När lilla Uruguay i december tog ett stort politiskt kliv genom en total legalisering av cannabis skrevs utan tvekan historia inte bara i Latinamerika – utan i hela världen.
Landet blir först med att legalisera odling, försäljning och rökning av marijuana och nu står världen på tå för att följa resultaten av vad den socialistiske presidenten Pepe Mujica kallar ett ”stort och ansvarsfullt socialt experiment”, en reglering snarare än en legalisering.
Högern kallar det ett cyniskt, närmast makabert, spel med unga människors liv medan andra menar att hela saken är ett naivt slag i luften, ett populistiskt försök att flirta med nya väljare via en reform vars utsikter att minska den organiserade brottsligheten – åtgärdens huvudsyfte – är obefintliga.
Så hur ska det gå? Vem är egentligen vinnare och förlorare?
Styrs av vänsterregeringar
En första notering för alla som vill förstå händelsens historiska djup är det faktum att Latinamerika i dag är en plats där två tredjedelar av befolkningen styrs av vänsterregeringar och det enda hörn på jorden där någon form av socialism står på dagordningen.
För bara ett drygt decennium sedan var södra Amerika en region vars politiska kurs – trots att kalla kriget sedan länge var slut – fortfarande lades fast i Vita huset, och det har mer än i någon annan fråga gällt den som i decennier dominerat mycket av den panamerikanska politiska debatten: the war on drugs.
När Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1999 var Sydamerikas frigörelse från det historiskt fatala USA-beroendet hans huvudsakliga mål och när han förra året dog var det en av få riktigt stora geopolitiska förändringar han med framgång initierat; idag, efter att de flesta länder fått röda regeringar, bestämmer de sydamerikanska folken själva över sina nationers öden.
Många tidigare försök att skapa alternativ till FN:s och USA:s förbudslinje i drogbekämparfrågan – alla är, såklart, emot missbruk (men inte nödvändigtvis bruk) – har gjorts i Latinamerika genom åren men då bestraffats med stenhårda ekonomiska sanktioner från Washington, varpå de av USA-marknaderna helt beroende lydstaterna platt fått lägga sig. Det är den epoken som nu definitivt är över, även gällande knarkkriget.
Skulle CIA, Vita huset, DEA eller Pentagon börja höja rösten möts de i dag, sedan ekonomierna i syd sökt sig öster- och västerut, bara av fingret.
USA:s förlorade makt
Ovanstående är emellertid bara geopolitiskt progressivt – speglar USA:s förlorade makt och Latinamerikas nyvunna självständighet – och säger inget om reformens konsekvenser i sig.
Faktum är att den kantas av en rad uppenbara problem, vilka också kommer gälla alla länder som de kommande åren eventuellt följer efter.
Fem procent av Uruguays 3,4 miljoner invånare har rökt marijuana den senaste månaden och landets hittills illegala cannabismarknad uppskattas vara värd 30 miljoner dollar – siffror som med proportionella justeringar ungefärligen kan extrapoleras över hela Syd- och Nordamerika – och även om sådana fakta visar hur många miljarder dollar den relativt beskedliga drogen genererar till kontinentens våldsamt organiserade brottslighet finns inget som garanterar att det intrikata förloppet inte slutar i normalisering och total kulturetablering av cannabis. Lite samma som idag sker med tobak i tredje världen, sedan de rika länderna skärpt förbudsprocessen mot cigaretter. Samt att cannabiskonsumtionen i så fall kan glida allt längre ner i åldrarna – vilket, eftersom dagligt cannabisbruk påverkar närminnet och allvarligt kan hämma tonåringars kunskapsinhämtning, på sikt kan växa till ett stort utvecklingsproblem.
Apokalyptiska beskrivningar av globala drogträsk finns inga skäl att ta på allvar, men det går på goda grunder att hävda att det är onödigt att, kanske oåterkalleligt, normalisera ett bevisligen skadligt preparat på ett sätt som, i retrospektiv naivt och förödande, gjordes i USA och Europa med tobak på 1950-talet.
Ökas konsumtion?
Väldigt lite talar emellertid för ett generellt samband mellan legalisering och ökad konsumtion, menar till exempel den latinamerikanske forskaren Alfredo Rangel, författare till flera böcker om drogmarknader och organiserad brottslighet.
I Portugal avkriminaliserades konsumtionen av alla droger och missbruket gick inte upp utan ner. I Holland legaliserades cannabisbruk och konsumtionen ökade, men inte alls så mycket som man hade väntat sig. Och stora delar av ökningen berodde på alla turister som reser dit för att köpa laglig marijuana.
