BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
När hon nu talar om denna tanke kan hon bara skratta åt sin forna naivitet. ”No logo” skrevs innan sociala medier gjorde personliga varumärken till en självklarhet. Donald Trump, skriver hon i sin nya bok ”Nej är inte nog” (kommer senare i år på svenska), utnyttjade det här fenomenet för att bli den första inkarnationen av president som varumärke. Han gör nu mot den amerikanska nationen och mot planeten det som han tidigare gjort på sina stora gyllene torn: han kladdar sitt namn och allt det står för över alltihopa.
Utnyttjar chock
Naomi Klein har också kartlagt den andra kraften som ligger bakom den 45:e presidentens seger. I sin bok ”Chockdoktrinen” från 2007 hävdade hon att den nyliberala kapitalismen – den ideologiska kärleksaffär med den fria marknaden som hyllas av lärjungar till den nu bortgångne ekonomen Milton Friedman – är så destruktiv för sociala band och så lönsam för den rikaste procenten, på bekostnad av resterande 99 procent, att den bara kan få stöd av en befolkning som befinner sig i chocktillstånd efter en kris – en naturkatastrof, en terrorattack, ett krig.
Naomi Klein utvecklade den här teorin 2004 när hon rapporterade från Bagdad och bevittnade hur ombud för Bushadministrationen föreställde sig en brutalt avreglerad marknadsstat i spillrorna efter kriget och Saddam Husseins fall. Hon dokumenterade det också i Sri Lanka, efter tsunamin på annandag jul 2004, då den översvämmade kuststräckan som tidigare bestått av fiskebyar, packades in och såldes till globala hotellkedjor i återuppbyggandets namn. Och hon såg det som allra tydligast efter orkanen Katrina i New Orleans, där, menar hon, katastrofen först ignorerades och förvärrades av regeringen och sedan utnyttjades till förmån för konsulter och byggherrar.
Rädsla i stället för förändring
Friedmaniterna förstod att under extrema omständigheter längtar förvirrade befolkningar mest av allt efter en känsla av kontroll. De är beredda att bevilja exceptionella befogenheter till vem som helst som utlovar säkerhet. De förstod också att kombinationen av sociala medier och kabelkanalernas nyhetssändningar dygnet runt gör det möjligt för dem att skapa sådana scenarier nästan efter behag. Det republikanska partiets frihetsivrande höger blev, med Naomi Kleins ord, ”en rörelse som ber om kriser på samma sätt som bönder som drabbats av torka ber om regn”.
2008, året efter att ”Chockdoktrinen” kom ut, trodde Naomi Klein att finanskraschen skulle bli en räkenskapens dag för den här cyniska filosofin. Att alla till slut skulle få se hur Wall Street-eliten skott sig genom manipulation och avregleringar. Så här i efterhand verkar systemets enorma svagheter, dess uppenbara sårbarhet, tillsammans med oron för terrorism och en global flyktingkris, bara ha gjort folk än mer desperata och rädda. De verkade vilja ha vem som helst som kunde komma med enkla lösningar på till synes svårhanterade problem. Vem som helst som sa att de kunde vrida tiden tillbaka för att ”göra Amerika fantastiskt igen”.
För de av oss som inte kan bevittna det som sker utan att några rader från WB Yeats ”Återkomsten” snurrar i våra huvuden (”och vad för best, vars tid till slut är inne, släpar sig mot Betlehem att födas?”) är Naomi Kleins nya bok – som i detalj undersöker såväl fenomenet Donald Trump som hur liberala och progressiva krafter kan motverka hans verklighet – en briljant artikulering av rastlös ängslan.
När vi talades vid i hennes hem i Toronto häromveckan sa Naomi Klein till mig att det nya med Donald Trump är att han tagit chockdoktrinen och gjort den till en personlig superkraft.
– Han håller alla hela tiden i ett reaktivt tillstånd. Det är inte så att han utnyttjar en extern chock, han är chocken. Och var tionde minut åstadkommer han en ny. Det är som att han har laserstrålar som skjuter ut från sitt bälte, säger hon.
Hon skrev boken väldigt snabbt, mycket snabbare än hon brukar, för hon var rädd att ju längre in i Trumpadministrationen USA kommer, desto mindre spelrum finns det kanske för motstånd, för att bygga ett alternativ. I detta tror hon att det finns viktiga tidigare händelser som människor bör förstå.
