Det paneuropeiska vänsteralternativet DiEM25 som gick till val på ett ”Green New Deal” (med enorma investeringar på jobb och infrastruktur för att ställa om till ett ekologiskt hållbart Europa) ställde upp i sju olika länder. Men enligt de preliminära valresultaten vid pressläggningen av denna tidning hade DiEM25 inte fått tillräckligt med röster för att komma in i Europaparlamentet. Den före detta grekiska finansministern Yanis Varoufakis, DiEM25s frontfigur, kandiderade i Tyskland men fick endast 0,30 procent av rösterna. Med något krystad optimism skrev han dagen efter valet att ”DiEM25 har varje anledning att fira”. Varoufakis medger att beslutet att till varje pris stå fast för sin politik och bibehålla sitt oberoende kostade. ”Men priset var inte oväntat”, menar han: ”vi visste hela tiden att vår väg skulle vara lång och snårig. Men vi visste också att Europaparlamentsvalet handlade om så mycket mer än om vunna eller förlorade mandat. Det handlade om att presentera en ny vision för Europa”.
”Vänstern i ruiner”
”I kväll står vänstern i ruiner (...) nu måste vi tänka om helt”, skrev Olivier Besancenot på Twitter efter valresultatet. Den en gång mycket populäre presidentkandidaten för franska Nya Antikapitalistiska Partiet kommenterade framförallt valresultatet i Frankrike där Socialistpartiet (som var regeringsparti så sent som år 2017) fick 6,2 procent av rösterna och vänsteralternativet La France Insoumise endast 6,3. Och det efter ett halvår av folkliga mobiliseringar mot regeringen.
Av valresultaten framgår tydligt att vänstern i Europa fortfarande inte uppfattas som ett politiskt alternativ. Varken paneuropeiska eller nationella grupper har lyckats med detta. Man kan enkelt konstatera att medan de socialdemokratiska krafterna i Europa drastiskt försvagats sedan 90-talet så har vänstern under samma period stagnerat på samma nivå (mellan 5 och 7 procent av ledamöterna).
Det grekiska traumat
”Den europeiska vänstern har inte återhämtat sig efter det grekiska nederlaget”, påpekade Gustavo Buster i en analys dagen före valet. ”Försvagningen av de sociala protesterna har fördjupats, framförallt efter att Grekland påtvingades det tredje memorandumet 2015”, skriver han i den spanskspråkiga tidskriften Sin Permiso. ”Utan en gemensam strategi mot Fördraget om stabilitet, samordning och styrning har (den europeiska vänstern) sökt sig till dystopin om ett utträde ur EU som ett sätt att vinna tillbaka den nationella suveräniteten”, skriver Buster. Men, noterar han, med en försvagad och oorganiserad arbetarrörelse har detta spelutrymme utnyttjats av den populistiska extremhögern. Misslyckandet med Brexit och en Grexit som en aldrig verkställd plan B tyder, enligt Buster, på ”att den europeiska nyliberala integrationen (…) har kommit så långt att det inte är möjligt att vrida tillbaka den” utan att det först sker en avsevärd förändring i den politiska och ekonomiska maktbalansen i samhället i stort.
De två hittills dominerande grupperna i Europaparlamentet – Europeiska folkpartiet (där C och L ingår) och Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater – har tappat mark till förmån för extremhögern och del liberala gruppen. Att liberalerna vuxit har av många tolkats som ett ökat stöd för nyliberal politik. Det land som skickar flest liberaler till Strasbourg är Frankrike, där Emmanuel Macron satsat alla kort på att framställa sitt liberala parti La République en Marche (LREM) som det enda alternativet till Marine Le Pens extremhöger. Denna strategi trängde ut resten av högern och alla partier till vänster utom de gröna, men Macron anses ändå som en förlorare i valet; med bara strax över en femtedel av rösterna hamnade LREM bakom Le Pens Rassemblement National (RN) som fick flest röster. I nyhetsportalen Médiapart skriver dessutom Amélie Poinssot att liberalernas tillväxt i Europapalementet också kan förklaras av framväxten av nya partier i Centraleuropa som ställer sig emot både högerextrema krafter och etablerade partier.
Mer extrem höger
Extremhögern har total fått 19 ledamöter fler i Europaparlamentet. Samtidigt har den radikaliserats. Detta är tydligast i Italien där Lega blev storsegrare och verkar ha parasiterat ihjäl Femstjärnerörelsen som de sitter i regering med.
Men på andra håll har ultrahögerns frammarsch bromsats upp. I Tyskland, tappade högerextrema Alternativ för Tyskland (AfD) stöd jämfört med det senaste federala valet. Och Merkels kristdemokrater förlorade fyra gånger fler röster till de Gröna än till AfD, noterar Groupe d’Études Géopolitiques i en analys på sin portal Le Grand Continent.
Den franske sociologen Eric Fassin, ser de tyska resultaten som ett exempel på att den traditionella högern, om den bara håller ut och inte flörtar med främlingsfientlighet, kan fungera som en dörrstopp mot högerextrema partier. I en TV-sänd paneldebatt i France24 jämförde Fassin det traditionella franska högerpartiet Les Républicains (Jacques Chirac och Nicolas Sarkozys parti, som tappat stort efter att ha flyttat sig närmare extremhögern) med tyska CDU och menade att Merkel överlevt mer än väl efter att ha ställt sig bakom flyktinginvandringen med sin välkända fras ”vi klarar det”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
