De kommer i gäng, många är smutsiga och har trasiga kläder. De är övervakade av polispatruller som följer efter dem.
Yohannis och Adane, bägge 17 år, är två av dem. De båda kommer från centrala Oromia och med hjälp av tolk berättar de om sina liv:
– Vi har varit här i två år och försöker hela tiden hitta ett jobb – men det finns inga. Våra föräldrar hade inte råd med mat till hela familjen och min mamma sa till mig att jag skulle åka in till Addis för där fanns mat i överflöd, säger Yohannis och fortsätter:
– Nu driver jag bara omkring och försöker få råd att betala en säng för natten, det kostar 20 birr så oftast får jag sova på gatan.
De pengar som gatubarnen får ihop går inte bara till mat och logi, de flesta missbrukar vad helst de kan komma över för att stå ut. Det kan handla om lim, hembränt, eller quat, en lokal ört som när den tuggas ger ett lugn och dämpar känslor och smärtor.
Adane säger att han skulle ta vilket jobb som helst till vilken lön som helst:
– Helst skulle jag vilja bli parkeringsvakt eller sälja något på gatan, men det finns ingen här som vill ge mig ett jobb.
Ger landet dåligt rykte
När vi pratar med Yohannis och Adane blir vi omringade av en stor grupp förvildade gatubarn. Stämningen blir allt mer hotfull och fler av barnen kräver högljutt att få pengar. Deras desperation lyser ur deras ögon.
Tesfalem Waldyes som översätter åt mig blir allvarligt orolig och börjar titta efter hjälp. Men polispatrullerna kommer inte att ingripa i första taget – de är mycket kritiska mot att utländska journalister uppmärksammar gatubarnen – detta ger Etiopien ett dåligt rykte.
Till slut lyckas vi bryta igenom cirkeln av gatubarn och tar oss småspringande upp till spårvagnsstationen där det står poliser och vakter som ska hindra fripassagerare.
Vi återvänder efter en stund och träffar på ett gäng gatubarn som ligger och vilar vid en betongpelare. Där finns Lyia, som är den enda flickan i gruppen och för gruppens talan, men också Hakim, vars armar är täckta av ärr efter knivar eller andra vassa föremål, Yonas och Amadi, som är i ganska dåligt skick.
Lyia berättar att hon är 16 år och har varit i Addis i tre år sedan hennes mamma dog och hennes pappa som var alkoholiserad ville att hon skulle fylla sin mammas roll på alla sätt. Fortfarande har hon dåligt samvete för att hon lämnade sina fyra yngre syskon hos sin våldsamme far.
Utbredd prostitution
De flesta kommer från Oromia där armodet är högt, jordbruket består av små jordlotter som inte ens under goda tider kan försörja familjen som brukar dem. Det finns också en rad nätverk som genom trafficking för in unga flickor, enligt undersökningar ibland så unga som 8 år, för att betjäna män i några av alla de bordeller som finns runt Addis marknadsområde. Prostitutionen är mycket stor i Etiopien och särskilt i Addis.
Strax ovanför Meskeltorget finns ett slumområde som i folkmun kallas DC, vissa menar att det står för samma DC som i Washington, medan andra säger att det helt enkelt betyder Dirty Corner. Vid lergatorna i DC trängs bordeller med små smutsiga barer, affärer för allehanda småsaker, livsmedel och sovplatser för gatubarnen.
När gatubarnen lyckats tigga ihop eller stjäla för 20 birr kommer de upp hit för att hyra in sig på en madrass för natten. Trots stanken, den bristande hygienen och de svåra förhållandena bedöms platsen ändå vara mycket bättre än betongen nere i centrum.
Addis Abeba ligger på en 2 500 meter hög platå, vilket gör att nätterna ofta blir ordentligt kalla, temperaturer när mot nollpunkten är inte ovanliga och normalt under våren är det 8 till 9 grader varmt mot slutet av natten.
Gatans lag
DC är inte ett säkert område, trots att Addis brukar räknas som en av de säkraste städerna i Afrika. Stan är fylld av bankomater och normalt sett är det ingen risk att ta ut pengar mitt i natten. Men i DC råder gatans lag.
Det är inte lätt att fotografera i DC, ingen vill fastna på bild och en som uppenbart är utlänning och utrustad med en kamera betraktas naturligt nog med mycket stor misstro och fientlighet. De enda som tillåter att jag fotograferar dem är en grupp gråterskor som hyrts in för hylla en man som just avlidit.