Hon pekar hoppfullt på exemplet Spanien 2004, när premiärminister José María Aznar efter tågbombningarna i Madrid kungjorde att det var nödvändigt att införa undantagstillstånd och särskilda statliga befogenheter. Spanjorerna, som hade Franco i färskt minne, gav sig ut på gatorna för att göra motstånd mot den analysen. De sparkade ut regeringen och röstade in ett parti som skulle dra tillbaka de spanska trupperna från Irak. Hon är också fullt medveten om alternativet med den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans framgångsrika vädjan om diktatoriska befogenheter efter kaoset kring den misslyckade kuppen 2016. Naomi Kleins bok tar upp de exemplen innan någon jämförbar chock inträffar i USA och argumenterar för kollektivt motstånd i händelse av kris.
– Jag hoppas att inget sådant händer i USA och att inget av det här är användbart, men jag ville att den skulle komma ut där så snart som möjligt ifall det skulle bli så, säger hon.
Naomi Klein är dotter till två amerikanska föräldrar, men bor i Toronto, Kanada med dubbelt medborgarskap. När hon började fundera på att sammanställa sin bok var hennes ursprungliga plan en antologi med artiklar som skulle knytas samman med intervjuer. När hon började analysera presidentskapet fortsatte hon dock att skriva i ett slags ursinne. En av fördelarna med att ha en deadline och ett projekt som krävde all tid, var att hon var tvungen att använda blockeringsappen Freedom för att skydda sig från internets distraktioner.
– Jag tror att om jag inte hade skrivit den här boken så skulle jag bara, som många andra, ha stirrat på Twitter i flera månader och följt utvecklingen och skrivit näsvisa saker till folk.
Den tendensen bland Donald Trumps kritiker, säger hon, är ett symtom på hans banala inflytande. Hon ägnar ett avsnitt i sin bok åt tanken att Donald Trump genom Twitter gör den politiska sfären till en avbild av sig själv och att ”vi alla måste döda vår inre Donald Trump”. Presidenten är bland annat, säger hon, ”förkroppsligandet av våra krympande koncentrationsspann”. En väsentlig ingrediens i motståndet, menar hon, är att fortsätta att vara övertygad om vikten av att berätta och förstå komplexa historier, att behålla tron på narrativet.
En av frågorna som Naomi Kleins bok inte hittar något svar på är hur medveten Donald Trump är om sin chockdoktrinstaktik. Är han en demagog på samma beräknande sätt som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdoğan, eller är han bara en nyttig idiot för krafterna runt omkring honom?
– Jag tror att han är en showman och att han är medveten om hur shower kan distrahera människor. Det är så han drivit sina företag. Han har alltid förstått att han har kunnat distrahera sina investerare och bankirer, sina hyresgäster och klienter från de underliggande svagheterna i sina företag, bara genom att ställa till med en Trumpshow. Det är kärnan i Donald Trump. Han är utan tvivel en idiot, men underskatta inte hur bra han är på det.
Därutöver har han, förmodligen med avsikt, ”omgivit sig med några av världens främsta krisprofitörer”. Män som har tjänat miljarder på härdsmältor och finanskriser, såsom Wilbur Ross, ”konkurskungen” som nu är handelsminister, eller de olika krasch-plutokrater som rekryterats från exempelvis Goldman Sachs.
– Vid vilken annan tidpunkt som helst skulle det faktum att Exxon Mobils vd nu är utrikesminister vara den stora skandalen, men i vår nuvarande situation finns det så mycket annat som är oroande att det knappt är en fotnot, säger Naomi Klein och skrattar.
Naomi Kleins bok om Donald Trump är prydd med citat från i stort sett alla framstående intellektuella vänsterkändisar man kan tänka sig. Noam Chomsky kallar den ”angelägen, läglig och nödvändig”. Yanis Varoufakis beskriver den som ”en manual för frigörelse genom det enda vapen vi har mot iscensatt misantropi: konstruktiv olydnad”. Michael Stipe i sin tur frågar sig: ”Vem skulle bättre än Naomi Klein kunna göra den här galenskapen begriplig och hjälpa oss att hitta en utväg?”.
Ser hon en fara i att hon predikar för de redan frälsta och ytterligare befäster vår polariserade politik?