Ser man på antalet missbrukare finns ingen ökning som kan härledas till denna ökning av konsumtionen. Men alla typer av efterdyningar, menar Rangel, beror på en komplex kombination av många saker; tradition, kultur, fattigdom, utbildningsnivå, social utslagning, utbredningen av organiserad brottslighet och hur effektiva informationskampanjer som görs: ”Narkotikamissbruk är en mycket komplicerad social fråga och man kan inte vänta sig samma resultat i alla samhällen. Alla reagerar olika på en avkriminalisering och måste svara med olika sociala och pedagogiska åtgärder”, skriver Alfredo Rangel.
Det senare – behovet av att pröva olika sätt att tackla drogkomplexens helveten, av vilka själva missbruket nu är en minimal del i jämförelse med knarkmaffiornas eskalerande korruptionskraft – har varit ett viktigt, men ibland ihåligt, argument från legaliseringsivrarna.
Fungerande strategier
Det stämmer förvisso att det råder ett skriande behov av att bredda den globala erfarenhetskartan av vad som egentligen är fungerande och icke fungerande strategier mot narkotikarelaterat elände, men samtidigt är det uppenbart att de bra åtgärderna, i alla fall på sikt, måste harmoniseras på åtminstone kontinental nivå för att kunna bli riktigt effektiva.
Att legalisera i ett land utan samråd med andra är enligt Rangel ”att ta en gigantisk risk”, inte minst för att ett land som Uruguay nu kan bli isolerat och fördömt.
Ett möjligt scenario som det nu är upp till Pepe Mujica och hans regering att bevisa att de kan förhindra är att stora delar av den statliga uruguayanska cannabisproduktionen köps upp av kriminella nätverk som hanterar försäljning på andra marknader; alltså att Uruguays soloagerande nu boostar såväl konsumtion som kriminalitet i grannländerna.
För att bli effektivt problemreducerande, menar Alfredo Rangel, förutsätter en global nyordning ingen konsensus i FN men det är viktigt att centrala produktions-, transit- och konsumtionsländer är överens. Annars riskerar olika länders helt olika strategier bara att spelas ut mot varandra.
Frihetlig hedonism
Frågan om varför det blev det av organiserad brottslighet relativt oomskakade Uruguay som tog det första klivet hänger samman med landets radikaliserade tradition av ett slags frihetlig hedonism. När ateisten och före detta gerillakrigaren José ”Pepe” Mujica – han har suttit 14 år av sitt liv i fängelse – tog över presidentposten från den socialistiske katoliken Tabaré Vázquez drev han snabbt igenom en lagändring i den viktigaste av alla utvecklingsfrågor, kvinnors rätt till sina kroppar, och gjorde Uruguay till första land i Sydamerika om att införa fri abort. Därtill är Uruguay sedan länge ett av världens sexualpolitiskt mest progressiva länder – samkönade par har rätt att adoptera barn och transpersoner kan registrera namn och kön efter fritt vald identitet – och det är mot denna fond av sekulär radikalism man måste se den nya cannabisreformen.
Uruguay har ingen liberal låt gå-regering utan tvärtom den socialt mest ambitiösa landet sett på mycket länge, och även marijuanaexperimentet syftar, menar regeringen, till att ”rädda liv”.
För även om det knarkrelaterade våldet i Uruguay är helt marginellt i jämförelse med länder som Mexiko och Colombia så dödar det även där långt fler människor än knarket självt och förslaget lades enligt presidenten – han har en samlad förmögenhet om några hektar mark och två skraltiga VW-bubblor men skänker ändå 90 procent av sin lön till välgörenhet – för att förhindra att den socialt accepterade marijuanan fungerar som kriminaliserande sluss till den juridiska och sociala kvicksand som breder ut sig kring de tyngre drogerna:
– Det som verkligen skrämmer mig är knarkbrottsligheten, inte drogerna.”
Globalt slag om cannabis
Men det globala slaget om cannabis avgörs inte i Colombia, Uruguay, Mexiko, Argentina eller något av de andra latinamerikanska länder som liberaliserat narkotikalagar de senaste åren – utan i USA, det land vars aptit på droger tycks omöjlig att stilla.
Före nyår skrev Ethan Nadelmann, chef för den George Soros-finansierade tankesmedjan Drug Policy Alliance en jublande krönika över, utifrån sitt liberala perspektiv, det ”The Best Year Ever” i fråga om narkotikapolitisk tillnyktring i världen.
Uruguay toppar förvisso hans lista över framsteg, men när det gäller global betydelse väger trots allt varje enskild amerikansk delstat mycket tyngre – både faktiskt och symboliskt. I Colorado och Washington state har bruk av cannabis legaliserats under 2013 och idag accepterar 20 stater, alltså nära hälften, så kallad medicinsk användning av marijuana och 42 procent av alla vuxna amerikaner, också det alltså nära hälften, har rökt cannabis.
