Idag är det svårt att förstå de som avfärdade Osvaldos framtidsvision. Byns långa och nästintill orörda karibiska sandstränder, läget vid Sierra Nevadas fot och ett tropiskt klimat med en årlig medeltemperatur på 24 grader gör Palomino till en ideal semesterdestination för resenärer från hela världen.
– Palomino har allt – hav, flod, berg och en rik kultur med fyra olika typer av ursprungsfolk. Det är dessutom den enda platsen i världen där du kan stå på en tropisk strand och se snöklädda bergstoppar, säger Osvaldo.
Men det är också den 17 000 kvadratkilometer stora nationalparken Sierra Nevada som varit den största anledningen till regionens utsatthet. Stora delar av bergsområdet består av tropisk regnskog, ett klimat som är idealt för odling av marijuana och kokaplanta. Efter att den väpnade konflikten hade pågått i andra delar av Colombia i decennier kom den hit först under 70- och 80-talet. Först anlände Farcgerillan och därefter olika paramilitära grupper som alla krigade mot varandra om makten över drogproduktionen. Den paramilitära kartell som var starkast här sägs vara en av de mest våldsamma i Colombias historia med tusentals döda, försvunna och interna flyktingar på sitt samvete.
Colombia var länge ett land som många hoppade över på sina resor genom Sydamerika. Men i och med att konflikten det senaste årtiondet har dämpats och säkerheten ökat har landet naturligt blivit mer turistvänligt och är numera en favorit hos backpackers. ”Den enda risken är att du inte vill ge dig av”, är den officiella turistnäringens slogan. Numera rör sig resenärer över nästan hela landet, en otänkbarhet för bara tio år sedan.
– Som barn kunde vi oftast inte vara på stranden. Vi såg paramilitären åka förbi genom fönstret och visste då att idag är det bäst att hålla sig inomhus, säger Frank Rojas, ägare av det nyöppnade vandrarhemmet Tanko’s.
Det märks att turismen i Palomino är i sin linda. Den långa strandremsan är fortfarande gles och delar av byn är obebyggd. Men frukt- och grönsaksfält har fått sällskap av hostels, restauranger och kaféer. På bara ett par år har mängden affärsrörelser i Palomino tredubblats. Priset på tomter har skjutit i höjden och överallt i byn hamras det på bungalows och monteras swimmingpooler.
De familjer som hade möjlighet flydde Palomino under de våldsamma åren, och Frank Rojas familj var en av dem. Att återvända var under en lång period inget alternativ. Och Frank verkar fortfarande förvånad över att han nu driver ett hostel i den by som under hans uppväxt var en krigszon.
– När en släkting för ett par år sedan berättade för mig hur läget började förändras i Palomino kunde jag först inte tro det. Det är en dröm för mig att se byn så här, säger han och blickar ut över det tropiska landskapet. Inte långt bort hörs Karibiens vågor.
Den förbättrade situationen i Colombia sägs bero mycket på den politik som Álvaro Uribe förde när han tog över presidentposten 2004. Bland annat beslöt han att det skulle ske en avväpning av paramilitären, som sedan 70-talet legat i konflikt med gerillan om styret av drogproduktionen och droghandeln. Problemet var att många ur paramilitären lade ner sina vapen för att genast plocka upp dem igen och ansluta till kriminella gäng. Kritiker menar att avväpningen snarare ledde till att staten förlorade ännu mer kontroll, och att paramilitarismen bara fortsatte i annan skepnad. Palomino är ett exempel på detta. Ända in på 2010-talet var byn ett starkt fäste för ”parcos”, som de kriminella grupperna, eller den före detta paramilitären, kallades här.
Frågar du de lokalbor som levt länge i Palomino, berättar de om när de första utländska turisterna kom till byn, och om Rosa, en tyska som anordnade en fest för att fira fullmånen för ungefär 15 år sedan. Rosa bodde många år i Palomino och med henne hittade fler utländska resenärer byn. Då handlade det fortfarande om några enstaka hippies som kunde vistas obekymrat i Palomino. Någon massturism var det aldrig tal om.
