Allt till följd av att Turkiet hade utfärdat en internationell efterlysning av honom via den internationella polisorganisationen Interpol. I april 2017 hade Hamza Yalcin åtalats i det gamla hemlandet för att ha ”förolämpat” president Recep Tayyip Erdogan i en tidningsartikel han skrivit. Han stod också åtalad för att i en annan artikel ha ”spridit propaganda” för en terroristorganisations räkning, en mycket vanlig brottsanklagelse i dagens Turkiet.
– Jag sa att jag är svensk medborgare, journalist och författare. Jag hade med mig mina egna böcker med mitt namn på, men den spanska polisen visade inget intresse. De visade mig bara ett papper med anklagelserna, säger Hamza Yalcin till Dagens ETC.
Vill skapa rättspraxis
Efter ordentliga påtryckningar tilläts han återvända till Sverige i oktober 2017. Men det var först i början av februari i år som Spaniens högsta domstol till sist godkände att Hamza Yalcin själv fick ta del av de turkiska dokumenten som begärde hans utlämning. Det är frukten av en juridisk process han fortsatt driva i Spanien genom sina advokater där. Dels för att skapa rättspraxis och göra det lättare att i framtiden få ut liknande utlämningsdokument, dels för att Hamza Yalcin även vill stämma både den spanska och den turkiska staten.
Interpol avlägsnade efterlysningen i februari 2018, men han har fortsatt vara mycket försiktig när han lämnat Sverige.
– Jag har rest, men bara till vissa länder och bara inom Västeuropa, för jag tror det fortfarande finns en risk för att jag blir gripen. Erdogans regim har bra kontakter med många länder, särskilt på Balkan, i Mellanöstern och i Afrika. Jag kommer aldrig att våga åka dit och jag är fortfarande delvis en fånge, säger han.
Hamza Yalcsins fängslande 2017 fick stor uppmärksamhet och bidrog till att skapa en större debatt om hur Turkiet har missbrukat Interpol för att jaga och skrämma turkiska meningsmotståndare i andra länder. Under hans tid bakom galler i Barcelona frihetsberövades också en annan, tysk-turkisk regeringskritisk journalist på genomresa i Spanien. Sveriges och Tysklands utrikesministrar och även Angela Merkel protesterade mot arresteringarna.
Internationella efterlysningar har också lett till frihetsberövanden av turkiska medborgare i Slovenien, Bulgarien, Ukraina och flera andra länder. Bara polisiära myndigheter vet hur många fall Turkiet egentligen skapat hos Interpol. Men en parlamentarisk utredning i Tyskland i november 2019 visade att Turkiet ditintills hade bett Interpol överlämna eller dela information om turkiska medborgare bosatta i Tyskland vid 1252 tillfällen – enbart sedan kuppförsöket i Turkiet sommaren 2016.
Inte längre en rättsstat
Kuppförsöket 2016 har tjänat som ett svepskäl för Erdogan att tillintetgöra yttrandefriheten och för att jaga sina kritiker både inrikes och utrikes. Den turkiska journalisten Cengiz Candar som är associerad forskare vid Utrikespolitiska institutet och vid institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet, säger att kritiker idag blir brottsanklagade helt godtyckligt, eftersom Turkiet har upphört att vara en rättsstat.
– Regimen fabricerar politiskt motiverade anklagelser om att folk hyllar terroristaktiviteter eller misstänks för medlemskap i terroristorganisationer. Det skickas till Interpol tillsammans med krav om att terroristerna måste utlämnas till Turkiet, i enlighet med Interpols regler. Det är helt uppenbart ett grovt brott mot Interpols egentliga syfte.
Konsekvenserna är naturligtvis att turkiska regeringskritiker utomlands kan bli rädda för att resa mellan länder. De vet inte om deras aktiviteter har lett till att de blivit efterlysta eller ej, förrän de hamnar i en poliskontroll och eventuellt leds iväg till förhör och till en cell.
– Det gör det ännu viktigare för andra länder att vara extremt försiktiga när de hanterar sådana efterlysningar som kommit in från Turkiet, säger Cengiz Candar.
Går igenom alla efterlysningar
Frågan om de turkiska efterlysningarna har flera gånger lyfts också på EU-nivå. Dagen innan Hamza Yalcin fick återvända till Sverige i oktober 2017 krävde EU-parlamentariker en genomgång av Interpolsystemet. Särskilt Turkiet, Ryssland, Iran och Kina pekades ut som skyldiga till missbruk av systemet av politiska skäl. I januari 2020 sa EU-kommissionär Ylva Johansson att EU-kommissionen inte systematiskt följer hur unionsländerna följer andra länders efterlysningar, men att man talat med Interpol.
Statsvetaren Ola Svenonius vid Totalförsvarets forskningsinstitut berättar att Interpol har infört nya, interna kontrollmekanismer i form av några dussin människor som går igenom de cirka 60 000 efterlysningar som kommit in till organisationen. Men att det också är ett vanskligt arbete att värdera alla anmälningar.
– Å ena sidan finns det ett legitimt behov av att efterlysa riktiga kriminella. Tittar man på de offentliga efterlysningarna så handlar det i Iran ofta om penningtvätt- och bedrägeribrott, i Kina om narkotikabrott och i Ryssland om inhemsk terrorism. Det är svårt att för en utomstående uttala sig om huruvida de bygger på riktiga brott eller inte. Och så har du då den andra sidan, säger han.
Ryssland skulle exempelvis inte kunna efterlysa någon som den välkände oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj – det skulle aldrig gå igenom Interpols kontrollorgan. Men Interpol skulle ha svårare att ha koll på mindre kända personer, och på så vis kan systemet missbrukas – vilket riskerar att minska Interpols förtroende.
– Det internationella polisväsendet bygger på legitimiteten hos polismyndigheterna i respektive land. Interpol är nog smärtsamt medvetna om att deras legitimitet ligger i farozonen här. Ur en global säkerhetspolitisk syn så är det här ett litet problem, men för de enskilda personerna så blir det förstås en väldigt stor och allvarlig påverkan på deras säkerhet, säger Ola Svenonius.