Idag, 26 månader senare har en bra bit över 30 000 missbrukare och langare slagits eller skjutits ihjäl och kriget pågår med förminskad kraft och på nya sätt.

Men det står alltmer klart att detta egentligen inte är ett krig mot knarket utan det är ett fullskaligt projekt av social rensning. Det är de fattiga, de utan värde för samhället som mördas, inget tyder på att narkotikaanvändningen påverkats mer än marginellt.

Detta är en rapport från kriget i Manila.

Stadsdelen Tondo i Manila den andra oktober 2018

Attacken följde det vanliga mönstret; sju till åtta motorcyklar kommer i hög fart, ett tiotal tungt beväpnade, maskerade män slängde sig av cyklarna och rusade in i en trappuppgång. Skottsalvor avlossades och männen drog ut två livlösa, blödande kroppar innan de snabbt åkte därifrån.

Det var den 28 augusti och Erwin stod tillsammans med sin fru framför huset där skottdramat utspelades. De skötte om sitt stånd där de varje dag säljer de grönsaker de lyckats komma över. Strax innan motorcyklarna svängde upp på det lilla torget kom en uniformerad polis gående. Samtidigt som han spanade neråt gatan ställde han sig framför huset och höll koll.

När svärmen av motorcyklar med rusande motorer sladdade in alldeles bredvid Erwin och hans fru hade han ingen aning om att det var hans morbror Liberato som skulle dödas.

– Jag trodde att de skulle göra en razzia mot en lokal med spelmaskiner som fanns i början på gatan, det var så uppenbart att de var poliser, jag tänkte inte ens på att de var maskerade, berättar Erwin, samtidigt som han ser sig nervöst runtomkring för att kolla om någon lyssnar på vad han säger till en utländsk journalist.

Men det var ingen razzia som skulle utföras, det var ett avrättningsuppdrag. De maskerade poliserna och deras hantlangare sprang in i ett hus. Direkt hördes flera skottsalvor och en man blev skjuten alldeles innanför ytterdörren.

Erwin berättar:

– Jag hörde hur de sprang uppför en trappa och sparkade in en dörr, då förstod jag att de var på jakt efter morbror Liberato. Jag kan inte för mitt liv förstå varför, han var bara en gammal missbrukare som knappt orkade gå upp ur sängen. Vem ville se honom död?

Lite senare hördes ny skottlossning från huset och ­Erwin gick närmre för att se vad som hände. Han stoppades direkt av den uniformerade polisen:

– Han sa till mig att om jag ville leva skulle jag gå där­ifrån.

Efter en stund kom de nödtorftigt maskerade poliserna och informatörerna ut ur huset, vittnen berättar att de bara satt på sig tröjor över sina poliskläder – uniformsärmarna stack ut under deras tröjor. De bar på två blodiga kroppar.

Mördarna tog med sig kropparna till en trehjulig motorcykeltaxi, dumpade dem i passagerarsätet och beordrade den skräckslagne mc-föraren att köra iväg dem till det sjukhus som ligger runt hörnet.

Liberato och den andra skjutne mannen var stendöda, så det handlade inte om att försöka rädda deras liv – tanken var att sjukhuset skulle ta hand om kropparna så att det inte blev alltför upprörda känslor på själva mordplatsen.

I ett litet kyffe med en öppning mot gatan satt Mama Milagres som är 76 år gammal. Varje dag försöker hon sälja nötter till förbipasserande, det brukar inte gå så bra för henne.

Men denna dag såg hon i stället allt som hände.

– Polismannen i uniform sa till att jag skulle vända på mig så att jag inte kunde se något. Han kallade mig Mama och sa att han verkligen inte ville att jag skulle dödas också.

– Men jag är gammal och har levt mitt liv så de kan inte skrämma mig längre. Jag sa till honom att skjuta mig om han ville att jag skulle blunda. Jag kände ju Liberato, hans fru och hans två barn. De hade aldrig gjort någon illa.

Tondo är en av de fattigaste stadsdelarna i Manila och ett av de ställen som drabbats hårdast av utomrättsliga avrättningar, som dagens skjutning var ett skolexempel på.

Högkvarteret för den filippinska polisens ­narkotikakommando, Quezon City i Metro Manila

Quezon City är den största av de 15 städer som utgör storstadsområdet Metro Manila. Quezon har två och en halv miljon invånare av Metro Manilas totala befolkning på cirka 12 miljoner. För att komma dit från de sydligare delarna av Manila måste man åka på den enorma motorvägen Edsa som skär igenom hela Manila. Edsa kallas också för världens längsta parkeringsplats. Under ungefär 20 av dygnets 24 timmar är det kompakta köer på Edsa.