Tyskan Rosa begav av sig för ett par år sedan, för att hon inte längre fick ha Palomino ifred spekuleras det. Men den camping hon drev finns fortfarande kvar och inte långt därifrån har en annan Rosa slagit upp en restaurang, som hon sköter tillsammans med sin familj. Rosas luncher bestående av friterad fisk och kokosnötsris är populära och affärerna går bättre än någonsin.
– Jag har nästan alltid livnärt mig på att laga och servera mat på ett eller annat vis, men det har varit många svåra år, säger Rosa.
Rosa kom till Palomino, som då bestod av ett tiotal hus på stranden, som 15-åring. Sedan dess har hon hunnit se byn närapå utplånas av en tsunami på 1950-talet, för att sedan växa efter att en väg byggdes från de närliggande städerna Riohacha och Santa Marta. När vi frågar om åren med paramilitären skakar hon på huvudet.
– Palomino är lugnt och skönt nu. Förut var det mycket blod och våld. Hela familjer försvann.
Själv har Rosa fött elva barn, varav nio är i livet.
– En av mina söner jobbade med paramilitären på en kokaodling. Han var 16 år när de rekryterade honom. De hotade med att döda hela familjen om han inte samarbetade, men jag fick ut honom. Jag ville inte att han skulle involvera sig i något illegalt. Inte ens dessa människor kunde förneka en mammas kärlek.
– Strax därefter körde han ihjäl sig på sin moped.
Juan (som egentligen heter något annat) är 21 år och är en av alla killar mellan 20 och 40 som livnär sig på att köra motorcykeltaxi i Palomino. Backpackers med tunga ryggsäckar transporteras mellan huvudgatan och stranden eller körs upp en bit för berget för att glida nedför floden i gummiring. Under åren av paramilitärt styre i Palomino odlade Juans familj, som många andra lantbrukare i byn, kokaplanta. Det var lukrativt och något man tjänade bra mycket mer på än att odla grönsaker.
– Jag var 13 år när jag började hjälpa till med kokaodlingen. Vi sålde sedan skörden till paramilitären som fraktade den upp till kokainfabrikerna i bergen. Det var helt normalt på den tiden.
Frågar du vilken som helst av oss som nu kör taxi har de liknande historier, säger Juan och fortsätter:
– På den tiden fanns ingen turism, vad skulle vi leva av?
Under de mest konfliktfyllda åren skickade Juans mamma bort honom under en tid för att bo med en släkting på en annan ort. Pojkar i hans ålder var tacksamma måltavlor, särskild för att utföra de mest smutsiga jobben i kriget mellan olika paramilitäriska grupper. Flera av Juans vänner och bekanta dog i konflikterna. Trots det tvekar Juan en aning på frågan om hur Palomino förbättrats sedan den colombianska militären lyckades ta kontroll över området.
– Regeringen besprutade alla odlingar och jorden gick efter det inte att odla på. En del fick ekonomisk ersättning men inte alla.
Juans föräldrar bor idag på annan ort. Mer än så vill han inte avslöja. Trots det säger han att han är nöjd med tillvaron i Palomino idag.
– Jag tjänar bra på att jobba med turismen, säger han och ger mig sitt visitkort, en papperslapp med ett telefonnummer.
Turismen har definitivt öppnat för nya jobbmöjligheter, men den långvariga konflikten, där den colombianska staten länge var frånvarande, har givetvis satt sina spår. Bristen på utbildning, framtidsvisioner och ekonomiska resurser är fortfarande påtaglig. Och de flesta hostels och restauranger ägs inte av infödda Palominobor. Istället har utomstående, både européer och colombianer från andra delar av landet sett sin chans. Carolina Jaramillo, ursprungligen från Bogota och grundare av organisationen SUÀ, som arbetar med utbildningsprojekt inom hållbar turism, ser stora problem i att lokalbefolkningen inte inkluderas tillräckligt i den växande turismen.
