– Därborta brukade rohingyerna bo, säger buddhisten Thein Maung och pekar mot andra sidan grusvägen.
Han tar ett djup andetag och forsätter:
– Nu är allt på den sidan borta, både människorna och husen.
Vid havskanten berättar vågorna samma sak; om grannarna som, tillammans med över 700 000 andra, trängs på andra sidan horisonten i ett smutsigt flyktingläger.
– På några dagar försvann halva byn och sedan dess har vi varken sett eller hört något ifrån dem, säger han.
Det var när en av byborna dödades av en grupp rohingyer som våldet startade, berättar Thein Maung och tittar mot andra sidan vägen.
– Plötsligt insåg vi att vi levde mitt bland fienden och inte hade hade något annat val än att försvara oss.
Det är tydligt att han inte vill tala om militärens, väldokumenterade, systematiska våld mot rohingyerna i norra Rakhinestaten – våldtäkterna, byarna som bränts och de fasansfulla avrättningarna – utan istället om åratal av misstro som till slut fick sin våldskulmen i augusti 2017.
– Allt har blivit bättre efter att utrensningen startade. Vi har aldrig kommit överens med rohingyerna, säger han eftertänksamt och påtagligt berörd av att påminnas av den övergivna granngården.
Men intervjun avbryts när Theins granne viskar något i hans öra.
– Jag ska egentligen inte tala med dig, då jag vet att du kommer framställa mig och alla andra här som monster. Vi kan inte lita på journalister, säger han plötsligt.
Våldet har satt sina spår hos lokalbefolkningen. Här kan man inte lita på någon man inte känner, menar han.
– Omvärlden har ignorerat vår version om våldet.
Kanske kan det stämma, men i så fall är det knappast journalister som kan beskyllas för detta. För från militärbarackernas utsiktstorn kontrollerar soldater vem som reser in och ut från regionen. Samma soldater som så länge förbjudit journalister att ge en röst åt människorna som fortfarande är kvar i Rakhinestaten.
Senast en journalist samlade bevis om det som FN:s särskilda rapportörsuppdrag för Myanmar kallat för ”folkmordshandlingar” fick det stora konsekvenser. Reutersreportrarna Wa Lone och Kyaw Soe Oo blev fängslade i över två efter att ha undersökt en avrättning av tio rohingyer på ett fält några kilometer bort. Ett internationell uppmärksammat gripande som ledde till ytterligare restriktioner i en redan sluten region.
I dag är den enda chansen att få en glimt av livet i Rakhinestaten, efter det som FN:s dåvarande kommisionär för mänskliga rättigheter, Zeid Raad Al-Hussein, sagt ”verkar vara ett skolboksexempel på etnisk rensning”, att åka på officiellt godkända resor, arrangerade av regeringen. Och det gör även jag, under ständig övervakning av militär och regeringsfolk.
– Skriv att vi är fredliga människor, det har ingen hört tidigare, skriker Thein Maung, innan det är dags att åka vidare.
Så började allt
Men tystnaden på andra sidan grusvägen berättar något annat. Om våldet som startade när rohingya-rebellgruppen Arkan Salavation Army, eller ARSA, genomförde en välorganiserad attack mot 30 polisstationer runtom norra Rakhinestaten: 12 medlemmar av säkerhetsstyrkorna dödades samtidigt som de resterande överrumplade poliserna tvingades fly för sina liv, medan minst 59 av rebellerna dog.
Enligt rebellgruppen var det ett svar på åratal av förtryck mot rohingyer och ett bevis på att ARSA menade allvar med sina hot om upptrappat våld i regionen.
Svaret från regeringen lät inte vänta på sig. Dagen efter inledde militären en omfattande “rensningsoperation” mot roghinyer i Rakhinestaten.
En militärkampanj som beskrev, den till stora delar muslimska, rohingyabefolkningen som ett säkerhetshot mot hela regionen. Militär och buddistisk lokalbefolkning gick samman i vad som blev en av de mest omfattande förföljelser mot en folkgrupp i modern tid.
Tusentals oskyldiga dödades, kvinnor våldtogs, byar brändes och över 700 000 människor tvingades fly till grannlandet Bangladesh.
Över två år senare, lever fortfarande stora delar av rohingyabefolkningen i flyktinglägret på andra sidan gränsen, och de som är kvar i Myanmar, alltjämt utan medborgarskap eller grundläggande rättigheter.
Tvingas leva bakom taggtråd
I ett internflyktingläger i utkanterna av staden Sittwe, lyckas jag tillfälligt smita i från min eskort för att träffa några av rohingyerna som finns kvar i regionen.