Varje dag drabbas Manila av trafikinfarkter, storstadsområdet är sanslöst tätt befolkat och allt fler bilar ska få plats på gatorna. I decennier har man planerat för att bygga i första hand en tunnelbana och i andra hand skytrains, pendeltåg som går högt över alla annan trafik, – men ingenting har hänt.

Fortfarande sker kollektivtrafiken med så kallade jeepneys, jeepar med plats för 12–20 passagerare. För mig tog det vid tiotiden på förmiddagen cirka två timmar att ta mig de 18 kilometrarna från Makati till polishögkvarteret i Quezon City.

Den filippinska nationella polisen, PNP, är en militärt organiserad polis som lyder under försvarsdepartementet, den har ungefär 170 000 anställda och är mycket lojal till Filippinernas president. Det finns två polisorganisationer som är ansvariga för att bekämpa knarket i Filippinerna, det är dels Philippine Drug Enforcment Agency, PDEA som jobbar mest med de stora kartellerna och dels den nationella polisens, PNP:s, Drug enforcement group som genomför razzior och hjälper PDEA med beväpnade poliser vid deras aktioner. Det är den nationella polisen som skjuter ihjäl knarkare och langare vid sina tillslag.

Polisens högkvarter är ett enormt område som inrymmer allt; skolor, sjukhus, affärer, bostadshus – förutom arbetsplatser för alla specialavdelningar inom polisen. Det dröjer ett tag tills vi hittar huvudkontoret för PNP Drug enforcement group. Det är härifrån tillslag planeras och narkotikarazzior sätts upp. Stämningen är lite upprörd när jag kommer dit, kvällen innan hade en kvinnlig narkotikapolis misshandlats när hon försökte köpa narkotika av en langare. Sett ur polisens synvinkel hade det ordnat upp sig: Langaren hade skjutits ihjäl av en kollega till den kvinnliga polisen som sedan plåstrades om, men två av langarens medhjälpare hade lyckats fly efter en eldstrid som bestod av att polisen sköt efter dem.

Men poliserna på högkvarteret var upprörda över att en polis hade blivit slagen och menade att insatser i fortsättningen måste ske striktare och att poliserna måste agera innan situationen blivit farlig för dem.

Aldazen Sahisa är en av veteranerna på högkvarteret:

– Detta är oacceptabelt. En langare ska aldrig kunna tillfoga en polis skador, i sådana lägen måste förebyggande aktioner sättas in.

Med andra ord, skjut dem direkt. Många av utredningarna utförs av erfarna poliser som redan fått sin status inom kåren. Går de över till den andra sidan, vilket inte är ovanligt, kallas de Ninja Cops. Razziorna har en tendens att bli blodiga, poliserna är tungt beväpnade och har mandat att använda sina skjutvapen.

Enrico Rigor är befälhavare för den nationella polisens knarkgrupp. Han understryker att polisen inte sysslar med beställda avrättningar, i Filippinerna kallade EJKs:

– Vi är helt mot EJKs, vi tolererar dem inte. Men vårt mandat är att med till buds stående medel övermanna brottslingarna, att försvara oss och att upprätthålla lagen. President Dutertes uppmaningar om mer aktion vid tillslagen och att vi ska bli tuffare är bara rådgivande, det är vi poliser som själva avgör vilka medel som ska sättas in.

– Men det har blivit en stor skillnad sedan Duterte tillträdde, tidigare blev det alltid en rättslig utredning om en civil skadades vid en polisrazzia, så är det inte längre vilket hjälpt oss att höja effektiviteten. Vi blir inspirerade av en ledare som vi känner står på vår sida.

Duterte har i sina tal många gånger upprepat att så länge han är president kommer han inte tillåta att en polis fängslas för något som inträffat vid en polisinsats. Hittills har enligt den officiella statistiken 4 600 misstänka brukare eller langare dödats vid officiella polisaktioner medan över 23 000 dödats i övriga fall, alltså utomrättsliga avrättningar. Mänskliga rättighetsorganisationer menar dock att antalet döda är många fler än så, idag göms kroppar undan; de sänks i havet och sjukhusen har fått order att hitta naturliga dödsorsaker till de många dödsfallen som kommer in efter en aktion.

