Nicolás Maduro och hans regering, som vägrar att tala om humanitär kris, hävdar att de ekonomiska och sociala problemen i landet, är konsekvenser av USA:s sanktioner mot landet. Ett argument som Michelle Bachelet avfärdade när hon i sitt avskedstal konstaterade att krisen började långt innan USA:s första sanktioner trädde i kraft för två år sedan. Men hon betonade samtidigt att de nya sanktioner, direkt riktade mot oljeindustrin, som Donald Trump införde i början av året, snart kommer att göra situationen än mer dramatisk.
Som att sparka på någon som redan ligger.
Förvirrat misslyckande
Enligt Donald Trump kommer sanktionerna i år att kosta Venezuela motsvarande 94 procent av värdet på förra årets import. Eftersom Venezuela är beroende av import av både mat och mediciner är det en katastrof som presidenten utlovar med ett obegripligt glatt tonfall.
Från början fanns en politisk baktanke med sanktionerna. De var en del av ”Operación Libertad” som skulle tvinga bort Nicolas Maduro från makten. Det första steget var att Juan Guadió i januari, utropade sig själv till förvaltande president. Argumentet var att de val som utsett Maduro till president var illegala och att den venezulanska konstitutionen säger att om det inte finns någon president när en ny presidentperiod inleds, så ska Nationalförsamlingens talman fylla den rollen.
Juan Guaidó fick överraskande snabbt ett stort internationellt stöd och erkändes av över 50 länder, bland dem Sverige. Det bidrog till att pumpa in ny energi i den då ganska demoraliserade oppositionen. Men det ledde också till en farlig arrogans som snart straffade sig, till exempel spektaklet när ”humanitär hjälp” skulle tvingas in från Colombia, uppbackad av förtäckta hot om en amerikansk militär intervention, i förhoppning att det skulle splittra militären. Ett förvirrande misslyckande som försatte oppositionen i en slags limbo.
Försvarar egna intressen
Det bröts delvis när nästa steg i ”Operación Libertad” iscensattes i slutet av april. Planen hade utarbetats av Trumps närmaste medarbetare under en lång period då det förekommit hemliga överläggningar med den högsta militära ledningen i Venezuela. Samtidigt som Venezuelas mest kände politiske fånge, Leopoldo López, frigavs av sina fångvaktare och visade upp sig tillsammans med Juan Guaidó och en grupp soldater framför flygbasen Carlotta i Caracas, var det meningen att arméchefen och försvarsministern Vladimiro Padrino, tillsammans med andra höga officerare, helt stillsamt skulle inbjuda Nicolás Maduro att borda ett plan till Kuba och att sedan högsta domstolens ordförande skulle formalisera överlämnandet av makten till Juan Guaidó.
En nästan elegant plan. Men USA har historiskt inte varit särskilt framgångsrikt i sina försök att driva fram regimförändringar. Och var det inte den här gången heller. Två generaler hoppade visserligen av, lockade av löftet att USA:s sanktioner mot dem skulle lyftas så att de återigen skulle kunna komma åt sina egendomar i USA. Men alla andra slöt upp bakom Nicolás Maduro. Förmodligen mer för att försvara sina egna intressen, än för att försvara Nicolás Maduros regim, men ändå.
Samtal pågår i Oslo
Även om ”Operación Libertad” har misslyckats så har aktörerna påverkats på ett sådant sätt att ett nytt scenario blivit möjligt, framför allt manifesterat i de samtal mellan representanter för Maduro och Guaidó som pågår i Oslo, liksom också de samtal om Venezuela som förts i Stockholm mellan representanter för Ryssland och USA.
USA och oppositionen har insett att situationen i Venezuela är mer komplicerad än de utgått ifrån när ”Operación Libertad” planerades. Och även om Nicolás Maduro fortfarande har kontroll är han skakad av de svek som skett i hans innersta krets. Han tycks också ha insett att när det ”ekonomiska kriget” börjar på allvar är det något helt annat än det begrepp han hittills använt som en undanflykt för att hålla ryggen fri.