Hon hoppas naturligtvis att så inte är fallet och pekar på de delar i boken där hon kritiserar Hillary Clinton, Barack Obama och (till och med) Bernie Sanders för att de inte lyckats knyta an tillräckligt effektivt med de amerikaner som hamnat på efterkälken. Hennes främsta farhåga är att medan den liberala vänstern vrider sina händer över hur det amerikanska valet förlorades och dras in i ryska konspirationsteorier, riktas inte tillräckligt mycket uppmärksamhet mot den konspiration som pågår framför ögonen på dem: kleptokratins faror och de brutna löftena till arbetarklassen.
– Jag säger inte att Ryssland inte är viktigt, men Donald Trumps bas är väldigt bra på att värja sig mot det. ”De liberala medierna är ute efter honom”, ”det är fejknyheter” och allt det där.
Medan vi alla klickar och fixerar blickarna på den oupphörliga Trumpshowen – när han skakar hand med Emmanuel Macron, när han håller Theresa May i handen – genomdriver han, menar hon, politik som systematiskt flyttar välståndet uppåt, och centrala frågor ställs inte tillräckligt högt: Är din socialförsäkring tryggad? Är din sjukvård tryggad? Kommer din lön att pressas nedåt?
– Han vinner så mycket på att fokus ligger utanför ekonomin.
Vinner på positivt budskap
Naomi Klein har inte förvånats av att, i en tid med ekonomisk nedgång och massmigration, nationalismen än en gång har visat sig vara en stark kraft i flera på varandra följande val i västvärlden. Hon för fram argumentet att det enda som kan konkurrera med krafterna i vit nationalism och främlingsfientlighet är en rättvisebaserad ekonomisk populism från vänstern. Vad Hillary Clintons kampanj bevisade, menar hon, är att när man ställer en centristisk frimarknadskandidat mot ”fejkpopulism” så är det ett recept på katastrof.
Bevisar inte valet av Emmanuel Macron i Frankrike att pragmatisk mittenpolitik fortfarande är en kraft att räkna med om man hittar rätt kandidat för att förmedla den?
Naomi Klein tror att vi ännu inte har svaret på den frågan.
– Faktum är att det gick bättre för Le Pen i det här valet än det någonsin borde ha gjort. Jag tror att frågan är vad som händer om Emmanuel Macron regerar med den sortens åtstramningar som har underblåst de här krafterna och hans glans falnar? Vad händer nästa gång?
Analogin att Marine Le Pen motsvarar Donald Trump är inte exakt, säger hon.
– Det är snarare så att Marine Le Pen motsvarar David Duke (tidigare ledare för Ku Klux Klan). Om David Duke fick lika många procent av väljarna som Marine Le Pen fick skulle vi vara skräckslagna, och det borde vi vara.
Naomi Klein välkomnar framträdandet av öppna vänsterkandidater med förmågan att entusiasmera, särskilt de unga. Hon pekar på den nostalgiska socialismen hon Sanders, Jean-Luc Mélenchon och Jeremy Corbyn som bevis på detta. Men ser de inte mer ut som historien än som framtiden?
– Jag tror inte att någon av dem fick till det helt. Men vi borde fundera över det faktum att Jean-Luc Mélenchon lyckades få 70 000 personer att medverka vid en demonstration, från ingenstans. Och titta på det uppsving vi sett för Jeremy Corbyn. Särskilt med tanke på att han är ungefär den exakta motsatsen till en karismatisk politiker.
(Efter att valresultatet blev klart mejlade Naomi Klein för att säga: ”Det brittiska valet visade verkligen på kraften i att leda med substans och idéer, snarare än med en glättig image och rädsla. Ju mer Theresa May försökte utnyttja människors rädsla och chock – genom att säga till dem att de kanske skulle bli tvungna att avstå från sin integritet och sina mänskliga rättigheter i kampen mot terrorismen, att de skulle delegera sina rättigheter till henne – desto mer framstod Jeremy Corbyns budskap om hopp, detta positiva ’ja’, som det bättre alternativet för många människor.”)
I detta avseende sätter Naomi Klein stort hopp till cynismens och hoppets cykliska natur. Hon tror att den generation som nu är i tonåren och 20-årsåldern inte är alls lika rädd för valpolitik som hennes egen generation var. Hon upplevde själv en variant av den cykeln under sin egen uppväxt. Hon var på många vis född att protestera, den tredje generationen Naomi Klein inom det principbaserade motståndet.
