Så frankt uttryckte sig Katrin Göring-Eckhardt, ledare för De Grönas grupp i förbundsdagen, i mars. Hon syftade på debatten i den tyska valrörelsen och fällde uttalandet efter att partiet gjort ett katastrofval i Saarland och åkt ur delstatsparlamentet. I mitten av maj var det dags igen. Efter delstatsvalet i Nordrhein Westfalen tappade De Gröna hälften av sina mandat. 

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

I dag samlas det sargade partiet till kongress och nu handlar det om att överleva. Manifestet inför förbundsdagsvalet i september ska spikas.

– Deras senaste högvattenmärke var kring Fukushima 2011 då de var upp mot 20 procent i opinionsmätningarna. Det gick bra för dem i många delstatsval, miljöfrågorna var aktuella och nedstängningen av kärnkraften i Tyskland sågs som en framgång, säger Rutger Lindahl, som forskar om tysk och europeisk politik och är docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.  

Kärnfråga försvann

Med kärnkraftsavvecklingen försvann också den viktigaste kärnfråga som De Gröna grundades på under 1980-talet. I dag är Tyskland världsledande inom energiomställning och har tagit täten i den globala kampen mot klimatförändringarna. De grönas roll i den utvecklingen är odiskutabel men det går inte att leva på gamla meriter hur länge som helst, påpekar Rutger Lindahl:

– De är lite grand offer för sin egen framgång. 

Inför kongressen har partistyrelsen lagt fram ett valprogram där kamp mot klimatförändringarna självklart är i fokus. Partiet vill göra Tysklands fordonsflotta fossilfri till 2030 och skärpa lagar mot utsläpp i jordbruket. På programmet står också försvar för asylrätt och förbättrad integrationspolitik. Problemet är bara att de kamper De Gröna vill föra redan förs av andra. 

– Om man ska vara generös är nog det enda de kan hoppas på någon slags Trumpeffekt nu när han vill lämna Parisavtalet. Men där står både Merkel och Schulz och säger: ”Trump, han är ju galen”. Så det finns inte mycket att vinna där heller, det finns ingen radikal position de kan inta, säger Rutger Lindahl.

Internt gnissel

Det gnisslar en hel del inom partiet också. På ena sidan står pragmatiker som mycket väl kan tänka sig att samarbeta både med Merkels CDU och med Schulz SPD. På den andra finns radikalerna som tycker att partiet ska gå sin egen väg och aldrig kompromissa för att få inflytande. 

– Kanske behöver De gröna bli lite mer rebelliska och okonventionella igen, sa 77-åriga partiveteranen Hans-Christian Stroebele till Reuters efter valet i Nordrhein Westfalen i maj.

Hans-Christian Stroebele är advokat och blev rikskändis i Tyskland på 1970-talet då han försvarade medlemmar i Röda Armé-fraktionen. De båda falangerna inom partiet tycks ense om en sak: Det är svårt att veta exakt vart De gröna är på väg idag. 

En som tröttnat på alla stridigheter är Claudia Stamm, ledamot i Bayerns delstatsparlament. Efter att ha representerat De gröna i över åtta år valde hon i våras att lämna partiet och bli politisk vilde.

– Det har blivit fullständigt oklart vad De gröna står för. I en del frågor har partiets ståndpunkter blivit så otydliga att de inte går att urskilja. I andra frågor finns helt motsatta åsikter och det inom samma, relativt lilla, parti, säger Claudia Stamm till Politico.   

Skilda åsikter inget konstigt

Att medlemmar intar vitt skilda ståndpunkter i olika frågor är inget konstigt menar Reinhard Bütikofer, ledamot för De gröna i Europaparlamentet. Det är snarare ett sundhetstecken. 

– Jag har nästan aldrig sett De gröna vara fullständigt eniga om något, det är bara så vi är. Vi är ett parti där stadgarna säger att man har rätt att uttrycka avvikande uppfattningar offentligt. Jag tror inte att det någonsin hindrat oss från att vara framgångsrika, säger Reinhard Bütikofer till Deutsche Welle.    

Samtidigt medger han att partiet måste förnya sig om de ska överleva politiskt:  

– De gröna är framgångsrika när vi erbjuder förändring. Tidigare har vi setts som ett sorts miljötillägg till andra partier, inte som några man orienterar sig efter utan som en mindre koalitionspartner. Jag tror det måste förändras.

Rutger Lindahl har svårt att se att det blir så med det valmanifest som kongressen väntas anta i helgen. 

– Det är infrastrukturfrågor, det är detta med bilar och avgaser och för ett fossilfritt samhälle. Det är liksom inget nytt. Jag kommer ihåg att när jag tittade på det för en tid sedan så var min egen reaktion ”jaha, och vadå?”