Presidentens kommunikationsdepartement, Ermita, Manila City

– We need to kill them, vi måste döda dem. Kan vi inte rehabilitera dem, vilket är nästan omöjligt, fortsätter de bara att våldta, mörda och stjäla om vi inte stoppar dem. Vi har inget val.

Den kvinnliga byråchefen, som också arbetar med press­ackrediteringar är iskall i sin analys. Hennes slutsatser är mycket spridda bland den filippinska befolkningen. Fortfarande har president Duterte ett 70-procentigt stöd hos väljarkåren. Många kommer ihåg hur korrumperade polismyndigheter, tjänstemän och politiker lät knarksyndikaten göra som de ville framför allt i de fattiga områdena. Laglösheten var stor och gangsters kunde köra genom Manilas gator på nätterna och utöva prickskytte mot vanliga människor på väg till sina nattliga arbeten. Många tycker att det är rätt att nu får de betala priset, även om omfattningen är många gånger större än tidigare.

President Dutertes talesmän är många och har mycket att göra. Den främste av dem heter Harry Roque och var tidigare människorättsadvokat och representerade vanliga människor och journalister som utsatts för diskriminering, hot och till och med mord. Idag kliver han dagligen upp på sitt podium för att försvara och mildra det Duterte sagt i sina uppeldande och provokativa tal.

För ett par veckor sedan ställdes han inför ett eldprov. Duterte berättade att hans viktigaste uppgift var att bekämpa korruptionen och fortsatte:

– Vad är våra synder? Mina? Jag sa till militären vad mina synder är. Stal jag ens en enda peso? Förföljde jag någon som jag satt i fängelse? Nej, min enda synd är de utomrättsliga avrättningarna.

Detta väckte stor uppmärksamhet. Presidenten erkänner plötsligt att han är ansvarig för utomrättsliga avrättningar som förekommit i tiotusental. Roques förklaringar blev de vanliga: presidenten har ett färgrikt sätt att utrycka sig, han ska inte tas bokstavligt och det var problem mellan de olika språkliga termerna som används i landet. Nu menade dessutom Roque att vissa journalister och politiker avsiktligt kommer att misstolka honom. Men uppmärksamheten blev inte mindre eftersom den Internationella brottsdomstolen ICC förbereder att starta en förundersökning om brott mot de mänskliga rättigheterna och utomrättsliga avrättningar.

Malabon i norra Metro Manila

Malabon är en av de fattigaste städerna i Metro Manila. Det ligger långt i norr och vid havet. Malabon har blivit ett av de mest populära ställena för mördarbanden att dumpa kroppar, oftast slänger de ut dem i havet och hoppas att de ska upplösas innan någon hittar dem.

Mycket sent på kvällen tar jag en taxi från Makati och ber chauffören köra mig till Malabon. De tre första taxibilarna vägrar, förarna vill inte ens för en kraftig dricks köra in i Malabon på natten. Den fjärde sa okej, men under förutsättning att jag går ur bilen just på gränsen till Malabon och tar en MC-taxi den sista biten. Han hävdar att gatorna är för smala för att man ska kunna köra på dem. Han är helt enkelt jätterädd, men har inte råd att tacka nej till en körning.

I Malabon träffar jag fotografen Vincent Go som dokumenterar kriget mot knarket. Sedan Duterte kom till makten sommaren 2016 har han besökt över 600 brottsplatser där fattiga människor mördats, antingen av polisen eller av polisstödda medborgargarden.

– Det blir allt klarare att vad Duterte och polisen gör är att försöka utrota så många fattiga, socialt utslagna människor som de bara kan, säger Vincent.

Vincent får ett meddelande på sin telefon att man hittat tre ihjälskjutna människor i vattnet i Obando, strax norr om Malabon och utanför gränsen till Metro Manila.

– Obando har blivit ett populärt ställe att göra sig av med kroppar, det ligger utanför Manila och få bryr sig om vad som händer där.

Numera går en stor del av mördandet till så att i stället för att komma med motorcyklar till en adress i Manila och skjuta ihjäl offren åker mördarkommandon omkring i en vit van med några motorcyklar som stöd. De åker, oftast på natten, till en på förhand given adress, rusar in i huset och tar med sig sitt offer, levande eller dött. Kroppen slängs in i den vita skåpbilen och bilen sätter full fart norrut.