Det började med hennes farföräldrar, Anne och Philip, som träffades som kommunister i Newark, New Jersey, på 1930-talet. Philip var animatör för Walt Disney. Han organiserade en strejk vid studion under produktionen av ”Snövit och de sju dvärgarna”, vilket resulterade i att han fick sparken. Han började arbeta vid ett skeppsvarv innan han och hans fru blev del av den gryende gröna rörelsen. De bodde på organisationen Nature Friends anläggning i Paterson, New Jersey, där de odlade grönsaker och lyssnade på Pete Seeger och Woody Guthrie.
Naomi Kleins föräldrar tog denna reträtt från det amerikanska samhället ännu ett steg längre genom att flytta till Kanada, delvis som en protest mot Vietnamkriget. Hennes pappa jobbade som barnläkare vid offentliga sjukhus. Hennes mamma, Bonnie, var filmare och hjälpte till att bilda det feministiska filmkollektivet Studio D och gjorde dokumentärer om Greenham Common och en polemisk film mot porr.
Naomi Klein har tidigare berättat att hon gjorde uppror mot sin radikala uppväxt genom att sminka sig och ägna sig åt popkultur, att hon avskydde att släpas runt på fredsdemonstrationer, eller som hon senare kallade dem: ”ännu en ponchopicknick”. Under merparten av sina tonår avfärdade hon sin mammas feminism. Hon lyfter fram två katastrofala händelser som fick henne att ändra sig. Först fick hennes mamma, vid 46 års ålder, en hjärntumör och en rad stroker som gjorde henne tetraplegisk. Naomi Klein hjälpte till att vårda henne i ett halvår och inspirerades av det tålamod och den kraft som hennes mamma uppvisade under sin delvisa rehabilitering, och den styrka hon upptäckte inom sig själv.
Ungefär samtidigt, under hennes första år vid universitetet i Toronto, mördade en beväpnad man 14 kvinnor vid den tekniska högskolan École Polytechnique i Montreal, med förklaringen ”Jag hatar feminister”. Händelsen motiverade Naomi Klein att bli politisk aktivist och hon har kallat sig feminist ända sedan dess, trots att hon inledningsvis var skeptisk mot konventionell partipolitik.
– Inom min generation fanns en puristisk inställning att all kontakt med valpolitiken var en oförlåtlig kompromiss. Jag ser inte det alls lika mycket hos den här generationen. En del av den fokuserar på att bygga en rörelse, men det inbegriper också att få folk att kandidera på alla nivåer.
Hon tvekar inför att kalla sin bok ett stridsrop för ett politiskt parti – hon är noga med att inte göra sig till något slags galjonsfigur och hoppas vara ”en röst bland många” – men menar att det finns idéer i den som människor kan samlas kring. Hon ska hålla en rad, naturligtvis utsålda, evenemang runtom i USA för att marknadsföra boken.
– Men jag har en femårig son, så jag kommer inte att vara ute på vägarna hela tiden.
Den del hon hoppas kommer att väcka störst genklang hos sin publik är Leap-manifestet – ”ett integrerat kliv framåt vad gäller klimatarbete, etnisk rättvisa, anständiga jobb”. Hon har grundat Leap tillsammans med sin man, dokumentärfilmaren Avi Lewis, i samverkan med olika aktivistgrupper – ”ledare för fackförbund och fackföreningar, för större miljögrupper, ikoniska ledare för ursprungsfolksrörelsen och feministrörelsen, viktiga organisatörer och teoretiker som fokuserar på migranters rättigheter, öppen teknologi, maträttvisa, bostäder, tro med mera” från hela Kanada och omvärlden. Idéerna är en förlängning av temat i hennes förra bok, ”Det här förändrar allt”, vilken hävdade att en ny progressiv politik måste byggas kring en radikal och hållbar grön teknologirevolution, och ett fullständigt avståndstagande från fossila bränslen.
Det proaktiva budskapet är minst lika viktigt som hennes dekonstruktion av Donald Trump, hoppas hon.
– När jag skrev ”Chockdoktrinen” trodde jag verkligen att det skulle räcka att bara visa hur kriser utnyttjas för att motverka det. Sedan inträffade kraschen och jag såg de sociala rörelserna fylla torgen i Portugal, Italien och Spanien – jag bodde där i flera månader – och alla ropade: ”Vi tänker inte betala för er kris”. Jag avslutade ”Det här förändrar allt” med en intervju jag gjort med Alexis Tsipras, innan han valdes i Grekland, där han sa till mig att ”Just nu räcker det att säga nej”.
Naomi Klein höll verkligen inte med, för ”Nej är aldrig nog.” Ilska och förkastande av status quo räcker inte om människor ska stå ut.
