Han såg utan tvekan röster i denna publik med högt IQ och, kanske än viktigare, potentiella kampanjbidrag från personer som pumpat in stora summor i politiken. Men det som verkligen fick honom att svänga i frågan var ”smickrande bilder av sig själv”, enligt en artikel från den ekonomiska nyhetsbyrån Bloomberg. ”Han älskade helt enkelt NFT-bilderna av sig själv – och anhängarna som köpte dem – och den kärleken har övergått i en bredare uppskattning för branschen, enligt initierade källor som bevittnat Trumps svängning om krypto.”
Ett slut på inkomstskatten
Kärnan i Trumps ekonomiska agenda, som är det som får många kapitalister att ha överseende med hans ombytlighet och vulgaritet, är skattesänkningar och avregleringar. En andra period med Trump skulle innebära mer av båda, även om detaljerna, som så ofta när det gäller honom, är oklara.
Detta skulle föra strukturen för federala intäkter tillbaka till 1800-talet.
Hans skatteförslag har varit världsfrämmande. Förra våren föreslog han en allmän tull på 10 procent och en tull på 60 procent för kinesisk import (tillsammans med sänkningar av inkomstskatten, men ännu inte ett totalt avskaffande). Enligt en artikel som publicerats av den ekonomiska tankesmedjan Peterson Institute for International Economics skulle ett sådant paket sänka inkomsten efter skatt med omkring 3,5 procent för hushållen i den halva av befolkningen som tjänar minst. För det genomsnittliga hushållet skulle det kosta något mindre: 2,7 procent eller 1 700 dollar.
Men det var inte tillräckligt radikalt. Under ett möte med republikaner i kongressen i juni föreslog Trump att skrota inkomstskatten helt och hållet, och ersätta den med rejält höjda tullar. Detta skulle föra strukturen för federala intäkter tillbaka till 1800-talet, då tullar utgjorde 80–90 procent av den totala inkasseringen och det inte fanns någon inkomstskatt. Men utöver något krig då och då var den federala regeringen liten och behövde inte så mycket intäkter. Så har det inte sett ut på nästan ett sekel.
Skulle dubbla underskottet
Hur skulle de federala intäkterna se ut om Trumps skifte genomfördes? De skulle vara betydligt mindre. Personlig inkomstskatt utgör nästan hälften av de totala federala intäkterna. (Bolagsskatten, som Trump vill sänka ytterligare, utgör ytterligare nio procent.) Befintliga tullavgifter, som skiljer sig tekniskt från tullar, utgör mindre än två procent.
Det är väldigt svårt att föreställa sig att det någonsin skulle vara politiskt möjligt att kompensera det genom att minska utgifterna i samma omfattning.
Grova beräkningar visar att en tull på 60 procent på import från Kina och tio procent på all annan import inte ens skulle komma i närheten av att ersätta de förlorade intäkterna från inkomstskatten; en simulering antyder att paketet skulle generera motsvarande bara 28 procent av nuvarande intäkter. Detta skulle minska de federala intäkterna med en tredjedel och dubbla underskottet. Det är väldigt svårt att föreställa sig att det någonsin skulle vara politiskt möjligt att kompensera det genom att minska utgifterna i samma omfattning.
Dessa intäktssimuleringar förutsätter att importen skulle förbli oförändrad trots högre tullar, vilket den så klart inte skulle vara. De tar inte heller hänsyn till fördelningskonsekvenserna av en övergång från en progressiv inkomstskatt till en regressiv konsumtionsskatt, vilket är vad tullar är, åtminstone delvis. Peterson Institutes simulering av detta förslag konstaterade att den fattigaste femtedelen av befolkningen skulle få nio procent lägre inkomst, femtedelen i mitten skulle få fem procent mindre och den rikaste procenten skulle öka sin inkomst med 14 procent.
En ny era med tullar
Trump har ivrigt förespråkat tullar i många år och fick i mars 2018 äntligen införa dem på importen av stål och aluminium från de flesta länder och importen från Kina i fyra steg under 2018 och 2019. Han införde också höga tullar på solpaneler och tvättmaskiner. Metalltullarna togs emot med glädje av amerikanska stålverksarbetare, men resultatet blev inte alls som Trump och hans anhängare hade hoppats. Det blev ingen stor ökning inom vare sig sysselsättning eller produktion, och utspelen mot i synnerhet Kina resulterade i repressalier som fick den amerikanska jordbruksexporten att rasa.