Vi bestämmer oss för att inte åka upp till Obando – klockan är över 12 på natten och det kommer att ta minst en timme att köra dit. När vi kommer dit har kropparna antagligen skaffats undan och folk kommer att vara allt för rädda för att tala med oss. I stället tar vi en runda i Malabon och kör till det lokala bårhuset/begravningsinrättningen. Det är dit polisen kommer med de människor som inte överlevt en polisaktion eller som hittats mördade i området. Meningen är att de ska obduceras och balsameras där så att släktingar som saknar någon anhörig kan komma dit och identifiera dem.

Obduktionerna är sällsynta, skottskadorna eller i vissa fall knivhuggen talar sitt tydliga språk om vad offret dött av.

Orly Fernandez är nattmanager för bårhuset på nätterna, det är ett jobb han haft sedan 1975. Hans familj bor i bårhuset, när vi är där sitter hans dotter några meter från de balsamerade kropparna och läser läxor. Stora och feta kackerlackor springer överallt. Det ligger fem kroppar och väntar på att bli identifierade. Orly har sprutat dem fulla med formalin så att de inte ska ruttna innan det blir dags att göra sig av med de oidentifierade i en massgrav.

Orly tänder lyset och visar oss omkring i lokalerna. En kropp som kom in i går ligger fortfarande på en metallbår. Alla är skjutna och poliserna som lämnat in dem säger att de dött under polisaktioner där de gjort motstånd.

I en säng, halvtäckta av en filt ligger två dödsskjutna män. De har legat där i över en vecka utan att någon kunnat identifiera dem. I en säng bredvid ligger två män helt täckta av filtar. Orly säger att de är så vanställda av skottskadorna så han föredrar att ingen kan se dem. Kackerlackorna springer hela tiden över och under filtarna.

För Orly är identifieringen viktig. Det är enda sättet som han och hans begravningsbyrå tjänar några pengar.

– Blir det massgrav får vi inget betalt. Men jag ska inte klaga, affärerna har varit bra även om antalet kroppar inte är lika många som tidigare – nu försöker mördarna göra sig av med kropparna så att ingen ska kunna räkna dem. Jag stöder Duterte – han är den enda som försöker skapa lite ordning här i Filippinerna.

Vincent Go är inte imponerad av utredningarna. Han visar i sin telefon bilder från tidigare polisrazzior med dödsoffer.

– Se här, polisen säger att den döde försökt ta sitt vapen och skjuta mot dem. Men kolla här, mannen är alldeles blodig men det vapen som tryckts i hans hand har inga blodspår. Och om du tittar noga på offrets handled så syns märken efter att han varit bunden. För mig är det fullständigt klart att han varit bunden när han avrättades av polisen.

– Och det här fallet tillhör inte undantagen, de allra flesta som jag studerat har medvetet mördats.

Att det skulle handla om ett krig mot knarket menar Vincent är helt fel.

– Vad Duterte gör är bara propaganda, att döda knarkare ger pluspoäng i Filippinerna. Han har inga ambitioner att stoppa knarket. Bara under den senaste månaden gjordes ett stor beslag av tullen, men det handlade bara om ett av fyra enorma partier som kom in i landet.

– Ägaren till den lagerbyggnad där partiet hittades släpptes av polisen efter förhör – han hade förbindelser högt upp i samhällshierarkin.

Det är tack vare Vincent Go och några av hans kollegor som de anhöriga får höra vad som hänt. Vincent följer upp varje brottsplats han besökt, tar fram namn på offren och tar kontakt med deras anhöriga. Men det är ett hårt liv – och farligt. Många vill stoppa honom och försöker hävda att han är medlem i knarkligorna och därför försöker bekämpa Duterte. Ekonomiskt går det inte heller ihop för honom, idag lever Vincent Go på sina egna besparingar.

Justitiedepartementet i Ermita, Manila

Åklagarkamrarna är placerade i det stora justitiedepartementet i Manila. Säkerheten är enligt filippinska mått hög, beväpnande personer måste ta ur patronerna ur sina skjutvapen innan de släpps igenom av vakterna som är beväpnande med hagelbössor och automatgevär. Filippinerna är ett beväpnat land. Det är lätt att få vapenlicens, svarta marknaden är överfull av alla slags vapen och kontrollen är i det närmaste obefintlig. En ändring av vapenlagarna 2014 gör att personer i riskyrken inte behöver genomgå den vanliga processen för att få tillstånd.