I DC ser man vad som händer när landsbygdsbefolkningen flyttar in till storstaden i desperata försök att lämna svälten och hopplösheten på landet. Det blir en urbanisering utan någon som helst planering.
Gemchu Terfassa är föreståndare för ett hem för gatubarn
i Addis som drivs av den engelska välgörenhetsorganisationen
Retrak. Han är psykolog och
berättar om vilka förhållanden barnen de tar hand om kommer från:
– Många är svårt traumatiserade, de kommer från synnerligen svåra förhållanden. En stor del
av dem har utsatts för sexuella övergrepp, både pojkar och flickor, och de har utnyttjats på alla sätt som man kan komma på.
– Vi tar in 28 barn på vårt hem och vårt mål är att återförena dem med sina föräldrar eller släkter när det går.
För att lyckas med återförening då det är möjligt åker anställda från barnhemmen till de avlägsna byar där barnen kommer ifrån, försöker söka upp deras anhöriga och erbjuder sedan hjälp för dem att komma på fötter. Det kan handla om att förmedla hälsovård, psykologisk stöd och att ge möjligheter till att bygga upp en ekonomi.
– Vi kan erbjuda familjer ett bidrag på 3 000 birr, knappt 1 000 kronor, för att starta en liten business, berättar Gemchu. Vi kontrollerar också skolmöjligheter så barnen kan få en skolgång. Vi kollar också noggrant om det förekommit eller förekommer någon form missbruk av barnen i hemmet.
Allt större problem
Retrak har tre behandlingshem i Addis, alla med plats för knappt 30 barn, två av dem är för flickor och ett för pojkar. Och visst känner Gemchu ibland en hopplöshet, knappt 90 barn av 100 000 gatubarn, men säger han ”jag känner att jag kan göra något för de här barnen – annars är det bara att lägga sig ner och strunta i allt.”
Men problemen ökar lavinartat. När den centrala makten blir svagare och det våldsmonopol och den styrning som den utövat mer eller mindre försvinner också den lokala kontrollen. Det betyder att miljoner människor flyttar från landsbygden in till städerna i hopp om ett bättre liv. Samtidigt finns inget som kan mot dem där.
När nu den gamla regimen avsatts menar framför allt många i Oromia, som är den största delstaten med 35 procent av Etiopiens befolkning, att det är deras tur i kraft av sin storlek att spela en avgörande roll i den nya administrationen.
Inbördesstrider
Lokalt känner grupper i Oromia att de tidigare tvingats ta mot inflyttade från andra områden och vill nu köra bort dem. Samtliga tre större inbördesstrider som pågår just nu utspelas i Oromias gränsområden till andra delstater.
Det gäller till exempel konflikten vid gränsen till etiopiska somali, där över en miljon människor tvingats fly sina hem när andra lokala grupper anser att de inte har rätt att vara där. Samma sak gäller vid gränsen mellan Oromia och Södra Regionen, där också över en miljon människor är på flykt.
Man försöker där få vissa grupper att flytta tillbaka till de områden de en gång lämnat, men det möter mycket misstro och motvilja. Regeringen anklagas nu för att inte tillföra resurser till flyktingläger i området för att tvinga dess invånare att lämna dem.
Barnen värst drabbade
En annan allvarlig konflikt pågår också vid Oromias nordvästra gräns där hundratusentals människor utsätts för krig och tvingats lämna sina hem.
Rädda barnen arbetar med internflyktingarna och framför allt barnen. Roba Halake Bante är ansvarig hos organisationen:
– Det är fruktansvärda händelser som utspelas. Hundratusentals människor på flykt utan mat, bostäder och trygghet. De som tvingas återvända till sin gamla områden är inte säkra där heller. Och som vanligt drabbas barnen värst.
En del av orsakerna till problemens storlek är att den federala regimen inte längre skickar ut massiva kontingenter av säkerhetsstyrkor för att slå ner de lokala upproren. Den nya ledningen av landet under premiärminister Abiy vill inte använda trupp och krig för att bekämpa lokala grupper, något som tidigare etiopiska regeringar alltid gjort.
Detta skapar ett lokalt vacuum som fylls av lokala starka grupper och lämnar många människor utan skydd.
Detta är en av de icke förutsedda konsekvenserna av att avveckla en diktatur.