Turkietkännaren Bitte Hammargren: Klart att Erdogan vinner valet
Bild: Sofie Axelsson
Dagens ETC
Turkiet går nu till andra rundan av presidentvalet. Hundra år har gått sedan landet grundades. Och den auktoritära riktningen ser ut att fortsätta.
Dagens ETC har talat med bokaktuella journalisten och Mellanösternanalytikern Bitte Hammargren om vem den tippade vinnaren president Erdogan egentligen är.
Drama utan slut. Det är titeln på tidigare Mellanösternkorrespondenten Bitte Hammargren och fotografen Stefan Bladhs nya reportagebok om Turkiets historia och Erdogans tid vid makten. Det är ett ungt land som sett ett imperium falla. Som genomfört folkförflyttningar och folkmord. Som förnekat minoriteters rättigheter och som sedan första världskriget följt en maktfullkomlig röd tråd. Dramat fortgår och lär fortgå även efter att turkarna idag går och röstar i den andra omgången av presidentvalet.
– Den auktoritära tråden leder till ett fortsatt förtryck av de som vill gräva fram sanningar, säger Bitte Hammargren när vi möts på ett café i centrala Istanbul.
Hon har följt och rapporterat om Turkiets utveckling i över 30 års tid, ett decennium längre än vad president Erdogan suttit vid makten. Journalister är en av de grupper av människor som han ser ner på allra mest. Det blev uppenbart för Bitte Hammargren när hon fick tillfälle att intervjua den nyvalda premiärministern strax efter valet 2002.
– Då förstod jag också vilken förmåga Erdogan har att läsa och identifiera motpartens svagheter. Han har själv varit fotbollsspelare så jag ville ställa en lite folklig fråga om fotboll. Då testade han mig med en gång med någon motfråga. Han fattade att jag inte kunde någonting om turkisk fotboll.
Uppifrån och ner
Själv har hon aldrig råkat illa ut, men hon har stött på många regimkritiker som hamnat i problem i Turkiet. De som har dubbla medborgarskap eller tillhör någon av Turkiets minoriteter råkar ofta värst ut, och sätts inte sällan i landets häkten som är ökända för tortyr och missförhållanden. Eller döms till långa fängelsestraff enligt svepande antiterrorlagar.
Soffan på cafét är mjuk och Bitte Hammargren sitter djupt nedsjunken. En symbolisk kontrast till Turkiets ledare som historiskt sett placerats på milshöga piedestaler. Högst upp sitter landets grundare Mustafa Kemal Atatürk, som har beundrarskaror i flertal partier, så kallade kemalister som beskriver honom som en evig och odödlig chef.
– Partierna är byggda uppifrån och ner. Så var det ju hela Atatürks regeringstid då han styrde en enpartistat samtidigt som han tryckte ner islamiska rörelser. Politiken har sedan ändrat innehåll men toppstyret har ju fortsatt även efter att flerpartistatssystemet infördes, säger hon.
Men när den starka mannen försvinner så riskerar också hela partiet att krascha. Det kunde man exempelvis se efter Turgut Özal, som var Turkiets premiärminister och president under 80-talet.
– Han dog knall och fall 1993 och så kollapsade hans parti ANAP. Så kanske det blir med AKP också den dagen Erdogan är borta, eftersom så många av de som var medgrundare till partiet har lämnat efter att det gamla politiska innehållet bytts ut.
EU en kristen klubb
Vid mötet med Erdogan, då för 20 år sedan, sa han att han ville förbjuda tortyr i turkiska fängelser. Han hade då själv blivit utsatt för inskränkningar i yttrandefriheten när han fängslades i fyra månader efter att ha läst en islamisk dikt i slutet av det sekulariserade 90-talet. Han har till stor del formats av en växande korruption som blir allt mer korrupt ju mer han får att dölja. Men om förutsättningarna varit annorlunda tror Bitte Hammargren att taktikern Erdogan hade kunnat ta en annan politisk riktning. Runt den här tiden försökte han få till en förhandling med EU och tog en politisk risk när han ställde sig positiv till FN:s fredsplan för Cypern 2004 trots att militären hemma var emot. Men grekcyprioterna sa nej.
– Det blev som att Erdogan fick en käftsmäll av EU. Cypern var då redan lovat medlemskap i EU, vilket gav grekcyprioterna vetomakt över varje steg i förhandlingsprocessen med EU som Turkiet kunnat ta sedan dess. Jag tror att de händelserna befäste hans syn på EU som en kristen klubb. Själv blev han allt tydligare en röst för landets konservativa sunnimuslimer.
Våldsspiral mot kurder
Det har även funnits faser av demokratisk utveckling i Turkiet, och det fanns stora förhoppningar för en förändring inför valet i juni 2015 när Erdogan förlorade sin majoritet. Men det förändrades snabbt. Det prokurdiska partiet HDP fick en stor väljarbas vilket hotade Erdogan. Hans svar blev bland annat att fängsla partiets ledare Selahattin Demirtas. Samtidigt började den kurdiska grupperingen YPG att med amerikanskt stöd erövra territorium från terrorgruppen IS.
– Det där satte skräck i ett etablissemang i Ankara och ledde till att Erdogan bytte politik och gick i allians med ultranationalisterna MHP vid nyvalet i november. Samtidigt avslutades fredsprocessen med kurderna. Problemet för demokratin i Turkiet har väldigt mycket att göra med kurdfrågan och oviljan att lösa den. Det har funnits öppningar och försök till en politisk lösning. Men så fort man stänger den dörren så blir det hårdare och svårare.
Efter 2015 uppstod en våldsspiral mot kurder som man sa var terroriststämplade PKK-anhängare. Kuppförsöket 2016 bidrog sedan till att fördjupa den auktoritära utvecklingen i landet ännu mer.
– Förutom undantagstillstånd där han genomdrev en folkomröstning som gav honom en oanad presidentmakt svarade han med utrensningar som var oerhört omfattande. Folk som hade bankkonto i fel bank skulle bli utrensade. Kritiska akademiker och statsanställda förlorade sina jobb.
Kräver svärdshugg
Den komplexa kurdfrågan, som Bitte Hammargren beskriver som en gordisk knut, har nu hamnat i centrum för Sveriges ansökan om Natomedlemskap. Hon tror att kurdfrågan till slut kommer att lösas. Sannolikt även Natofrågan. Men det kommer ta tid.
– Kurdfrågan kräver någon form av svärdshugg. Den har flätas in i allt från begränsad yttrandefrihet, till fängslande, antiterrorlagar och förnekelse. Den kräver en politisk lösning inom ramen för Turkiets gränser. Nu använder han den som ett hinder i Sveriges Nato-ansökan. Tidigare ville han villkora en ökad försvarskapacitet för Polen och Baltikum med att de skulle terrorstämpla den syriskkurdiska YPG-milisen. Det här är den förhandlingstaktik han har, säger Bitte Hammargren.
Vem vinner valet?
– Det kan jag äta upp min hatt på. Det är klart att det blir Erdogan.