– Vi får inte gå ut. Man kan likna vårt liv med att leva i ett fångläger, säger en rohingyer som jag väljer att kalla “Sonja”.
Sonja pekar mot taggtråden en bit bort, och säger att om de försöker lämna lägret kan de skjutas av vakterna som bevakar området.
– Efter klockan 18.00 får vi inte ens gå ut från våra tält, då är det utegångsförbud. Om vi trotsar förbudet så kan vi dödas, säger hon.
Förföljelsen mot rohingyer har pågått i årtionden och det var under våldet 2012 som hon och hennes grannar tvingades bort från sina hem.
– Plötsligt kom militären och sade att vi inte längre hade rätt att bo bland den buddistiska lokalbefolkningen. Att vi var deras fiender, säger Sonja och berättar att militären därefter förde henne, och nästan 130 000 andra rohingyer, till det hårt bevakade tältlägret. Sedan dess har Sonja trängts i ett tält tillsammans med 11 andra familjemedlemmar samtidigt som hon, hjälplöst, tvingats se på när hennes tre barn vuxit upp som statslösa, bland smuts och sjukdomar.
Och det är just hopplösheten inför framtiden som tynger mest, berättar hon.
– Jag brukade ha ett bra liv. Vi levde visserligen enkelt, men hade friheten att röra oss fritt i regionen. I över fem år har vi förlorat dessa friheter, och istället tvingas vi bo innanför taggtråd.
Hon suckar och fortsätter:
– I dag är i stort sett alla rohingyer beroende av hjälporganisationers donationer för att överleva. Det finns ju ingen chans till arbete här i lägret, säger hon.
Sonja tror inte att flyktingarna i Bangladesh någonsin kommer att vilja återvända till Rakhinestaten.
– De vet hur vi behandlas här. Varför skulle de återvända till en plats där de riskerar att dödas, fängslas eller torteras?! Idag kan de åtminstone leva i säkerhet.
Hon anklagar både regeringen och lokalbefolkningen för att förtrycket mot rohingyer fortsätter.
– Ingen vill att vi ska bli fria igen. All tillit till våra forna grannar är borta, och det kommer att ta lång tid innan vi kan lita på dem igen.
Skriken på andra sidan
Men utanför taggtråden oroas istället många för att ARSA får fäste i regionen om rohingyerna återvänder från Bangladesh.
– ARSA har många sympatisörer bland rohingyabefolkningen. Många av dem som deltog i våldet brukade vara mina grannar, säger Reka, hindu från byn Ah Nauk Kha Maung Seik.
Enligt henne bär rebellgruppen stor skuld för den humanitära katastrofen i regionen. Reka berättar om hur ARSA kallblodigt avrättade 99 hinduer i hennes by Ah Nauk Kha Maung Seik och i byn Ye Bauk Kyar under samma period som våldet startade.
– Svartklädda män tvingade ut oss på ett fält. Där halshögg de min man och 12 andra av mina familjemedlemmar, säger hon, som är en av åtta personer som överlevde massakern.
– Jag såg visserligen inte avrättningen, men jag hörde skriken och såg blodet på bödlarnas händer.
Reka andas tungt och försöker hitta ord för att fortsätta.
– De gav mig ett ultimatum. Jag och mina två söner skulle gå samma öde till mötes om jag inte konverterade till islam och gifte mig med en av jihadisterna, berättar hon till slut.
Bilder av våldet
Även om omvärlden verkar vara överens om att fördöma Myanmars systematiska våld mot rohingyer är det historier som Rekas som har fått många runtom i Rakhinestaten att anse att omvärldens bild av våldet är orättvis. Många menar att lokalbefolkningen inte hade något annat val än att försvara sig mot rohingyerna. Reka är en av dem.
– Det var inte vi som startade våldet, det var ju dem, säger hon.
Att rapporteringen kring den humanitära katastrofen i Rakhinestaten skulle vara ensidig är överdrivet, skriver Tirana Hassan från Amnesty Internationals Crisis Response Programme, i en rapport om massakern från 2018. Människorättsorganisationen menar att det än så länge finns överväldigade bevis på att förföljelsen av rohingyerna är långt mer omfattande än attackerna utförda av minoritetsbefolkningen.
”ARSA:s attacker följdes av Myanmars etniska rensningskampanj mot rohingya-befolkningen som helhet. Båda måste fördömas – kränkningar av mänskliga rättigheter eller övergrepp från ena sidan motiverar aldrig överträdelser eller kränkningar från den andra, ” skriver Tirana Hassan i rapporten. Och att journalister och människorättsorganisationer länge nekats tillträde till Rakhinestaten har gjort det omöjligt att ge en fullständig bild av våldet som utövats.