Det är inte självklart vem som betalar tullarna. Enligt Trumpanhängarna kommer pengarna från de exporterande företagen och ländernas gömmor, men den åsikten är det inte många som delar. De flesta studier visar att tullarna slår mot köpare av importerade varor, även om det råder viss oenighet om exakt hur stor del av de ökade kostnaderna som blir till högre priser. Ett arbetsdokument från 2020 från den amerikanska forskningsorganisationen National Bureau of Economic Research konstaterade, precis som tidigare studier, att ”USA:s tullar fortsatt bekostas nästan helt och hållet av amerikanska företag och konsumenter”. Författarna till dokumentet – Mary Amiti, Stephen J. Redding och David E. Weinstein – påpekade att icke-kinesiska producenter sänkte sina priser för att vinna marknadsandelar och kallade det ”goda nyheter för amerikanska företag som behöver stål, men dåliga nyheter för arbetare som hoppas att ståltullarna ska ge dem jobben tillbaka. (---) Den amerikanska stålproduktionen ökade bara med två procent om året mellan det tredje kvartalet 2017 och det tredje kvartalet 2019, trots ståltullar på 25 procent”.
Skarpt svar från Kina
Mark Zandi, chefsekonom på analysföretaget Moody’s Analytics, uppskattade 2019 att tullarna efter ett år hade kostat USA 88 miljarder dollar och 340 000 jobb. Den här sortens uppskattningar låter ofta misstänkt exakta, men nästan alla som studerat frågan har kommit fram till liknande siffror, och väldigt få har dragit motsatta slutsatser. Föga förvånande hävdade Trumpadministrationen, ledd av ekonomen Larry Kudlow – som nästan alltid har fel – att man gjort ekonomiska vinster, men vägrade att uppvisa dem.
Svaret från Kina gjorde ont. I en artikel från Bloomberg i december 2019 om effekterna av handelskriget mot Kina nämndes, som ett exempel på civila förluster, fallet med Northwest Hardwoods, en träexportör vars beställningar minskade med 40 % till följd av Kinas repressalier. Företaget tvingades stänga anläggningar och friställa anställda. Jordbrukare drabbades särskilt hårt. Ett år efter att Trump i juli 2018 öppnat jordbruksfronten i handelskriget, sade en representant för de amerikanska lantbrukarnas intresseorganisation American Farm Bureau Federation till politiksajten The Hill att de ”förlorat merparten av vad som en gång var en 24-miljardersmarknad i Kina”.
Tullarna lyckades inte balansera handeln med Kina eller stimulera sysselsättningen. Mellan 2016, året innan handelskrigen inleddes, och 2019 (precis innan covid-19 förstörde allt) sjönk USA:s import från Kina med 3 procent, men även exporten minskade med 8 procent. De höjda priserna på importerade varor från Kina hade viss påverkan, om än blygsam, på försäljningen, men flyttade också efterfrågan till andra exportländer som Vietnam. På det hela taget, från början av 2017 till slutet av 2019 (från Trumps tillträde till strax innan covid bröt ut), ökade den faktiska exporten med 4,8 procent, medan den faktiska importen ökade med 5,3 procent och handelsunderskottet ökade med 7,6 procent.
Sysselsättningen inom basmetaller utgör en väldigt liten andel av den amerikanska arbetsmarknaden och tullarna hade ingen synbar effekt på den. Inom både stål- och aluminiumbranschen minskade antalet arbetstillfällen kraftigt under 1990- och 2000-talen (inom stålbranschen med 55 procent och inom aluminiumbranschen med 50 procent, medan den allmänna sysselsättningen steg med 19 procent), men stabiliserade sig på väldigt låga nivåer därefter. I februari 2010, när sysselsättningen nådde sin bottennivå efter den stora lågkonjunkturen, utgjorde järn- och stålbranscherna 0,06 procent av den totala sysselsättningen. I mars 2018, samma månad som tullarna offentliggjordes, utgjorde sektorn fortfarande bara 0,06 procent av den totala sysselsättningen. I februari 2020, strax före pandemin, var siffran också 0,06 procent. I juni 2024 var den fortfarande 0,06 procent. Inom aluminiumbranschen ser det ungefär likadant ut. Tullarna lyckades heller inte stimulera den inhemska produktionen. Mellan mars 2018 och december 2019 minskade stålproduktionen med 6,1 procent och aluminiumproduktionen med 3,7 procent.
Trump vill dock försöka med tullar igen.
En ambitiös reaktionär agenda, kryddad med vördnad och värderingar från 1800-talet.
