– Det har hänt mycket de senaste tio åren, vårt samhälle mognar och blir mindre diskriminerande samtidigt som den katolska kyrkan förlorar makt. Jag känner mig positiv till vad det innebär för framtiden, säger 26-åriga Eduardo Ibarra.

Han är uppvuxen i en liberal, sekulär familj i mångmiljonstaden Mexiko City. Hans föräldrar är politiskt engagerade i det socialdemokratiska partiet Morena, och hans vänner är liberala och toleranta. Sedan han kom ut har han aldrig känt att hans homosexualitet varit ett problem för någon som står honom nära.  Under intervjun återkommer Eduardo flera gånger till vilken tur han har haft. Trots det tog det många år att ta steget till att leva öppet som bög. 

Tidigt medveten 

Eduardo Ibarra blev medveten om sin läggning redan som barn. När han var elva år blev han nära vän med en kille, Elias, som av omgivningen uppfattades som feminin. I machokulturen som rådde i skolan blev Elias svårt mobbad av de andra killarna, men Eduardo kände en djup samhörighet med honom. 

– Jag blev nog lite av hans beskyddare. Av någon anledning blev jag aldrig mobbad, trots att jag var kompis med honom. Kanske för att jag själv inte uppfattades som feminin.  

Elias blev den första kille som han kysste. De pratade aldrig om det, och kort senare började Eduardo att dejta tjejer. 

– Att jag skulle vara bög var något jag totalt blockerade ur mitt medvetande. I den åldern tror jag det är möjligt att göra det, säger Eduardo.

Levde två liv

Men insikten kom tillbaka. Under tonåren levde Eduardo två liv. Ett offentligt, och ett i hemlighet. Utåt sett dejtade han tjejer och hade flera förhållanden. Men så fort relationerna med tjejer började bli seriösa, eller det närmade sig en tidpunkt där sex blev aktuellt, så avslutade han dem. 

– Jag var nog en ”tjejtjusare”, men också lite av ett svin som gjorde slut på löpande band så fort intima handlingar kom på tal. Jag blev livrädd av tanken. Så jag gjorde slut och gick över till nästa. Och nästa. Och nästa, säger Eduardo.

I hemlighet hade han relationer med killar, älskare, som han kallar dem.  Det brukade börja som nära vänskapsrelationer som långsamt gick över i något mer. Dubbellivet tärde på Eduardo som mådde allt sämre. Mot slutet av gymnasiet kände han att det blev ohållbart. Han bestämde sig för att helt enkelt förneka sin homosexualitet, och slutade träffa killar. 

– Jag förstod ju att jag var bög, men vägrade acceptera det. Tidigare hade jag inte riktigt förstått vad det handlade om, bara att jag inte gillade tjejer. När väl insikten kom var den för jobbig för att kunna hantera. Jag trodde att jag var onormal, säger Eduardo.

Förbjudet inom katolicismen 

I en mexikansk kyrka står två broschyrer bredvid varandra. ”Te abortaste?” – Har du gjort abort? är rubriken på den ena och bildsätts med en flicka som sitter med huvudet i händerna och ser förtvivlad ut. På framsidan av den andra rubriken står det ”Familjens betydelse” och visar en leende kärnfamilj med en mamma, pappa och tre barn. Ungefär 80 procent av Mexikos befolkning är katoliker. Synen på homosexualitet inom katolicismen varierar med varje enskild katolik, men traditionellt är inte homosexuella handlingar tillåtna inom den katolska kyrkan. Hatbrott mot homosexuella i Mexiko är vanliga. Journalisten och författaren Fernando del Collado kartlade nästan 400 hatbrott mot homosexuella mellan 1995 och 2005, varav 98 procent aldrig ledde till åtal. En rikstäckande organisation för HBTQ-rättigheter i Mexiko, CCCOH, uppskattar att det sker tre mord i månaden på homosexuella eller transpersoner i landet. 

– När jag till slut kom ut inför mina föräldrar, då var jag 21 år, sa min mamma att detta var hennes största oro. Att jag skulle bli utsatt för våld, i värsta fall mördad, på grund av min läggning, säger Eduardo Ibarra. 

