– Första gången lämnade jag Tunisien på grund av politisk aktivism.

Då, 1998, var han i tjugoårsåldern. Inte förrän 2011 – när en protestvåg drog in över stora delar av arabvärlden – återvände han till Tunisien. 2023 behövde han återigen lämna landet. Ett decennium av demokrati och frihet har bytts ut mot en ny våg av förtryck. Parallellt pågår en ekonomisk kris. Arbetslösheten ökar och många unga och välutbildade lämnar landet. 

Från exilens Nederländerna, där Sami Ben Gharbia efter en tid i en flyktinganläggning beviljades politisk asyl, grundade han tillsammans med Sufian Guerfali och Riadh Guerfali 2004 tidningen och sajten Nawaat. 

Nawaat har sedan starten varit en plats där tunisiskt motstånd har odlats och frodats. 

En nagel i ögat

På sajten publiceras texter skrivna av aktivister, medan tidningens journalister granskar makten. Något som de senaste åren har blivit allt svårare, berättar Sami Ben Gharbia.

– Vi är fortfarande en av de mest kritiska rösterna. Men självklart är människor – journalister – rädda. Vi ifrågasätter vissa artiklar innan vi publicerar, för vi vet att det kan leda till juridiska processer.

Kan ni publicera det ni vill fortfarande?

– Vårt fokus är alla fri- och rättigheter och hur de inskränks. Nawaat har alltid varit modiga. Vi är inte rädda. Sådan är Nawaats anda. 

Ett val, ett skämt?

Valet i Tunisien den 6 oktober i år har kallats för ”ett skämt”. Drygt 28 procent av landets 9,7 miljoner registrerade väljare deltog. Det är den lägsta siffran sedan 2011, året då Tunisien blev en demokrati i samband med den arabiska våren – ett epitet Sami Ben Gharbia vänder sig emot. Det var västvärlden som hittade på namnet "den arabiska våren".  

– Det var aldrig någon vår, konstaterar Sami Ben Gharbia med ett snabbt och snett leende. 

Tunisien lyftes ändå fram som ”den arabiska vårens” mest lyckade exempel. Ett resultat av protesterna var att den auktoritära ledaren Zine El Abidine Ben Ali, som hållit landet i ett järngrepp sedan 1987, avgick. I det sista, riggade, valet han tog makten i fick han 89 procent av rösterna. När Kaïs Saïed utropade seger efter valet i oktober var det med exakt samma siffra. Han var i princip den enda möjliga vinnaren, eftersom flera utmanare fängslats. 

Kaïs Saïed har haft makten sedan 2019. I juli 2021 genomförde han en enmanskupp för att konsolidera makten. Han avsatte premiärministern och regeringen, och införde utegångsförbud om kvällar och nätter i en månad. Så har det fortsatt. 

– Han har gjort ett nytt system där alla institutioner och instanser som kan utmana honom har fråntagits sin makt och sitt inflytande. Han har slagit ner på civilsamhället, media, jurister, journalister och organisationer, säger Sami Ben Gharbia.

”Allt är fult”

Sami Ben Gharbia tror inte att det kommer att bli bättre snart. Särskilt inte efter det senaste valet.

– Jag tror att det kommer bli värre. Vi har minst fem års kamp till framför oss.

De som var tonåringar under protesterna 2011 – som ledde till ett decennium av demokrati och yttrandefrihet – är nu i sena 20-årsåldern. Ungefär samma ålder som Sami Ben Gharbia själv var då 1998, när han drevs i exil första gången. Han säger att ”allt är fult” i Tunisien just nu. Allt utom de ungas kamp: 

– Det finns en hel generation som har vuxit upp i ett öppets samhälle med yttrandefrihet. Utan censur, utan tabun. Alla ämnen kunde adresseras – både i offentligheten och digitalt. Så det enda hoppet nu är att den här generationen, som verkligen har levt och upplevt yttrandefrihet, demokrati och öppenhet, ser upp emot den nuvarande regimen.

De som demonstrerar öppet – vilket många gör – tar stora risker: man kan misshandlas, fängslas eller kriminaliseras. 

– De unga är på frontlinjen. 

Gammalt fall fick nytt liv

Tunisien brukade vara underbart. Många européer flyttade från norr till söder efter revolutionen 2011, fortsätter han. 

– Det var en fantastisk plats att leva på. Vibben och atmosfären efter revolutionen, kreativiteten hos befolkningen och de unga... du kunde inte lämna Tunisien då. Europa är också en fantastisk plats att bo på, det går inte att förneka. Alla länder har fördelar och nackdelar.

Att Sami Ben Gharbia lämnade landet när han gjorde beror på att president Kaïs Saïed bestämde sig för att fortsätta med en rättsprocess mot honom från 2017. Fallet var gammalt, men lagarna och reglerna har skärpts. 

– Advokater och domare rådde mig att lämna landet. De sa att jag riskerade att fängslas om jag stannade.

Brottsanklagelserna som riktades mot Sami Ben Gharbia 2017 följde på en publicering som Nawaat gjort. Den luttrade aktivisten lutar sig lätt bakåt på den stela konferensstolen och gestikulerar när han fortsätter förklara:

– Vi publicerade ett dokument som vi fick från en källa som jobbade på presidentpalatset, det var ett utkast till en ny lag som bröt mot konstitutionen. Vi publicerade, och jag hamnade under utredning. 

”Nya relationer”

Parallellt med de många kriserna har EU utsett Tunisien till en av sina främsta samarbetspartners för att stoppa migration. Ett avtal värt drygt 100 miljoner euro tecknades i juli 2023.

EU:s ledare Ursula von der Leyen skröt om uppgörelsen samtidigt som svarta människor dumpades i öknen, påhejat av Kaïs Saïeds rasistiska uttalanden. I kuststaden Sfax har det handlat om ren förföljelse, både i fjol och i år. Italiens högerextrema premiärminister Giorgia Meloni var snabb med att säga att det här är sätt att bygga ”nya relationer” med de ”Nordafrikanska grannländerna”. 

– Situationen är hopplös. Det ekonomiska och sociala förvärras, och sedan har vi en migrationskris, säger Sami Ben Gharbia. 

EU eldar på krisen

Migrationen är en del av Tunisiens historia: från syd till nord har människor alltid rört sig. 

– Tyvärr har president Kaïs Saïed ingått ett avtal med EU så att Tunisien ska bli EU:s yttre gräns och buffertzon. Flyktingarna når inte längre Europa utan fastnar i ghetton i Tunisien. Konflikterna ökar. De kan inte åka tillbaka, de kommer inte vidare. De som vill vidare till Europa stannar tills de får möjlighet att resa, eller har sparat ihop tillräckligt med pengar. 

Menar du att EU förstärker krisen i Tunisien?

– Ja, självklart. Allt är politik. I många europeiska länder finns det starka högerpartier. De har sina väljare, de vill behålla makten. De vill visa sig slagkraftiga och kunna säga att ”vi gör någonting”. Man exporterar ansvaret och förstärker samtidigt kriserna i Tunisien. 

Läs mer:

EU i knät på despoter – allt för att stoppa migranterna