Till riskyrken räknas präster, imamer, rabbiner, journalister, läkare, advokater, banktjänstemän och affärsmän. För en tid sedan gjorde 200 katolska präster en kollektiv licensansökan som beviljades. En sökande ska dock klara en drogtest och en psykiatrisk utvärdering.

Jag har trots att jag är journalist inget skjutvapen, så jag behöver inte ladda ur. Detta är mitt tredje besök i Manila och Filippinerna sedan Duterte blev president. Varje gång har jag träffat åklagare och diskuterat den rättsliga situationen efter att Kriget mot knarket proklamerades. För varje gång har de chefsåklagare jag träffat blivit allt mindre talföra. Första gången diskuterade jag länge problemen med utomrättsliga avrättningar och att de inte ledde till åtal eller ens utreddes.

Nu när jag träffar chefsåklagare Theodore Villa­nueva ser han inte avrättningarna som ett juridiskt problem, trots att det i den officiella statistiken finns drygt 23 000 fall sedan sommaren 2016 och inte ett enda fall har lett till åtal.

– Visst finns det misstänkta fall av utomrättsliga avrättningar, men det har aldrig funnits något opartiskt vittne som kunnat berätta vad som hänt. Lagarna är så hårt skrivna att vi måste ha vittnesuppgifter för att kunna åtala. Dessutom tror jag att samhället kan vinna Kriget mot knarket, poliserna har blivit fler och bättre tränade så riskerna för att EJKs ska inträffa har minskat.

– Alla hävdar ju också att de är oskyldiga trots att lagarna blivit mycket hårdare mot narkotikahandel och användande. Man måste förstå vår kultur här på Filippinerna, den har en mycket stor betydelse, polisen måste sätta hårt mot hårt mot knarksyndikaten som blivit alltmer hänsynslösa.

Villanueva är själv motståndare till dödsstraff för narkotikabrott, vilket Dutertes parti försöker driva igenom i kongressen där de har majoritet:

– Jag vill inte att de ska dödas. Jag tycker att de ska sättas på en isolerad ö som de inte har möjligheter att fly från.

Nationella fängelset i Muntinlupa, Metro Manila

Kriget mot knarket har ställt till stora problem på Filippinernas fängelser och häkten. Från att redan tidigare varit överbefolkade har de nu en trängsel som är i det närmaste obeskrivlig. Det handlar dels om att antalet dömda för narkotikabrott ökat explosionsartat, men också om straffens längd. Normalstraffet för langning, oavsett mängd, är nu livstids fängelse. Livstid på Filippinerna är också en verklig livstid vilket gör att ingen av dem någonsin släpps ut ur fängelset. Det som minskar antalet intagna är framför allt den TBC som grasserar på fängelserna.

För att komma till New Bilibid Prison måste man ta en MC-taxi från Muntinlupa centrum, fängelseområdet är så stort att man behöver transport inne i själva fängelset för att kunna ta sig dit man ska. New Bilibid är uppdelat i en maximal säkerhetsavdelning, en medium- och minimumavdelning. Fängelset är totalt byggt för cirka 5 000 fångar, idag finns det cirka 30 000 intagna. Jag fick tillstånd att besöka minimumsäkerhetsavdelningen. På minimum finns praktiskt taget bara livstidare, de sitter där i väntan på att dö. Genomsnittsåldern är över 60 år och den äldste fången är 94 år gammal.

Många av dem har suttit i många decennier. För 27 år sedan kom Roman Halim, 72, hit för att avtjäna ett livstidsstraff för våldtäkt medan Bonipacio Salundagiet ett år senare började avtjäna sin livstid, dömd för dubbelmord.

Bonipacio sköt en kund som försökte lura honom.

– Jag var tvungen att döda hans son också annars hade han jagat mig resten av livet, sa Bonipacio till mig.

Nu har de första livstidarna från kriget mot knarket börjat komma till fängelset, det innebär en stark föryngring av klientelet. Rogelio är bara 26 år och dömd till livstid för försäljning av shabu, det lokala kraftigt utblandade centralstimulerade som är det vanligaste knarket i Filippinerna.

– Det är svårt att tänka sig att jag aldrig kommer att kunna lämna det här fängelset. Min fru och mina barn kommer hit på besök, men i hur många år orkar de göra det?

Fångarna sköter sig till stor del själva och vissa har tillstånd att få arbeta utanför själva fängelset på dagarna. Våld är mycket ovanligt och rymningsförsök förekommer i princip inte. Luis Lopez är högste chef för minimumsäkerhetsavdelningen.

