Enligt Olaf Scholz är det Rysslands anfallskrig mot Ukraina som återaktualiserat vetorättens vara eller icke vara. Tyskland vill att EU ska ta en mer aktiv roll i sitt motstånd mot Ryssland och president Vladimir Putin. Att ta bort vetorätten handlar också om att skapa ett EU som står mer enat som en geopolitisk enhet utåt, även om enskilda medlemmar motsätter sig vissa förslag.
Kritik mellan raderna
I tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung skriver förbundskanslern att det måste bli ett slut på ”själviska blockader mot europeiska beslut” och att EU är ”den levande motsatsen till imperialism och autokrati”.
Även om enskilda länder inte nämns explicit riktar sig en del av Scholz kritik mot EU-medlemmar som Ungern och Polen vilka vid tidigare tillfällen har stoppat förslag om ekonomiska sanktioner mot Ryssland och om gemensamma EU-skatter.
Att ändra röstningsreglerna kan i teorin gå snabbt – förutsatt att alla medlemsländer är eniga om förändringarna. Men medlemmar som Frankrike säger sig vara skeptiska till att begränsa vetorätten.
– Europeiska rådet levererar inte i flera nyckelfrågor. Det är uppenbart att rådet har tagits som gisslan av nationella intressen och att det förhindrar Europa från att vara mer ambitiöst.
Det säger David Rinaldi, ekonom och chef för studier och politik på Stiftelsen för europeiska progressiva studier (FEPS). Han har ett övergripande ansvar för stiftelsens sociala och ekonomiska politik. FEPS fungerar ungefär som en tankesmedja för den progressiva samlingen i EU, med oberoende forskningsnätverk, studier, politisk konsultation, forumbygge och gemensamma möten för framför allt socialdemokratiska föreningar och organisationer i Europa.
– Personligen blev jag både glad och lite besviken efter att Olaf Scholz blev vald. Mycket var business as usual, med försiktiga ekonomiska reformer och snävt fokus. Men frågor som politisk gemenskap och diskussionen om Europas framtid togs till en mer avancerad nivå än tidigare. Det som föreslås nu är stora strukturella reformer, och då blir framtidens EU relevant på ett helt annat sätt.
Hur skulle Europeiska rådet och EU se ut utan vetoreglerna?
– Utan reglerna om konsensus skulle EU se ut mer som en egen stat. Men det skulle också bli lättare att göra framsteg i frågor som gränsöverskridande ekonomisk politik, och göra Europa mer relevant som en egen geopolitisk aktör.
David Rinaldi säger att när det europeiska parlamentet och kommissionen på förhand vet att ett visst förslag eller en politisk linje inte kommer att samla enighet i rådet kan det urvattna förslagen på förhand.
– De lägger fram en sämre deal för att det ändå kommer att falla i slutet. Då kan viktig politik istället bli osund, mindre ambitiös och mer av rena strategifrågor. I skarpa situationer som kräver snabb handling, som med Rysslands krig och energifrågorna, blir blockeringarna direkt negativa för vanligt folk.
Blir det inte lättare för mäktiga EU-länder att få sin vilja igenom om röstning sker med enkel majoritet i fler frågor?
– Den risken finns. Men ett skifte bort från veto behöver inte ske i ett hårt steg. Det går att använda ett system där en minoritet tillåts blockera förslag i rådet, alltså att en ensemble av tre eller fyra länder kan gå ihop med gemensam röst. Det skulle öka dialogen i rådet och förhindra att mindre medlemsländer känner sig för pressade av större medlemmar.
Är Olaf Scholz mål om ett mer enat Europa realistiskt?
– Jag ser det som realistiskt på mellanlång till lång sikt. Euroskepticismen är betydligt lägre nu än bara för fem år sedan och populisterna samlar inte samma politiska stöd. Demokratier har gjort lite av en comeback på den fronten. Sen måste vi fortsätta vara kritiska – det är vägen fram om EU ska bli bättre och hantera kriser på rätt sätt.
– Trenden är att vi blir mer och mer enade i viktiga frågor som klimatet och i vissa ekonomiska frågor. Det är ett väldigt långsamt kulturellt skifte men fler inser att politik på den europeiska nivån också stärker politiken den nationella nivån. Här ser människor att det till exempel inte går att kämpa ensamma, det går inte att stoppa klimatkrisen bara från Sverige och det går inte att omfördela makten i Europa bara från Stockholm.
