov över på soffan hemma hos någon för att det var för farligt att åka hem. I Bogota upplever jag en helt annan livskvalitet, jag kan äta på bra restauranger, eller gå ut och klubba på helgerna och ta en taxi hem sent på natten. I Venezuela existerar bara den typen av livsstil om du har extremt mycket pengar och råd att omge dig med säkerhetsvakter.
Anya Cardens tröttnade på att ständigt känna sig rädd. Då dök det upp en tjänst i Bogota på det företag hon arbetade för och Anya Cardens tvekade inte.
– Jag hade lämnat Venezuela även om det jobbet inte hade dykt upp. Att åka ifrån sitt land och sin familj är alltid svårt om det inte är helt och hållet frivilligt. Men det var ohållbart för mig att vara kvar i Venezuela. Jag mådde inte bra där.
– Men att befinna sig på distans är också jobbigt, frustrerande, jag är alltid orolig för de där hemma.
Själv har Anya Cardens aldrig varit politiskt engagerad men tycker som många andra att det inom chavismen fanns mycket positivt, och att det händer som nu är obegripligt, en utveckling hon aldrig hade kunnat föreställa sig.
– När jag var hemma senast såg jag att människor inte kan äta sig mätta. Den mat som lägre sociala klasser traditionellt brukar äta, som bönor, ris, och en bit kyckling kostar en förmögenhet. Till och med en sådan basvara som ägg kan vara extremt svårt och dyrt att få tag på. De flesta får inte i sig något som helst protein, de äter bara pasta, ris eller bröd.
– Och frukt och grönsaker borde det finnas ett överflöd av. Den del av Venezuela där jag kommer från har otroligt fertil jord, allt växer här. Ändå finns inte mat.
Hon fortsätter att rabbla upp allt som har förvärrats sedan
hon lämnade landet för snart tre år sedan. Om bristen på mediciner, om en kusin som blivit gravid på grund av att hon inte hittat preventivmedel. Om hennes mammas klädaffär som går på knäna. Kläder är en extrem lyxvara i Venezuela just nu.
När Anya Cardens åkte hem för att hälsa på senaste gången, för några månader sedan, korsade hon gränsen landvägen. Hon hade då väskan full med tandkräm, kaffe, socker och andra basvaror. Gränsen mellan Colombia och Venezuela har i viss mån förvandlats till ett laglöst land och korruptionen hos gränsvakterna är snarare en regel än undantag.
– Det var fruktansvärt men jag måste haft änglavakt. De som stod framför mig i kön blev alla fråntagna sina varor av vakterna men de öppnade aldrig min väska och jag lyckades få med mig allt in i landet.
Leva illegalt eller lämna landet
Att Anya Cardens har dubbelt medborgarskap underlättar situationen för henne.
– Jag har både ett venezolanskt ett colombianskt pass. Min pappas släkt är från Colombia, säger Anya Cardens.
Och att vara i den situationen är hon inte ensam om. Under de mest oroliga åren i Colombia under 80- och 90-talen lämnade många colombianer sina hem och sökte sig bland annat till grannlandet Venezuela som då var mer stabilt ekonomiskt. Landet mottog även en del immigranter från bland annat Peru och Ecuador, många av dessa återvänder nu till sina hemländer. Venezuela var också under en period ett land dit européer, främst spanjorer och italienare, utvandrade. Enligt Tomás Páez, en forskare i sociologi på centraluniversitetet i Caracas och författare av boken ”La voz de la diáspora venezolana” (Rösten av den venezuelanska utvandringen, direktöversatt) har cirka 40 procent av de som lämnat landet dubbelt medborgarskap.
Men långt ifrån alla innehar privilegiet att tillhöra två nationaliteter och för dem som inte har det är det givetvis mycket mer komplicerat. 2015 stängdes gränsen mellan Venezuela och Colombia under en längre period på order av Venezuelas president Nicolás Maduro. Hans argument var att detta skulle sätta stopp på smugglingen av varor till Colombia som enligt honom orsakade varubristen i Venezuela. Att gränsen stängdes ledde även till att många venezolaner korsade den illegalt och befinner sig i landet utan visum, något som i Colombia måste bekostas av en arbetsgivare.
– Det är svårt att hitta ett företag som vill betala för ditt visum i Colombia vilket betyder att jag antingen måste fortsätta leva här illegalt eller åka härifrån om jag inte hittar en lösning. Ett alternativ är att ta mig till annat land i Latinamerika. Europa är ännu svårare att få uppehållstillstånd i och dessutom ekonomiskt, mina pengar är inte värda något där, säger Maria Claudia Vilchez, som sedan några månader ger privatlektioner i engelska och spanska i Bogota.
När hon kom till Colombia hade hon ett fast kontrakt med ett språkföretag men trivdes inte och sa upp sig och förlorade därmed sitt visum.