– Nyliberalismens triumf är tanken att alternativet alltid är ännu värre. För att kullkasta det måste det finnas en djärvhet och ett återtagande av den utopiska fantasin. Om vi inte kan göra det, då tror jag verkligen inte att vi har någon chans mot de här gubbarna.
Risk att vi blir passiva
Naomi Klein avslutar sin nya bok med att diskutera spontana motståndsrörelser – Black Lives Matter, olika gröna och lokala grupper – och argumenterar för att de ska gå samman.
– För att kunna stå emot det som händer måste vi komma ut ur våra fållor. Miljöaktivister i ett hörn, feminister i ett hörn och etnisk rättvisa i ett annat. Vi har inte tillräckligt många utrymmen där vi kan samlas.
När hon talar om det här hoppet hänvisar Naomi Klein till exemplet med mammans stroke och hur denna förkrossande händelse formade hennes förståelse för att hantera kriser. Hon nämner det som ett exempel på att plötslig motgång framkallar styrka och hopp såväl som rädsla.
– I ett chocktillstånd, när vår förståelse av världen skakas om ordentligt, kan många av oss bli barnsliga och passiva och i alltför stor utsträckning lita på människor som är alltför villiga att utnyttja den tilliten. Men jag vet också, utifrån hur min egen familj hanterade en chockerande upplevelse, att reaktionen kan vara den motsatta. En kris kan få oss att utvecklas och växa upp och lägga all möjlig annan skit åt sidan – snabbt.
– Min mammas stroke är något som verkligen formade mig. Och jag tror att på grund av den har det blivit möjligt för mig att se andra uttryck av det. När jag började skriva om kriser i ”Chockdoktrinen” var det med en känsla att traumatiska händelser kan ta fram det bästa hos människor.
Medmänskligheten bekräftas
Vi talar en stund om hur terrorattackerna i Manchester och London återigen visar exempel på det. Hur de, till skillnad från de krafter som kanske överdrivit rädslan och utnyttjat krisen för att splittra oss, blev tillfällen att åter bekräfta en enorm medmänsklighet och kraft. En aspekt av det, säger jag, är att människor, i hjärtat, inte är gjorda för att vara rädda hela tiden, livet återupprättar sig.
– Grejen med chockdoktrinen är att om de försöker använda den för mycket så slutar den vara chockerande. Det historiska minnet har stor betydelse i de här situationerna – och Storbritannien har så klart blitzenandan i sitt dna: vi är ett folk som inte faller sönder när det blir kris.
En av de svårigheter som USA står inför, säger hon, är att landet inte har den sortens kollektiva minne. Historiska kamper som nationen varit tvungen att övervinna – Jim Crow och medborgerliga rättigheter, interneringen av japanska amerikaner under andra världskriget – har inte varit gemensamma narrativ och därmed varit svårare att enas kring.
”Nyliberalismens förtrollning”
Hon hoppas att en gemensam satsning på miljön kan vara ett sådant socialt bindemedel. Ur det perspektivet kan Donald Trumps avhopp från Parisavtalet vara ett startskott för samhällen att ta saken i egna händer. De städer och provinser som har lovat att stå fast vid principerna från Paris visar på centralmaktens begränsningar.
– Budskapet är att nyliberalerna kontrollerar en hel del, men de kontrollerar inte allt. De bestämmer inte hur vi får fram vår energi eller transporterar oss. En del i att bryta nyliberalismens förtrollning är att människor börjar leva ett alternativ till den och det är i städer och samhällen det händer. De institutioner som brukade vara de sociala rörelsernas ryggrad är i oordning och så försvagade att vi måste fixa det själva.
I detta avseende ser hon på sin Leap-idé som en öppen källkod.
– Om man gör aktivism till ett varumärke så konkurrerar man med liknande varumärken, som utför liknande arbete. Med Leap är det så att om du vill ha det så ta det, gör något coolt med det. Om du inte vill ha det, vem bryr sig?
Hur optimistisk är hon inför den möjligheten?
– Jag har bra dagar och dåliga dagar. Eller bra delar av dagar och dåliga delar av dagar. Det är onekligen skrämmande att, i läget när planeten befinner sig i en så allvarlig situation, den här personen som står för sådan extrem dumhet har stigit till makten. Men det innebär att det är än mer angeläget att hitta lösningar.
Hon skrattar.
– Duger det som hoppfullt budskap från mig, frågar hon.
Intervjun är först publicerad i The Guardian.