Projekt 2025
Vad mer kan vi förvänta oss? När vi fördjupar oss i den skräckkammare som kallas Projekt 2025, den konservativa tankesmedjan Heritage Foundations plan för ett nytt högerorienterat presidentskap – om vilket Trump påstår sig inte veta någonting, trots att många av författarna bakom det arbetat för honom – finner vi en ambitiös reaktionär agenda, kryddad med vördnad och värderingar från 1800-talet. Den är full av ord som finanspolitiska konservativa älskar, som ”effektivisering” och ”flexibilitet” (vart och ett av dessa förekommer 43 gånger), vilka är artiga omskrivningar för att låta företagen göra precis som de vill.
Kapitlet om USA:s arbetsmarknadsdepartement och relaterade tillsynsmyndigheter inleds med ”föresatsen att låta varje amerikansk arbetare få tillbaka rollen som huvudperson i sitt eget liv och återupprätta familjen som kärnan i amerikaners liv”. Bara några rader senare svänger det till att rekommendera ”den judisk-kristna traditionen som sträcker sig tillbaka till Första Moseboken”. Det innebär att avskaffa den ”tvärsäkra vänsterorienterade agendan för social ingenjörskonst” som USA:s arbetsmarknadsdepartement för närvarande förkroppsligar, samt att minska regleringarna. Den första av de specifika åtgärder som listas är att ”vända DEI-revolutionen” [DEI står för diversity, equity, inclusion, på svenska mångfald, jämlikhet, inkludering, övers. anm.] och ”avskaffa … utbildningar i kritisk rasteori”. Ingen social ingenjörskonst här inte. Planen skulle upphäva regler mot diskriminering och lätta på regler om övertidsersättning – särskilt i ”sydöst”, den tidigare konfederationen. Den skulle avreglera barnarbete och uppmuntra ”alternativ till fackföreningar, vars politiska verksamhet och antagonistiska inställning bara tilltalar ett fåtal”. Men det finns undantag till denna framstöt för avregleringar. Projekt 2025 vill skärpa reglerna för migrantarbetare och verka för kravet att 95 procent av federala entreprenörers anställda ska vara amerikanska medborgare.
Vill skrota ”klimatalarmismen”
Efterföljande kapitel föreslår en mer aggressiv handelspolitik, vilket innebär tullar och andra handelshinder, särskilt mot Kina, och förmodar uppenbarligen att Trump inte försökte tillräckligt hårt förra gången. Trumps tidigare handelsrådgivare Peter Navarros kapitel om handel är oerhört stridslystet i sin uppmaning att vi ska bekämpa det ”existentiella hot som utgörs av det kinesiska kommunistpartiet (KKP) och dess strävan efter världsdominans”. (Förkortningen KKP förekommer 41 gånger.) Besynnerligt nog följs Navarros manifest av en avvikande åsikt – ett försvar för frihandel av Kent Lassman, ordförande för den libertarianska tankesmedjan Competitive Enterprise Institute. Lassman förklarar tullexperimentet ett dyrt misslyckande som förargade USA:s allierade och inte resulterade i några eftergifter från Kina. I stället för att upprepa det, menar han, borde politiken reformeras för att säkerställa att det aldrig händer igen. Uppenbarligen finns vissa motsättningar inom Trumps koalition.
Författarna verkar väldigt passionerade inför kriget mot woke.
Författarna bakom Projekt 2025 vill också skrota det vetenskapliga organet National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) för att det utgör kärnan i ”klimatalarmismen”, privatisera vädermyndigheten National Weather Service (som är en del av NOAA) och ”anpassa myndigheten Census Bureaus uppdrag efter konservativa principer”, vilket skulle upphäva de federala statistikmyndigheternas mångåriga avskiljning från politiken. De vill rensa ut finansdepartementets ”woke”-agenda. (Författarna verkar väldigt passionerade inför kriget mot woke.) De vill främja ”skattekonkurrens”, snarare än en ”internationell skattekartell”, vilket innebär att stoppa internationella ansträngningar för att undvika skatteflykt och kraftåtgärder mot avancerad skatteplanering. De vill minska inkomstskattens progressivitet och minska bolags- och kapitalskatterna. För att höja skatterna skulle det hädanefter krävas en kvalificerad majoritet på tre femtedelar av kongressen. De vill också att USA ska lämna Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken – inte för att de infört bestraffande åtstramningar i årtionden, utan för att de är ”fientligt inställda till amerikanska principer om den fria marknaden och begränsad regeringsmakt” och i stället främjar ”högre skatter och en stor centraliserad regering”. Länder som genomlevt den latinamerikanska skuldkrisen på 1980-talet och eurokrisen under 2010-talet skulle förvånas av de här framställningarna.