– Att återvända till Venezuela är inte ett alternativ. Där arbetade jag på universitet som engelsklärare och hur många extraklasser jag än tog på mig kunde jag aldrig flytta hemifrån. Jag var nästan 40 år och bodde fortfarande med min mamma. Jag såg heller inga möjligheter till att utvecklas professionellt där.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
Exempel som Maria Claudia Vilchez finns det många. Enligt Tomás Páez är över 90 procent av de som utvandrar från Venezuela företagare, högutbildade eller i process att utbilda sig. Det finns inga officiella siffror på exakt hur många som har lämnat Venezuela eftersom regeringen inte har ett fungerande system att registrera detta men Tomás Páez och hans kollegor tror att det är omkring två miljoner.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
– Det mest oroväckande med den venezolanska utvandringen är att regeringen knappt erkänner dess existens, säger han.
Men också venezolaner som inte tillhör högre utbildade samhällsklasser utvandrar och många befinner sig i Colombia illegalt. Gränsen mellan de två länderna är numera öppen, dock har Colombia infört restriktioner för venezolaner som vill korsa den. Att venezolaner tar sig in i Colombia för att köpa livsmedel eller mediciner är vanligt. Men många stannar också och hittar arbete inom byggindustrin eller serviceyrken. Att colombianska arbetsgivare börjat utnyttja venezolaner som billig arbetskraft är ett växande problem. Dessa arbetsgivare bekostar sällan visum och förra året deporterades runt 2 500 venezolaner.
Trots den höga utvandringen är det inte så lätt som jag trott att hitta unga venezolaner som ligger i planeringsstadiet att lämna landet.
– Jag känner ingen. Alla som har möjlighet har redan åkt, skrattar en bekant när jag skriver och frågar honom.
Till slut hittar jag via en kontakt Roger Rondón från Caracas som tillsammans med sin flickvän planerar att flytta, även de till Colombia. Ett beslut som är relativt nytt. Trots att situationen i Venezuela varit kritisk länge har Roger Rondón och hans flickvän inte velat ge upp hoppet om att saker och ting ska förändras.
– Jag var optimistisk fram tills några månader sedan då jag blev rånad på mitt kontor. De tog allt – min motorcykel, min dator och mobiltelefon berättar Roger Rondón.
– Tro det eller ej, fram till dess hade ingenting någonsin hänt mig.
Roger Rondón är snart 30 år och sedan studenttiden har han alltid varit en del av den politiska motrörelsen till Hugo Chavez politik. Att stanna i landet och förbättra situationen inifrån har alltid varit en självklarhet för honom.
– Men nu börjar saker och ting bli alltför ohållbara. Jag driver en frivilligorganisation som arbetar med sociala projekt inom idrott och vår verksamhet ligger lågt på grund av att det inte längre finns finansiering.
Han och flickvännen funderar dessutom på att skaffa familj, något som är väldigt svårt i Venezuela just nu.
– I Venezuela finns inte basprodukter och än mindre det som ett litet barn behöver för att kunna växa bra. Många jag känner i min egen ålder låter helt enkelt bli att skaffa barn, de som kan lämnar landet för att kunna bilda familj.
Jag frågar Roger Rondón om han i nuläget kan se effekterna av att så många unga och framför allt professionella venezolaner inte längre finns kvar i landet.
– Än så länge vet jag inte men definitivt kommer man märka av det i framtiden. Det kommer att saknas kunskap inom många områden, säger han.
”För majoriteten är livet svårt”
Roger Rondón är en del av det som i Venezuela kallas för generation 2007. En generation universitetsstuderande som i många år har mobiliserat sig på gator och torg sig mot Hugo Chavez politik.
– Det enda positiva som chavismen har fört med sig är ett ökad politisk aktivism. En ökad medvetenhet om den sociala och politiska situationen i Venezuela. Och trots allt är vi många som fortfarande tror på förändring, säger han och fortsätter.
– Det finns många utanför Venezuela som fortfarande romantiserar chavismen. Till dem vill jag säga att de kommer hit en vecka och testar hur de är att leva här.
Roger Rondón säger att det givetvis finns pengar i Venezuela men att de är extremt orättvist fördelade och att de som har pengar är de som lyckats tjäna i dollar.
– Du ser bilar av senaste årsmodell och folk som har råd att äta på de absolut dyraste restaurangerna sju dagar i veckan. Men för majoriteten är livet svårt. Jag tillhör en högre medelklass på grund av mina universitetsstudier men inte ens jag kan äta mig mätt. Oftast vet jag inte vad jag kommer äta dagen därpå.
Måste åka med en plan
Roger Rondón och hans flickvän letar just nu efter öppningen som ska ta dem till Colombia. Att hitta vilket jobb som helst tror Roger Rondón inte är särskilt svårt men han vill gärna att det ska vara kvalificerat och inom det han arbetar med i Venezuela, det vill säga idrott och psykologi.
– Att hitta ett sådant arbete kräver kontakter och jag håller just på att rodda i det. Åker vi måste det vara med en plan. Och tanken är att vara borta några år och på sikt komma tillbaks till Venezuela när situationen förhoppningsvis är bättre.
Och enligt Tomás Páez undersökning vill 80 procent återvända till Venezuela när situationen har förbättrats.
Anya Cardens har samma inställning.
– Jag hoppas på att kunna återvända en dag inom inte en alltför avlägsen framtid. Och jag tror att många venezolaner känner samma sak, säger hon.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
