Det omfattande handelsavtalet mellan EU och USA är en surdeg som världens ledare knådar vidare. Målsättningen var ett färdigt och underskrivet avtal under 2015. Men det kommer inte att lyckas, medger handelskommissionär Cecilia Malmström som ansvarar för det omtvistade frihandelsavtalet mellan EU och USA.

– När du förhandlar ett så pass ambitiöst avtal så kan du inte sätta ett slutdatum. När det är klart är det klart, sade Cecilia Malmström till Europaportalen.se.

I stället är nu ambitionen att få ett påskrivet avtal på plats innan USA har presidentval om ett och ett halvt år, eftersom en ny administration i Vita Huset kan ha andra prioriteringar och krav vilket skulle kunna försena TTIP-avtalet ytterligare. Dessutom är handelsavtalet ett av Obamas ekonomisk-politiska flaggskepp.

”Aldrig räknat med något annat”

Carl Schlyter, ordförande i riksdagens EU-nämnd, är inte förvånad över att det dröjer ytterligare.

– Jag hade aldrig räknat med något annat, jag tror inte vi kommer ha ett avtal på plats förrän tidigast 2017. Enda sättet att få det skulle vara att helt göra om logiken i avtalet. Varför inte kolla med företagen vilka som är de 100 största handelsproblemen och utgå ifrån vad vi kan ta bort, utan att det går ut över skydd för miljön och folkhälsan? Som det är nu ska all lagstiftning gås igenom vilket ju uppenbart tar väldigt lång tid, säger Carl Schlyter.

Men enligt Cecilia Malmströms presstalesperson Joakim Larsson var det aldrig tänkt att avtalet skulle vara på plats innan årets slut.

– Vi hoppas att vi kan ha ett skelett till avtal på plats under 2015, men såhär omfattande avtal tar alltid tid att bereda. Detta är det mest ambitiösa avtal som EU företagit sig hittills, säger Joakim Larsson.

Vad i avtalet är det som orsakar förseningarna?

– Att få bort tullhinder och tariffer, och gå igenom alla byråkratiska krångelregler, säger Joakim Larsson.

Men Carl Schlyter har en annan teori om varför långbänken drar ut på tiden.

– Det är helt olika principer för kemikaliekontroll i USA och Europa. I Europa är det företagens ansvar att säkerställa att kemikalielagstiftningen följs. I USA har myndigheter det yttersta ansvaret och stämmer företagen om de bryter mot kemikalielagstiftning. Det är ett betydligt slappare system.