Och när Nordkoreas ledare Kim Jong-Un sa i sitt nyårstal att hela USA är inom räckhåll för Nordkoreas kärnvapen svarade Donald Trump, på Twitter, i januari: ”Kan någon från hans utarmade och svältande regim vara snäll att informera honom om att jag också har en kärnvapenknapp, men den är mycket större och mycket kraftfullare, och min knapp funkar!”
Krigsglad rådgivare
Det skulle bli värre. Två månader senare utsåg Donald Trump en ny nationell säkerhetsrådgivare, drömpositionen för den som vill påverka USA:s säkerhetspolitik. Valet föll på John Bolton. Han som menar att det enda sättet att hantera stater som Nordkorea och Iran är väldiga militära attacker som störtar regimerna. Många menade att John Boltons inträde i Vita huset var det farligaste som hade hänt under Trump.
– Alla personer som Trump har omgivit sig med sedan han tillträdde delar det amerikanska utrikespolitiska etablissemangets konsensus, som säger att USA har rätt att invadera och attackera andra länder, och döda vem de vill, inklusive civila, var som helst i världen, om det upplevs gagna USA:s politiska intressen, säger Allan Nairn, som rapporterat om USA:s militära äventyr sedan 1980-talet.
Men inom detta konsensus ryms olika inriktningar, menar Allan Nairn. Trumps första säkerhetsrådgivare, Michael Flynn, tyckte bäst om avrättningar genom drönare och mindre specialförband. Hans efterträdare H. R. McMaster förordade få men genomtänkta invasioner, följda av långvariga ockupationer, så att nya invasioner kunde undvikas.
– Och han följdes alltså av John Bolton som kommer från en tradition som glorifierar krig och blodspillan. Han är konstant på jakt efter nya krig, nya människor att döda.
Det var alltså ingen överraskning att Donald Trump i maj lämnade kärnvapenavtalet med Iran. Många ser det som ett steg på vägen mot en militär konfrontation mellan USA och Iran, vilket är precis vad Bolton kämpat för – både i offentligheten och bakom kulisserna – i 15 år.
Under tiden hade Trump svängt i Nordkoreafrågan. Plötsligt skulle han bli den första amerikanska president någonsin att möta en nordkoreansk ledare. John Bolton kämpade hårt för att stoppa mötet, berättar Gareth Porter, historiker och journalist som 1970 rapporterade från Vietnamkriget, vilket publicerades i bland annat Dagens nyheter. Men det fanns fler motståndare till mötet: högt uppsatta personer inom militären, försvarsdepartementet och underrättelsetjänsten CIA.
– De representerar tillsammans mycket mäktiga intressen, och de har alla försökt få Trump att ändra sin Nordkoreapolicy genom att läcka till media, säger Gareth Porter.
Trump är naiv
Medierapporteringen inför, under och efter mötet har också till stor del handlat om att Trump är naiv och låter sig duperas av Kim Jong-Un. Veckan innan mötet gick dessutom sju demokratiska senatorer, däribland demokraternas ledare i senaten Chuck Schumer, ut i offentlig protest mot att Trump bytt linje från krigshetsande till fredsmäklande.
Inget av detta har rått på Trump.
– Det är högst märkvärdigt, sättet på vilket Trump har backat från sina tidigare uttalanden mot den nordkoreanska regimen, och de risker han är beredd att ta för att sluta ett avtal med Kim Jong-Un, säger Andrew Bacevich, en annan erfaren historiker och expert på USA:s säkerhetspolitik.
Så varför tar Trump dessa stora politiska risker?
– Det handlar framför allt om hans desperata behov av bekräftelse, och i det här fallet, hoppet om att få Nobels fredspris, säger Gareth Porter.
Allan Nairn håller med.
– Trump drivs av egoistiska intressen. Han vill synas på den internationella scenen, bli internationellt erkänd – det är alltid det som är viktigast för honom. Den här gången har hans ego gjort att han snubblar fram till att göra något bra, till att göra rätt sak, något som sågs som omöjligt av det utrikespolitiska etablissemanget.
Men Nordkorea är – än så länge – ett undantag. ”Trumps ego” är en osäker faktor i världspolitiken, och kan leda till motsatt resultat när det gäller Iran. Här tros John Bolton kunna få större genomslag.
Hans drömmar om ett iranskt regimskifte sammanfaller med Saudiarabiens och Israels – som båda länge haft starkt inflytande över amerikansk utrikespolitik, men som hittills lyckats ännu bättre med Trump.
Oändligt krig mot terror
Och under tiden vi fokuserar på Iran och Nordkorea pågår USA:s globala krig mot terrorn – i Afghanistan, med drönarattacker och specialförbandsinsatser i Somalia och mängder av andra länder, och med soldater kvar i länder som Syrien och Irak. Här har Trump i stort sett fortsatt Obamas politik, enligt analytiker som Dagens ETC talat med. Skillnaden är att befälen under Obama behövde be om tillstånd för bombningar och attacker som kunde drabba civila, medan Trump låter befälen göra som de vill. De civila dödsoffren har ökat under Trump.
Sedan attackerna den 11 september 2001 har USA lyckats skapa förödelse i Mellanöstern och andra delar av världen, men de har svårt att lyfta fram en enda militär seger, där kriget är över, landet får fred och soldaterna kan återvända hem. Därför började kriget mot terrorn kallas för ”det långa kriget”. Nu, rapporterar Greg Jaffe i Washington Post, har de militära befälhavarna börjat ge upp tanken på att vinna några krig. Istället handlar det om att ”stanna på plats, och inte förlora.” Och nu talas det inte längre om det ”långa” kriget, utan om det ”oändliga”.
Passiv kongress
Men det oändliga kriget diskuteras knappt i USA, och kongressen har för länge sedan gett upp sitt uppdrag att begränsa presidentens makt att föra krig. Inte ens att en oberäknelig person som Donald Trump när som helst kan beordra en kärnvapenattack har fått kongressen att vilja begränsa hans makt. Istället får han kritik från demokrater när han försöker mäkla fred i Nordkorea.
– Hur kommer det sig att den mäktigaste nationen i världen fastnar i dessa långvariga krig som vi inte kan vinna och ändå är oförmögna att dra oss ur?, säger historikern Andrew Bacevich.
– Det är frågan jag menar att amerikaner borde engagera sig i, bråka om och försöka hitta lösningar på. Men den frågan är i stort sett ignorerad.
