Bakom ligger Fawwars två grundskolor för pojkar och flickor. De finansieras av medel från UNRWA som är FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, precis som resten av infrastrukturen i lägret. Eller, det är åtminstone meningen.  

I januari påstod Israel att tolv palestinier av sammanlagt 13 000 som varit anställda vid UNRWA på Gazaremsan deltog i Hamas terrorattack mot södra Israel i oktober förra året. Anklagelserna ledde till att Sverige och en rad andra nyckelländer kapade sin finansiering av UNRWA. 

”Stor brist på läkemedel”

Den 22 april publicerades en oberoende FN-utredning där det framgår att Israel ännu inte presenterat några bevis för sina anklagelser. Efter det har Tyskland meddelat att man återupptar finansieringen av UNRWA, vilket Sverige och några andra länder gjorde redan i mars. Men den med råge största finansiären USA vill ännu inte göra så.  

Och det är människorna här, på botten av det palestinska samhället, som drabbas hårdast av det som kritiker har kallat en kollektiv bestraffning.

– Den bromsade finansieringen har haft stor påverkan på infrastrukturen. Vi har haft svårt att hantera sophämtningen eftersom flera som arbetat med avfallshantering behövt sluta. Vi har behövt stoppa alla nya infrastrukturprojekt. Och sedan två månader har vi även stor brist på läkemedel i primärvården, säger Abdullah Matar som är anställd som chef över Fawwar-lägret vid UNRWA. 

Enda läkaren är borta

Dagens ETC träffar honom i hans kontor i lägret. Även där flagnar färgen på väggarna. Tvärs över gatan ligger flyktinglägrets klinik, som faktiskt har en helt ny skylt på fasaden. Men sedan finansieringen ströps har man även stängt ner labbet där man gjort tester och dragit ner antalet tandläkare till bara en person. 

– Men ännu ett problem är att flera av de som jobbar kvar inte kan ta sig till sin arbetsplats eftersom de stoppas av israelerna. Vi har bara en enda läkare vid kliniken och han kommer inte heller hit längre, säger Abdullah Matar.

Liknande uppgifter har kommit från andra läger på Västbanken. The Guardian rapporterade i mars, efter att ha sett interna FN-uppgifter, att Israels armé och myndigheter sedan krigsutbrottet i oktober har legat bakom en ”systematisk kampanj” där man trakasserat och försvårat för UNRWA-anställda palestinier. FN har dokumenterat ”hundratals incidenter” där palestinsk personal har misshandlats vid vägspärrar och hindrats att ta sig vidare.

Israel har stängt infarten

Och i Fawwar är omständigheterna extra krångliga. Den enda infarten till lägret har sedan i oktober varit stängd av israeliska styrkor, så att man måste ta sig in till fots. Kommer man till fots via den närbelägna storstaden Hebron, tvingas man köra en väldigt lång omväg.

Abdullah Matar förklara att även arbetslösheten har ökat kraftigt i det här och andra läger, sedan krigsutbrottet, eftersom väldigt många palestinier som tidigare arbetat i Israel inte fått behålla sina arbetstillstånd där.

– Jag skulle tro att arbetslösheten har ökat till 50 procent här i Fawwar. Därmed har också fattigdomen ökat och nu ber fler oss om ekonomisk assistans från FN. Men sedan finansieringen stoppades går det inte att betala ut något längre, varje dag måste jag ta emot 200 människor och meddela detta.

Jag tror det här bara är början på ännu större problem.

När det blivit fattigare i hushållen har det också inkommit fler förfrågningar om vårdinsatser till kliniken i lägret. Tidigare har UNRWA bekostat endast primärvård och specialistvård, men nu har färre råd med allt däremellan. Men eftersom det inte längre finns tillräckligt med pengar måste man säga nej i alla sådana fall. 

– Jag tror det här bara är början på ännu större problem i det här och andra flyktingläger. Jag vill inte säga något politiskt, men jag tror vi ser en tryckkokare som kommer sluta i något väldigt dåligt, säger Abdullah Matar.

Barn blir utan utbildning

I Fawwar bodde det vid den senaste folkräkningen år 2022 omkring 12 500 människor. Av dessa var 4 500 barn och de flesta går i lägrets två grundskolor. Dagens ETC träffar en UNRWA-anställd med ansvar för skolornas administration. Hen vill inte medverka med namn eller på bild. 

– Jag vill inte visa mitt ansikte eftersom jag annars kan få problem med israelerna. Men också för att de kan använda det för att sätta ännu mer tryck på UNRWA.

Den anonyma personen berättar att skolornas skick och innehåll gradvis har försämrats under många år. Förr hade man mindre klasser, det fanns skolmatsbespisning och nya skolböcker. Ändå går det att se en dramatisk förvärring bara under de senaste månaderna.

– Vi har inte längre råd att behålla alla lärare och flera har också stoppats från att resa hit. Vi har behövt gå upp till 50 elever i varje klass.