”Myanmar-regeringen kan inte kritisera det internationella samfundet för att vara ensidigt, samtidigt som den nekar tillträde till norra Rakhinestaten. Den fullständiga omfattningen av ARSA:s övergrepp och Myanmars militära kränkningar kommer inte att bli kända förrän oberoende utredare har fått fritt tillträde”, fortsätter rapporten.
Men oavsett vad som kommer att hända i framtiden, kommer Reka aldrig att kunna förlåta rohingyerna. Hon drömmer istället om att flytta från Rakhinestaten till en plats där hon kan känna sig trygg igen.
– Jag lyckades visserligen slutligen fly terroristerna, men jag kommer aldrig att kunna lita på rohingyer igen. De förstörde mitt liv, säger hon.
Ett öde övergångsläger
Nästa stopp på resan är ett genomfartsläger vid gränsen till Bangladesh, utrustat med mängder av sovplaster, säkerhetspersonal och mat- och sjukstuga.
Med detta besök vill Myanmars regering visa att den är kapabel att ta hand om de rohingyer som väljer att återvända från Bangladesh.
– Vi välkomnar alla att återvända. De har inget att vara rädda för, försäkrar immigrationsofficeren San Aung samtidigt som han visar mig runt bland en mängd vita baracker.
Regeringarna i Myanmar och Bangladesh har länge diskuterat en återvandring av de hundratusentals människorna i flyktinglägret i Bangladesh. Men eftersom Myanmars regering än så länge misslyckats med att garantera ett säkert och värdigt liv för rohingyer i Rakhinestaten står barackerna fortfarande tomma. San Aung avfärdar kritiken och säger att de är redo att ta emot flyktingarna så länge inte återvändarna utgör ett säkerhetshot.
– Vi vet från underrättelserapporter att många har valt att gå med i ARSA under sin tid i flyktinglägret och det gör att bakgrundsinformationen är extra viktig innan vi tillåter dem in i landet igen.
Enligt burmesisk säkerhetspolis växer ARSA:s inflyttande bland flyktingarna i Bangladesh och gruppen består enligt dem av cirka 7 000 personer.
– Först registrerar vi deras identiteter och kontrollerar att de inte varit delaktiga i några kriminella aktiviteter i Myanmar eller i Bangladesh, säger San Aung.
– Och om det visar sig att de inte varit med under något våld eller upplopp tillåter vi dem att fortsätta in i landet, avslutar han.
Men de flesta forskare och experter menar att militärens påstådda siffror om ARSA:s växande stolek bara är propaganda och att rebellgruppen bara består av ett hundratal personer.
Tystnaden på fälten
Längs de små vägarna i regionen verkar det övergivna landskapet lämna mer frågor än svar.
Kommer rohinghyerna att våga sig tillbaka? Kan man lita på att regeringen verkligen vill att de ska komma tillbaka? Vad händer om de kommer tillbaka?
Än så länge finns inga fullständiga svar.
Och även om de allra flesta har valt sida och ger olika versioner om vad som utlöste våldet, finns det också de som väljer att lägga skuld på båda sidor.
Momad Sharip är en av få rohingyer som återvänt från flyktinglägret i Bangladesh.
– Först flydde jag våldet i Rakhinestaten, sedan var jag tvungen att komma tillbaka när hotbilden blev för stor i flyktinglägret, säger han.
– ARSA försöker få makt bland rohingyerna i flyktinglägret, och när jag vägrade bli medlem i rebellgruppen fick jag snart reda på att de ville döda mig. Att jag bara skulle vara säker om jag blev en av dem, berättar Momad Sharip.
Trots att Momad Sharip förvägras medborgarskap och grundläggande rättigheter i Myanmar, menar han att han ändå slutligen tvingades fly tillbaka.
Han skakar på huvudet med en uppgiven blick.
– Men de allra flesta rohingyer har ingen skuld. Det är bara ett fåtal som egentligen sympatiserar med ARSA. Allt annat som sägs är propaganda, försäkrar han.
Momad Sharip tror att framsteg kan ske om militären tillåter journalister och utredare operera fritt i regionen. Att det är det enda sättet att ge en rättvis bild av vad som egentligen hände under våldsamheterna för två år sedan.
För även om blodet har torkat och gräset vuxit sig högt på den övergivna marken är minnena fortfarande färska, menar han.
– I dag är det bara misstron som förenar människorna i Rakhinstaten, och det måste få ett slut.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