Ett annat tonfall
Elliot Abrahams, Donald Trumps särskilde rådgivare för Venezuela, skrev nyligen i en artikel i Miami Herald att det inte längre var aktuellt med några militära lösningar och erkände att ” chavismen i sina bästa ögonblick representerade en inklusion av de venezulaner som tidigare alltid varit exkluderade”. En helt annat tonfall än det som ingick i ”Operación Libertad”.
Svårt avfärda Bachelet
Nicolás Maduro, å sin sida, befordrade visserligen nyligen ytterligare 70 officerare till generaler i syfte att visa att lojalitet med honom lönar sig. ”Alla svek, däremot, kommer att straffas obönhörligt”. Redan innan dessa utnämningar hade Venezuela mer än dubbelt så många generaler som USA. Men trots brösttoner och vapenskrammel har även Nicolás Maduro ändrat tonfall.
Efter mötet med Michelle Bachelet lovade han till och med att han skulle följa alla hennes råd och indikationer. Nicolás Maduro har brutit löften förr, men Michelle Bachelet är inte riktigt vem som helst. Förutom att hon är FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, är hon tidigare president i Chile – två gånger till och med, efter exemplariska val som ingen ifrågasatt. Dessutom vet hon innerligen väl hur det är att vara offer för en diktatur – i hennes fall Pinochets. Och hon är väl insatt i den repertoar av lögner och manipulationer som diktaturer brukar omge sig med. Men Michelle Bachelet är också socialist och hade bra relationer med både Hugo Chavez och Fidel Castro. Hon är inte någon som Nicolás Maduro kan avfärda med sin vanliga ”antiimperialistiska” machoretorik. Och att bryta ett löfte till henne är inte samma sak som att lura venezulanska oppositionspolitiker.
Lyssnade på offren
Under sitt besök i Caracas mötte Michelle Bachelet både regeringen och oppositionen. Hon träffade människor från olika sociala verkligheter. Och hon ägnade betydande tid åt att lyssna på offren. I sitt avskedstal betonade hon betydelsen av samtalen i Oslo. Men hon uppmanade också regeringen att släppa alla politiska fångar. Och hon lovade att de två representanter som stannar kvar i Caracas kommer att arbeta inte bara för att registrera alla slags anklagelser, utan också arbeta aktivt på fältet för att dokumentera alla slags missförhållanden.
Den 5 juli ska Michelle Bachelet offentliggöra sin officiella rapport, som kommer att vara omfattande och dessutom rymma en rad rekommendationer.
Olja är lika med makt
Om Nicolás Maduro kommer att uppfylla sitt löfte att följa hennes rekommendationer återstår att se. Men redan nu kan man konstatera att den mur av arrogans som både regeringen och oppositionen omgärdat sig med har börjat krackelera. Det är en arrogans som inte enbart har att göra med personlighet, utan med det som den venezulanske sociologen Fernando Coronil har kallat ”den magiska staten”. Venezuela, menar han, är som en stat utan samhälle. Oljeinkomsterna ersätter produktion, arbeten, skatter, sociala avgifter allt det som lägger grund för ett samhälleligt medvetande baserat på relationen mellan skyldigheter och rättigheter. Den ”magiska staten” behöver inget sådant. I den handlar det bara om hur ”oljeräntan” ska fördelas.
En vän beskriver livet i Venezuela som en lång kö, en stillsam kö, där alla tålmodigt väntar på att få sitt alldeles eget fat olja. De som delar ut faten är de med makt.
Nu är det Nicolás Maduro – i dess mest extrema manifestation med matlådorna. Imorgon kanske det är Juan Guadió. Men den stora frågan är hur oljans förbannelse ska besegras, hur arbetet ska återerövras och förhållandet mellan skyldigheter och rättigheter bli begripligt.
Michelle Bachelets rapport som kommer att offentliggöras den 5 juli är säkerligen ingen lösning, men den kan bli det landmärke som både den venezulanska regeringen och oppositionen är i desperat behov av, för att inte drunkna i sin egen narcissism. Början till en konstruktiv diskussion med avstamp i erkännandet av den andre.
Det är bråttom för fortfarande ligger Donald Trumps sanktioner fast. Och om inget görs är katastrofen snart ett faktum.