– Många hostels väljer att använda sig av volontärer, alltså resenärer som jobbar gratis, istället för att ge lokala ungdomar chansen. Det skapar ett utanförskap och på sikt hamnar lokalbefolkningen på efterkälken.
– Om folk saknar utbildning – utbilda dem. Det vinner man på i längden. Man undviker utanförskap och risken att unga Palominobor väljer att ägna sig åt drogförsäljning eller att råna.
Många berättar om dagen för snart sex år sedan då paramilitären plötsligt var borta. Men få vill prata om vad som egentligen hände. Förmodligen är det för tidigt.
– Ledarna dödades, flydde längre upp i bergen eller fängslades, men i de lägre leden fanns många vanliga lantbrukare, varav många är kvar, berättar en hotellarbetare.
– Alla vet vilka de är, men vi pratar inte så mycket om det.
Ännu mindre talar man om det faktum att rester av paramilitära grupper inte helt har släppt kontrollen över området.
– Det finns fortfarande vapen, och vapen ger makt, säger Carolina Jaramillo.
– Det sägs att det börjar hetta till igen. Det senaste året har mycket pengar börjat komma in till byn i och med turismen och dessa individer vill givetvis ha en del av den kakan.
Ett exempel på paramilitärens nya sätt att arbeta är att ta ut månatliga lösensummor från barer och restauranger i utbyte mot ”skydd”. Men för besökaren verkar Palomino i allra högsta grad vara en fredlig plats.
– Palomino är en liten by men det pågår mycket här som inte syns på ytan, säger Carolina.
Kunskapen hos turisterna om vad som pågått i byn varierar. När jag berättar för en australiensisk backpacker om Palominos historia tittar han förvånat på mig. ”Det hade jag ingen aning om”.
– Många ser en fin strand och känner inte alls till vad som hände här för bara några år sedan. Inte ens colombianer, säger Frank Rojas.
Den colombianska armén finns på plats uppe i Sierra Nevada-bergen sedan 2004 och 2013 deklarerade en av arméns högsta generaler att nationalparken var fri från väpnad konflikt. Men att det fortfarande odlas och produceras droger är en outtalad sanning och då och då inträffar saker, som skvallrar om en fortsatt komplicerad situation. Ciudad Perdida (den försvunna staden) ligger i en annan del av Sierra Nevada och är Colombias motsvarighet till Machu Picchu. För inte så längesen sköts ägaren av en av de största organisatörerna av vandringar ihjäl utanför sitt hem i Santa Marta. Händelsen tystades ner men det sägs att företaget inte hade betalat sina lösensummor till drogkartellerna.
– Strax därefter försvann fyra arbetare från Ciudad Perdida spårlöst, säger Javier Camacho, som jobbar som tolk på vandringarna.
Det här verkar dock inte påverka turismen i området och för varje år slår Ciudad Perdida rekord i antalet besökare.
– När en grupp israeler kidnappades av paramilitär 2006 fick Ciudad Perdida tvärtom ett uppsving, berättar Javier.
Men trots att kriget mellan paramilitärer, gerilla och armén i Colombia är långtifrån över och att fredsprocessen i Havanna går trögt är befolkningen i Palomino optimistisk. Frank Rojas oroar sig mer för att turisterna ska bli för många än att Palomino ännu en gång ska bli en oroshärd.
Ännu har inga stora hotellkedjor slagit upp dörrarna men att Palomino kommer vara helt förändrat om ytterligare tio år är inte särskilt otroligt.
– Jag föredrar småskalig turism. Vi är egentligen ett fredligt folk och det vill jag att man som besökare ska möta här. En plats för lugn och ro, säger Frank Rojas.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
