Lång högkonjunktur
Men har verkligen Trumps tid vid makten varit en sådan ekonomisk succé? Och har han i så fall själv haft något att göra med det?
– Det högkonjunkturen idag har att skryta med är att den hållit i sig länge. Det är det största antalet månader med positiv tillväxt i sträck, på mycket länge. Däremot är den inte exceptionellt stark på något sätt, säger Doug Henwood, ekonomijournalist och författare till böcker som ”Wall Street” och ”After the New Economy”.
Tillväxten var 1,5 procent 2016, 2,2 2017 och 2,8 2018 – nivåer klart under dem på exempelvis 1990-talet, när ekonomin flera år växte med nära 5 procent.
Ett BNP-diagram visar i själva verket en linje som vänder uppåt runt mitten av Obamas administration och efter det fortsätter med i stort sett konstant lutning – någon särskild vändning uppåt under Trump går inte att se.
Arbetslösheten är en annan statistik som presidenten gärna pekar på: i år är den officiellt nere på 3,7 procent. Henwood medger att arbetsmarknaden är stark och att en hel del genuina nya jobb skapats, men menar också att det finns kategorier människor som göms i statistiken. Sysselsättningen, en mindre manipulerbar statistik, ligger på 61 procent vilket fortfarande är en bit under toppnoteringen på 65 procent vid millenieskiftet och några procentenheter under genomsnittet för 1990 och 2000-talet. Det kan tolkas som att krisen efter den stora finanskraschen slog ut många människor permanent från arbetsmarknaden på ena eller andra sättet, så att de inte längre registreras som arbetssökande och därmed inte heller som arbetslösa.
Historiskt budgetunderskott
En siffra har däremot utvecklats dramatiskt åt andra hållet: budgetunderskottet. Amerikanska staten har gått med minus konstant sedan 1970, med undantag för andra halvan av Bill Clintons presidenttid. Under den stora finanskrisen 2009 och framåt exploderade underskottet, från 400 miljarder till 1,4 biljoner dollar. Sedan släpade det sig tillbaka ner till 400 miljarder 2015. Men därefter har det vänt. 2018 gick statsbudgeten back med 800 miljarder, och i år beräknas underskottet nå en biljon dollar igen. Nästan var femte dollar den amerikanska federala staten (alltså oräknat delstaterna, varav flera själva har stora skulder) spenderar är lånad, och statsskulden är nu uppe på 22 biljoner dollar eller runt 80 procent av BNP.
– Så här stora underskott mitt i en högkonjunktur är något historiskt. Kommer det att hålla? Så här långt är räntorna hanterbara, och USA har den unika möjligheten att trycka världens reservvaluta, så det är möjligt, men långt ifrån säkert, säger Henwood.
Statsfinanserna blöder trots att ett av Trumps stora vallöften, om massiva satsningar på USA:s ofta slitna infrastruktur, hittills slutat i ingenting – förra året presenterades en plan på 1,5 biljoner dollar, där bara 200 miljarder skulle kommer från den federala regeringen själv och resten komma från delstater och privata investerare, men både republikaner och demokrater i kongressen gav den tummen ned.
Enda reformen: skattesänkning
En tung orsak till underskottet är förra årets massiva skattesänkningar, på runt 200 miljarder dollar årligen – den enda ekonomiska reform av betydelse som Trump faktiskt fått igenom i kongressen. Med den följde en nästan halvering av bolagsskatten – från 25 till 13 procent, räknat på faktiskt inbetalade belopp (den mest relevanta jämförelsen eftersom det amerikanska skattesystemet är notoriskt komplicerat och fyllt av kryphål). Skatterna har sänkts också för löntagare, men mest för dem med höga inkomster.
– Republikanska ekonomer har alltid varnat för att statsskulden leder oss mot katastrof och krävt åtstramning. Men nu är de knäpptysta. Det enda det republikanska etablissemanget invänder mot är handelskriget, och invandringspolitiken som de fruktar kommer försämra tillgången på arbetskraft. Och inte ens på dessa områden är det många republikanska politiker som vågar säga emot högljutt idag, konstaterar Henwood.
Är det då kanske just på grund av att Trump trots allt undvikit åtstraming som ekonomin håller igång?
– Man kan se en viss, tillfällig, stimulans från skattesänkningarna, som sedan försvinner, menar han.
Det utesluter förstås inte att ekonomin redan hade vänt nedåt igen, även utan underskottet. Men en annan fråga man kan ställa sig är: för vem är det egentligen goda tider?
Goda tider, för vem?
Genomsnittliga löneökningar har legat på 2,5 procent – marginellt över inflationen på 2 procent. Det följer ett mönster där amerikanska reallöner knappast stigit under årtionden, men är samtidigt förvånande då teorin säger att hög sysselsättning borde pressa upp lönerna.
– Det verkar som att arbetare fortfarande är för nedtryckta och utan självförtroende att ställa krav. Undersökningarna visar att arbetslöshet fortfarande är något som skrämmer människor. Det är till exempel fortfarande få som frivilligt säger upp sig utan att redan ha ett nytt arbete ordnat. De med allra sämst inkomster har fått en viss förbättring de senaste åren, dels för att de tidigare arbetslösa fått arbete, men också för att minimilönerna höjts i flera delstater och kommuner – sådana med demokratisk majoritet, inte republikansk. Men medelklassen har legat nästan stilla – och de mycket rika har blivit ännu mycket rikare, säger Henwood.
Arbetsgivarna hävdar att det redan blivit brist på arbetskraft, men det ifrågasätter han.
– De säger i medierna att de har tjänster som är omöjliga att tillsätta, men de annonserar inte ut dem. Min teori är att jobben inte blir tillsatta för att de arbetsgivarna fortfarande förväntar sig att människor ska arbeta långa dagar med låg lön, säger han.
Ojämlikhet som på 20-talet
Under Trumps första år nådde ojämlikheten i USA nivåer motsvarande dem på 1920-talet, de ”glada dagarna” av börsbubbla och vild spekulation – som sedan slog över i börskrasch och den stora depressionen på 1930-talet, enligt en aktuell studie från Bureau of Economic Research. Mer aktuell statistik än så om ojämlikhet är svår att hitta, men VD-lönerna på de 500 största börsföretagen gick exempelvis upp med 9 procent 2017 och 7 procent 2018 – medan de genomsnittliga lönerna i samma företag rentav sjönk 0,2 procent förra året.
– Sammanfattningsvis går hela Trumps ekonomiska politik ut på att låna pengar och ge dem till sina rika vänner, säger Henwood, som också noterar att sociala indikatorer inte pekar åt det håll de ”borde” göra under goda tider:
– Siffrorna för självmord och psykisk sjukdom har gått upp, medellivslängden har sjunkit några år i rad, andelen par som skaffar barn är på en historiskt låg nivå. Stämningen bland många unga är missmod och pessimism, snarare än framtidstro.
Hur länge kommer det då att hålla? Är ekonomin redan på väg att vända nedåt igen?
– Det finns tecken på det, den senaste kvartalsstatistiken tyder på en inbromsning, exporten faller på grund av handelskonflikten med Kina, investeringarna har fallit. Men det är omöjligt att säga säkert. Frågan är: när det är så illa redan i högkonjunktur, hur kommer det bli när det vänder nedåt, säger han.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