– Under mina år här har det inte varit ett enda slagsmål eller ett enda flyktförsök. Detta är ett mycket lugnt och bra jobb, berättar han.

Amnestys högkvarter i Quezon city, Metro Manila

Amnesty arbetar under dödshot på Filippinerna. Sommaren 2017 gick landets president Rodrigo Duterte ut i ett våldsamt angrepp på alla människorättsorganisationer i landet. Presidenten slog fast att Amnesty och de andra organisationerna tillhörde knarkmaffian och arbetade för dem. Därför, menade Duterte, får de finna sig i att de tillhör motståndarna i kriget och kan utsättas för angrepp. Talet ledde till att Amnesty tvingades söka sig till en säkrare lokal och upprätta strikta säkerhetsregler.

Det var inte en rädsla för vanliga polisinsatser som oroade Amnesty, det stora hotet var att mördarkommandon och medborgargarden kunde tolka Dutertes tal som en uppmaning att gå till attack mot organisationen. Jose Noel D Olana, kallad Butch, är ansvarig för Amnesty i Manila.

– Detta är inga tomma hot. Det finns mängder av mordgalna extremister där ute som vill utföra presidentens förhoppningar, säger han.

Butch pekar på den senaste ännu inte bekräftade statistiken, där antalet dödade i polisaktioner sedan sommaren 2016, då Duterte tillträdde, är 5 021 personer per den 28 september 2018. När det gäller mordkommandona och de utomrättsliga avrättningarna är siffrorna mer osäkra, men med utgångspunkt av anmälda mord med relation till droger räknar de flesta bedömare med att det handlar om en bra bit över 30 000 dödade.

– Men morden har ändrat karaktär under senare tid. Tidigare slog polis och mordkommandon till i centrala delar av Metro Manila och sköt ihjäl folk på gatan eller i deras hem. Idag tas kropparna med och dumpas i havet. Många av kropparna försvinner för alltid.

– Idag har vi att utgå från försvinnanden när vi försöker se omfattningen av övergreppen. Vi får inte längre någon trovärdig statistik från polis eller samhälle, vi tvingas själva med hjälp av universitet och andra att ta fram siffror på försvunna och sedan intervjua anhöriga.

– Vi tror inte att antalet offer har blivit färre, men tillvägagångssätten har förändrats. Kriget rasar fortfarande med full styrka.

Butch och Amnesty fortsätter också kartläggningen av de utomrättsliga avrättningarna. Samma mönster som tidigare gäller när det gäller mördarna. Mordkommandona består oftast av några maskerade poliser och i övrigt av polisinformatörer och vad som i Filippinerna kallas ”police assets” (polistillgångar). Kommandona får betalt för sina mord.

– Det handlar om 10 000 pesos (cirka 1 700 kr) för langare och 5 000 pesos (cirka 850 kr) för missbrukare. Vi försöker följa var pengarna kommer ifrån och har hittat en underrättelsefond som nu är avslutad men innehåller totalt tre biljarder pesos. Vi tror att den fonden används till att betala mördarna.

– Dessutom kan lokala handlare och affärsmän vara med och bekosta rensningar av de områden de har sina verksamheter i.

Två andra områden som Amnesty driver är vapentillgången och kampanjer mot dödsstraff.

– Det finns bestämmelser om vem som får bära vapen, men de följs inte. Vi kommer att driva kampanjer för vapenkontroll längre fram, men idag har vi inte resurser till det. När det gäller införandet av dödsstraff blockeras det idag av senatens justitiekommitté, men det kan ändras. Vi tror dessvärre att om det blir en folkomröstning så kommer det att bli ett ja till dödsstraff.

Kampanjerna för införande av dödstraff leds av en av Filippinernas mest populära idrottsmän, den förre världsmästaren i boxning Manny Pacquiao, som numera är senator. Pacquiao, som boxare mest känd under sitt smeknamn Pac-Man, driver en stenhård kampanj för dödsstraffet och har vunnit mycket politiskt på det. Pac-Man kan bli ännu mer populär – nu talas det om en returmatch mellan honom och den obesegrade mästaren Floyd Mayweather i december i år. Den förra matchen som vanns av Mayweather utkämpades 2015 och hade en sammanlagd prissumma på 3,8 miljarder kronor.

Vinner Pac-Man så ökar hans chanser att genomdriva en folkomröstning om dödsstraffet. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.