Två månader har gått sedan de massiva protesterna i Hongkong mot Kinas inskränkningar av demokratiska rättigheter slogs ned. En halv miljon demonstranter ockuperade centrum och försvann utan ett spår. Vad hände?
Dag 70
Överallt på den flera hundra meter långa gatan står små tält uppställda. Vid flera av dem hänger gula paraplyer. Tusentals människor ligger, står och sitter vid tälten. Många är inbegripna i livliga samtal.
Det är i början av december 2014, eller dag 70 av den så kallade paraplyrevolutionen i Hongkong. De trotsiga tälten har orsakat större internationell uppmärksamhet än något annat kinesiskt uppror på åratal. Ledningen i såväl Hongkong som Kina har de senaste veckorna visat allt tydligare irritation över demonstranterna. De unga poliserna, utplacerade överallt intill det ockuperade Admiraltyområdet, ser påtagligt nervösa ut. Alla utanför Kina minns Himmelska fridens torg, det gäller även Hongkongborna, och rädslan för en liknande maktdemonstration finns ständigt närvarande när nya tält slås upp och fler demonstranter strömmar till.
I kapitalismens högborg Hongkong, där konsumismen sedan länge är den förhärskande religionen, gör man inte så här. Att tusentals personer vecka efter vecka tillåts demonstrera till stöd för demokrati och yttrandefrihet hör knappast till vanligheterna. Det har förekommit våldsamheter, men än så länge inga katastrofer.
För två dagar sedan släppte polisen tre av Occupy Central-rörelsens grundare, kort efter att de överlämnat sig själva till myndigheterna. Frisläppandet uppfattas som en symbolisk handling från myndigheternas sida för att försöka att få bort demonstranterna från gatorna genom diplomati.
Opinionsundersökningar visar att en majoritet av Hongkongborna till en början var tveksamma till gatuockupationen, men efter att de fredliga protesterna mötts med tårgas och slag har opinionen snabbt vänts emot myndigheterna.
*
Protesterna startade när det kinesiska kommunistpartiet sensommaren 2014 förklarade att alla framtida kandidater till politiska uppdrag i Hongkong måste godkännas av regimen i Peking. Det blev droppen som fick wontonsoppan att rinna över. Protesterna startade bland universitetsstudenterna, som till en början visade sitt missnöje genom att skolka från sina lektioner. Kort därefter började de även ockupera några av Hongkongs centrala huvudgator.
Revolten växte snabbt, förvånande snabbt även för de drivande inom rörelsen. Protesterna byggde på civil olydnad, fredliga och stillsamma manifestationer, och samlade snart stöd långt utanför studentkretsar.
Även om det var Pekings klåfingrighet i valprocessen som utlöste revolten byggde den snabba uppslutningen på ett allmänt missnöje som länge legat och pyrt under de blänkande skyskraporna. Demokratiaktivister i staden hade under mer än ett år diskuterat och planerat ett antal aktioner mot de styrande både i Hongkong och i Peking, berättar Elizabeth Tang, legendarisk demokratiaktivist och en av grundarna av Hongkongs oberoende fackföreningsrörelse, Hongkong Confederation of Trade Unions (HKCTU).
– Vi hade sedan en tid planerat olika aktioner med civil olydnad, vilket är nytt i Hongkong, där människor i allmänhet är mycket laglydiga. Psykologiskt var de aktiva medlemmarna i HKCTU förberedda, men vi blev ändå tagna på sängen när gatuockupationerna inleddes av studentrörelsen.
Dag 71
HKCTU, Hongkongs oberoende fackföreningsrörelse, var en av dem som genast slöt upp bakom paraplyrevolutionen. Vid HKCTU:s informationstält i ockupationsområdet står denna dag 22-åriga Sin Lee. Hon berättar att hon studerar sociologi vid ett av Hongkongs universitet och anslöt sig till protesterna från första början.
– Vi som är unga i Hongkong kräver demokratiska fri- och rättigheter. Därför tvekar jag inte att kämpa, det är vår självklara rättighet, säger hon.
Hon har i princip varit på plats under hela ockupationen, men poängterar att hon ändå sköter sina studier.
– Jag har med mig kurslitteraturen, försöker läsa mellan varven och går på viktigare föreläsningar.
Sin är glad för den breda uppslutningen – att det som de första dagarna verkade vara en studentrevolt snabbt utvecklades till något mycket större.
– För oss studenter har det varit lärorikt att träffa ...
LÄS HELA REPORTAGET I ETC HELG