Nadelmann konstaterar att laglig marijuana bara för två år sedan inte var mer än en väldigt abstrakt dröm för ett fåtal men redan är en snabbt växande realitet i alla demokratiska delar av världen. Och den cocktail av argument som gjort susen handlar, som allt annat, om pengar: USA spenderar 51 miljarder dollar varje år på antidrogkriget. En betydande del av den summan går åt till att juridiskt hantera de 650 000 amerikaner som varje år arresteras för innehav av cannabis men i övrigt är helt välfungerande medborgare. Om hela USA gick Uruguays väg och tog statlig kontroll över produktion och försäljning skulle det, om nivåerna lades efter modell från alkohol och tobak, generera skatteintäkter på 45 miljarder dollar om året – pengar som sedan kunde användas till prevention och rehabilitering av den bråkdel av alla brukare som faktiskt blir missbrukare.
Inbjuder till vanebildning
Förbudsförsvararnas snabbt eroderande ställning i debatten – svenska politiker är bara de mest extrema representanterna för kunskapsignoransen – beror på att de som irrationella barn håller fast vid dåliga argument istället för att använda de bra.
Cannabis kan i enkelt mätt skadlighet inte jämföras med alkohol – men en sådan komparation är i sig inget argument för legalisering. Marijuana kan utan problem användas dagligen eftersom det inte prissätts med alkoholens bakfylla, vilket inte bara inbjuder till vanebildning och ibland fatal passivisering av framför allt ungdomar utan också till utbredd självmedicinering bland den redan snabbt växande skaran av så kallade bokstavsbarn.
Att via lagstiftning normalisera ett utbrett beteende kan vara försvarbart i samhällen och kulturer där ett sådant drogmönster verkligen är etablerat, men är inget argument för att kopiera den strategin i regioner där ett sådant mönster är marginellt – som i fråga om cannabis i Norden och Ryssland eller snus i Sydeuropa och USA.
Det är, trots allt, inte de droger som gjorts olagliga utan de som gjorts lagliga som i egenskap av sin i dag totala utbredning är i särklass mest resursförbrukande räknat i ockuperade sjukhusbäddar, uteblivna arbetstimmar, misshandlade barn och långsamt förödande hälsokollapser. I en sådan räkning är heroin, i jämförelse med vin, en västanfläkt. Närmast ett betydelselöst samhällsproblem.
Så varför, undrar de nyktrare förbudsförsvararna, flytta fler preparat från det olagligas sfär till det lagligas – även om det skulle beröva maffian stora inkomster och trots att alkohol är värre? Är inte en successiv juridisk utbyggnad av förbuden mot fler preparat, så som med framgång nu sker med tobak och vars framtida totalförbud inte längre är en otänkbarhet, en bättre och modernare väg?
Efterlängtat material
Det enda säkra med Uruguays försök – som träder i kraft i april – är att det kommer leverera efterlängtat material till förbudsepokens mest problematiska efterlämning: kunskapsunderskottet. För första gången kommer världen om några år kunna ta del av solida och konkreta erfarenheter av en modern stats storskaliga produktion, försäljning och kontroll av cannabis – och om det sedan visar sig leda åt skogen går det att dra i bromsen innan halva världen hoppat på tåget.
Ett mer delikat problem väntar FN, eftersom Uruguays nya lag helt klart strider mot gällande narkotikakonventioner och att landet således borde uteslutas när reformen blir verklighet. Men det kommer knappast att ske, menar John Walsh, chef för WOLAs (Washington Office on Latin Americas) narkotikapolitiska program, eftersom konventionernas mäktiga arkitekt, USA, nu själv tar liknande steg och kan sorteras till den kategori länder som söker nya vägar.
För tio år sedan hade Uruguay utsatts för en enorm ekonomisk press från Washington för att inte göra verklighet av idéerna, men idag agerar Uruguay i ett slags politiskt skydd i skuggan av de amerikanska delstaternas egna, om än inte lika radikala, steg. Om FN-konventionerna inte tillåter denna sorts försök kommer hela systemet att bli obsolet. USA kan inte hindra någon att ta steg liknande dem man själv tagit och det är just därför, menar Walsh, alla nu börjar inse att Uruguay, utifrån den sittande vänsterregeringens eget perspektiv, ”tagit täten i exakt rätt ögonblick.”
Magnus Linton, frilansjournalist som bland annat har skrivit om produktionen av kokain i Cocaina – en bok om dom som gör det.
