Den 23 juni röstade 52 procent av britterna för att lämna den europeiska unionen. Valdeltagandet var det högsta sedan parlamentsvalet 1992, då 72 procent av röstberättigade begav sig till valurnorna runtom i landet. Enligt flera undersökningar var det de äldre generationerna, med ett högt valdeltagande, som såg till att Storbritanniens beslut blev att lämna EU. En undersökning från Yougov visar att 56 procent av de mellan 50 och 64 samt 61 procent av de över 65 röstade för att lämna EU, samtidigt som 56 procent av de mellan 25 och 49 och hela 75 procent av de mellan 18 och 24 ville stanna. Skillnaderna mellan åldersgrupperna är ett faktum och många har anklagat de äldre britterna för att rösta bort de yngres framtid.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Sedan folkomröstningen har tiotusentals demonstrerat för EU i olika delar av Storbritannien, men resultatet står fast och sedan igår har landet en premiärminister som har lovat att hon ska hjälpa landet ut ur unionen. Fyra miljoner människor har nu skrivit under ett upprop för att få det brittiska underhuset att ta tillbaka beslutet. Samtidigt anmäls allt fler hatbrott, som enligt många legitimerades av de rasistiska undertonerna i Lämna-sidans kampanj.
”Önskar jag hade gjort mer”
Bland många har situationen lett till en känsla av förvirring, av att inte längre veta var man hör hemma. Flera av de unga britter som Dagens ETC har haft kontakt med är väldigt arga på sina landsmän och på politikerna som stod bakom kampanjerna inför folkomröstningen. Martha Nicholson, 26, som växte upp i London men har bott i Stockholm sedan förra året, skyller dock mer på sig själv.
– Jag önskar att jag hade gjort mer, att jag hade varit hemma och deltagit i kampanjen. Jag tror att vi var många som tog för givet att vi skulle stanna i EU, det ångrar jag. Men jag är också besviken på Labour, som borde ha varit en starkare kraft i kampanjen och som inte lyckades kommunicera sin linje i många traditionella Laboursäten.
Martha Nicholson läser en masters i Stockholm, någonting hon bestämde sig för att göra eftersom hon, som EU-medborgare, inte behöver betala terminsavgifter.
– Nu känner jag väldigt stor osäkerhet inför hur min framtid ser ut. Jag vill stanna i Sverige, men det kommer att dröja flera år innan jag vet om och hur jag skulle kunna göra det. Storbritannien känns just nu inte som en plats där folk delar mina värderingar och jag har svårt att förstå att känslomässiga argument och skrämseltaktiker kunde få så stort utrymme och inflytande i kampanjen inför folkomröstningen.
Riskerar bli av med jobbet
Joe Young bor i London med sin fru. Redan när David Camerons konservativa parti vann parlamentsvalet förra maj inledde han en process för att ansöka om irländskt medborgarskap, berättar han.
– Det handlade mest om att jag fruktade det värsta och att jag är ganska försiktig av mig, men då hade jag hopp om att det inte skulle gå så här. Nu är min fru gravid, och ansökan måste gå igenom innan barnet föds för att hen ska få samma möjligheter som vi har haft. I och med den här folkomröstningen har vi frivilligt gett upp rättigheter och privilegier som nästan alla länder i världen skulle krypa över krossat glas för att få.
Joe Young, som arbetar med internationella studenter vid ett brittiskt universitet, riskerar också att bli av med sitt jobb efter Brexitomröstningen.
– Studenter från andra EU-länder är vår enda växande marknad. Jag har fått höra att mitt jobb kan försvinna om färre EU-studenter söker sig hit på grund av den stora ekonomiska förlusten som det skulle innebära för universitetet.