Det här är en djup kris som påverkar också skolan. 

UNRWA godkände förr årslånga budgetar. Nu har man endast godkänt en tre månader lång budget, berättar personen. Och de pengar som hen bett om under de senaste sju åren, för att renovera elevernas toaletter med mera, fruktar man nu inte alls kommer anlända.

– Det här är en djup kris som påverkar också skolan. Om det fortsätter kommer det snart inte finnas någonstans där alla palestinska flyktingbarn kan få en utbildning. 

Samlar in till pennor

På gatan utanför skolbyggnaderna träffar vi ingenjören Abdalfatah Najjar. Han hälsar glatt ”hur mår du?” på svenska när han får höra varifrån Dagens ETC kommer, och berättar att han studerade i Umeå under fyra år i början av 2000-talet. Idag undervisar Abdalfatah Najjar vid universitetet i Hebron men bor kvar i Fawwar, där han är född och uppvuxen.

– Tre av mina barn går i skolan här. Vi som bor i lägret har samlat in pengar för att bekosta sådant som skolan inte har råd med längre. Pennor, skolväskor, pengar till skötseln av trädgårdarna.

Så har lokalsamhället förvisso gjort i flera år. Flyktingarna har själva bekostat det som världssamfundet egentligen ska erbjuda, men UNRWA har i åratal lidit akut brist på finansiering. 

– Nu är det dock ännu värre. Nyss blev jag kontaktad av en av rektorerna som sa att de inte längre har något papper till sina skrivare, och undrade om vi kunde hjälpa dem.

Abdulfatah Najjar ser även han att situationen blivit orolig av en ökad fattigdom, men även av känslan av att sitta instängd.

– De sociala problemen här börjar bli väldigt stora. Folk har förlorat sina jobb och kan inte få bidrag från UNRWA, tidigare kunde man få åtminstone några hundra dollar om man är arbetslös. Det har blivit jättekrångligt att ta sig någonstans med bil så folk sitter bara inne i sina hem hela dagarna.

Jord från gamla hembyn

Ändå vägrar Abdulfatah Najjar och många andra i Fawwar att ge sig av härifrån. Skulle de flytta till någon palestinsk stad, skulle de lättare få tillgång till bättre skolfaciliteter och sjukvård, istället för att förlita sig på att det kommer från det medellösa UNRWA.

– Men det betyder allt, att vi bor på en plats som har status som ett flyktingläger. Att FN är här är en symbol för Nakba. 

Vi får följa med hem till Abdulfatah Najjar, där han visar en glasburk fylld med jord från den gamla hembyn som hans familj ursprungligen kommer från. Byn låg i det som idag heter Israel, strax utanför det som idag heter Gazaremsan, och man tvingades överge dem i samband med Nakba, arabiska för ”katastrofen” 1948 då så många palestinier fördrevs. 

– Vi har fortfarande papper på att vi äger mark i den gamla hembyn, men vi kan inte återvända dit. Det betyder att vi är flyktingar. Därför vägrar vi acceptera idén att FN ger sig av härifrån.

Minns tiden för fördrivningen

Sedan UNRWA-finansieringen seglade upp som ett hett debattämne har vissa röster, däribland Israel, argumenterat för att FN ska sluta stötta palestinierna lika omfattande som idag. Somliga har även påstått att palestinierna är de enda där flyktingskapet och världssamfundets stöd går i arv, men liknande exempel finns på andra håll i världen, bland annat hos somalier och afghaner.

Abdulfatah Najjar presenterar oss också för sin gamla farbror, som måste vakna upp från sin eftermiddagslur. Mohammed Najjar föddes 1940 i den gamla hembyn. Han sägs vara en av de tio sista som lever i Fawwar som minns tiden före fördrivningen 1948 och hur det gick till när de först hamnade i det här flyktinglägret, under UNRWA:s beskydd.

– Min familj kom hit 1952 när Jordanien kontrollerade marken. På den tiden fanns bodde alla i tält och det fanns varken någon klinik eller skola, säger Mohammed Najjar.

På väggen i sovrummet hänger fortfarande en nyckel till föräldrahemmet i den gamla byn.

Mohammed Najjar håller sig förvånansvärt uppdaterad om nyhetsläget och pratar om Gazakriget och något som USA:s utrikesminister Antony Blinken nyligen sagt. Han har en egen tv i rummet som för det mesta står påslagen och visar Al Jazeeras nyhetssändningar. Där rapporterade man i slutet av mars att det amerikanska representanthuset antagit en skrivelse som öppnar för möjligheten att permanent förbjuda framtida finansiering av UNRWA.

– Det känns som att allt kommer bli sämre. Om jag lever tillräckligt länge, om gud vill, så kanske jag kommer få se att det blir som när vi först kom hit som flyktingar, när det inte fanns någonting till oss.