Om vi gräver djupare hittar vi förslag på att göra om hela det ekonomiska systemet, nämligen genom en radikal avreglering – i stort sett att låta bankerna göra som de vill – samtidigt som man radikalt krymper centralbanken. Kapitlet om USA:s centralbank Federal Reserve (Fed) är surrealistiskt. Däri framhålls att sedan Fed grundades 1913 har det varit lågkonjunktur vart femte år, vilket stämmer på ett ungefär. Man nämner dock inte att mellan 1854 (när man började med den officiella statistiken) och 1913 var det lågkonjunktur vartannat år, eller att expansionsfaserna bara varade något längre än nedgångarna, till skillnad från tiden efter 1913 då expansionsfaserna varit fyra gånger längre än lågkonjunkturerna. Sedan 1945 har de varit sex gånger längre. Ja, Fed (liksom resten av de styrande) har varit absurt generösa med att rädda finansiärer när de hamnar i trubbel, men lösningen på det problemet är att reglera och övervaka dem noga, inte att gå tillbaka till den ordning av panik och nedgång som rådde under 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Börskraschen 1929, under vilken den nya Fed gjorde i stort sett ingenting, är inte en inspirerande förebild nästan ett sekel senare.
Borra, avreglera, sänk skatter, minska utgifter, sluta subventionera federala fackföreningar och höj tullar.
Kreativ förstörelse
En annan källa till hur Trumps andra ämbetsperiod skulle kunna te sig är den Trumpvänliga tankesmedjan America First Policy Institute, som av affärstidningen Financial Times beskrivs som ”Trumps ’blivande Vita hus’” (där Larry Kudlow är vice ordförande, omgiven av alumner från Trumps första administration). Materialet på hemsidan är dock ganska tunt och inbegriper debattartiklar om ekonomi från ytterst noggranna källor som den brittiska tabloiden Daily Mail och högersajten Daily Caller. Det den föreskriver kan enkelt sammanfattas som: borra, avreglera, sänk skatter, minska utgifter, främja en stabil valuta (inte klimatpolitik eller DEI), sluta subventionera federala fackföreningar och höj tullar. På sajten klagas friskt på att den federala skulden vuxit under Joe Biden – det har den, men den växte mycket snabbare under Trump, till stor del tack vare hans skattesänkningar 2017, vilka ökade underskottet med ungefär två biljoner dollar. Med tanke på att Trump vill utöka skattesänkningarna är det svårt att föreställa sig att skulden inte skulle växa igen. Det enda alternativet skulle vara omfattande nedskärningar i utgifterna, vilket tidigare visat sig vara politiskt omöjligt. Men eftersom dessa underskott skulle gå till att finansiera de rikas skattesänkningar, snarare än till barnbidrag, är de okej.
Vance cosplay hos strejkvakter
Ett wild card i allt detta är vicepresidentkandidaten J.D. Vance och hans populistiska hållning. En vicepresident har inte så mycket makt, men Trump är 78 år och inte i toppform, åtminstone enligt vad man kan se med blotta ögat, så det är inte helt otänkbart att Vance skulle stiga i graderna. Vance – vars framfart underlättades av finansiering från Peter Thiel, techmiljardären som menar att demokratin är över – har flera gånger uttalat sig till förmån för arbetare och till och med besökt en grupp strejkvakter, men det är svårt att se något annat än koketteri i det här. (Besöket hos strejkvakterna ägde rum förra hösten under det amerikanska bilfacket United Auto Workers strejk mot de tre stora biltillverkarna Ford, General Motors och Chrysler. Vances närvaro fick Marcy Kaptur, som företräder Ohio i representanthuset, att fråga: ”Första gången du är här?” ”Ja”, svarade han.) Trots hans cosplay hos strejkvakterna verkar inte Vance vara särskilt fackföreningsvänlig och hans bild av att stärka arbetarklassens makt verkar kretsa kring att stödja Trumps plan att stänga gränserna och utvisa tio miljoner papperslösa arbetare.
Men allt det här är kvalificerade spekulationer. Trumps bakgrund som chef får en att undra hur mycket han skulle få gjort. Hans första administration var kaotisk. Han var inte förberedd på att vinna så han improviserade sig igenom sin första ämbetsperiod. Det var rejält stormigt i hans regering: omsättningen var, enligt en uträkning av tankesmedjan Brookings Institution, sju gånger högre än Bidens och fem gånger högre än genomsnittet från Ronald Reagan till Barack Obama. En andra ämbetsperiod skulle kunna bli mer stabil, med en agenda som bygger på sådant som Projekt 2025 och en stab som sätts samman av garvade högerorienterade teknokrater och agitatorer. Å andra sidan skulle Trump fortfarande vara högsta hönset, så vi skulle kunna få ett otyglat drama om imperialistiskt förfall.