Gick till psykolog

Åren dessförinnan hade han successivt berättat om sin läggning för vänner och bekanta. När han började universitetet vid 18 års ålder var han, som han själv beskriver det, i riktigt dålig psykisk form.  Dubbellivet han levt sedan tidiga tonåren tärde på honom, såväl som den djupa förnekelse inför vem han var. Universitetsstudierna var krävande och för första gången i sitt liv kände Eduardo att han inte kunde prestera akademiskt. Han började gå till en psykolog, vilket han utåt sett motiverade med att han behövde prata om sin prestationsångest inför studierna. 

– Det tog några träffar, men sakta började jag öppna mig och berätta för psykologen om mitt dubbelliv. Med hennes hjälp kunde jag inse att min homosexualitet var ett permanent tillstånd, ingenting som skulle gå över eller som jag kunde växa ifrån. 

Enbart negativ syn

Eduardo menar att han hade väldigt liten kunskap om homosexualitet innan han kom ut, vilket var en anledning till att det tog så många år innan han vågade vara öppen. 

– Det fanns väldigt lite information att få tag i. Jag visste att det fanns människor som är homosexuella, och att de har det väldigt svårt i Mexiko. Min mamma hade en kusin som var bög, vilket jag fick reda på för några år sedan. Han dog tydligen i aids, men den officiella versionen var att det var cancer som tog hans liv. Det var vad alla sa. Att vara homosexuell användes som ett skällsord av mina kompisar i skolan. Så jag hade en rakt igenom negativ bild av vad det innebär att leva som homosexuell när jag var tonåring. Det var inte rätt eller accepterat i samhället. 

Togs det upp i skolan på något sätt?

– Vi hade nog någon form av sexualundervisning, men homosexualitet togs inte upp där. Fram till gymnasiet gick jag i en väldigt konservativ skola, så sexualkunskapen var i princip obefintlig. I gymnasiet handlade den mest om könssjukdomar och riskerna med att ha sex.  

I dag lever Eduardo som öppet homosexuell. Delar av hans släkt, som är väldigt konservativa och sällan träffar hans familj känner inte till hans sexualitet. Men alla som står honom nära vet om det och han har haft flera förhållanden med killar. I Mexico City vågar han hålla hand öppet med en partner, åtminstone i vissa områden. Men Eduardo, som också har bott i Sverige och England, menar att det även i en mexikansk storstad är betydligt tuffare att vara homosexuell än i Europa. 

– Mexico City är en homovänlig stad, men om jag håller hand med min partner kan folk skrika saker efter oss, nedsättande ord till exempel. I väldigt många andra delar av Mexiko skulle jag inte våga vara öppen alls offentligt. 

Tuffast i högre och lägre klasser

Han tror att medelklassen är mest accepterande mot HBTQ-personer. Tuffast är det inom de högre eller nedre klasserna, där hederskulturen är starkare och synen på sexualitet ofta mer traditionell. Han känner många homosexuella män som aldrig skulle kunna vara öppna på sin arbetsplats eller som lever homosexuellt i största hemlighet.  

– Det är väldigt vanligt här i Mexiko, att man lever som homosexuell men samtidigt inte accepterar sin homosexualitet. Ett förhållande jag hade tog slut just av den anledningen, att han inte kunde vara öppen med relationen för att han inte var öppen med att han var bög. Jag har dejtat fler som lever så. De lider av hemligheten, har det väldigt tufft och blir ofta deprimerade. Jag kan inte döma dem eftersom jag själv har haft så bra förutsättningar med förstående familj och vänner. Vissa av dessa personer skulle bli förskjutna av sina familjer om de kom ut som bögar. Jag vet bögar som fått höra att ”du är inte längre vår son” när de berättat om sin läggning. 

Hur ser du på framtiden?

– Jag tror att HBTQ-rättigheterna i Mexiko kommer att fortsätta framåt. Mexiko som land påverkas alltid av USA, men processen här kommer att ta den tid det tar. Men nu för tiden lanserar regeringen kampanjer mot homofobi, och vi har en dag för att uppmärksamma homofobin. Själv vill jag hitta någon att dela mitt liv med, just nu är jag singel. Jag vill också gärna ha barn i framtiden. På vilket sätt får bli ett senare problem, det är ju inte aktuellt just nu, säger Eduardo Ibarra. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.