Våren 1921 tog beväpnade trupper av fascister död på socialismen på den italienska landsbygden. De anlände i lastbilar under natten, brände böndernas möteslokaler och misshandlade vänstersympatisörer och fackliga tjänstemän (ibland till döds), medan polisen såg på.
I juli var jobbet klart. Mussolini drev igenom en ”fredspakt” mellan sin squadristi och socialisterna. Han förbehöll sig rätten att nyttja fascistiskt våld mot städer och staten själv, om den politiska klassen fortsatte neka hans krav på makt. För Mussolini var våld en resurs att använda vid behov.
Uppvisning i nepotism
Trump är ingen fascist, men sedan 2016 har hans förhållande till fascistisk ideologi och våld förändrats. 2016 stod han vid spetsen för en bred och ibland obekväm koalition av USA:s radikala höger. Den intellektuella fåran ville ha ett nytt kallt krig med Kina, evangelikerna ville få ett stopp för abort och den rasistiska grenen ville säkerställa att polisen kunde fortsätta döda svarta människor. Trump ville tjäna pengar åt sig själv och de privata aktörer som finansierat hans kampanj.
Han vann presidentvalet eftersom den amerikanska affärseliten delades upp i en fraktion med globala anspråk och en nationalistisk fraktion. Den förstnämnda fraktionen valde en värdelös kandidat. Samtidigt tillät Facebook både Trump och den ryska “djupa staten” att manipulera dess plattform för desinformation.
Fyra år senare liknar Trumps administration mer en familjedynasti än en koalition av affärsintressen. Han kapade det republikanska nationella konventet och förvandlade det till en uppvisning i nepotism och författningsvidrighet. Hans massmöten, där mottot ”Make America great again” en gång i tiden var den sammansvetsande ideologin, har infiltrerats med ideologin från Qanon-konspiratörerna (Qanon är en högerextrem konspirationsteori som hävdar att Trump motarbetas av den “djupa staten”). Basen, inte ledarskapet, bestämmer i allt högre grad tonen och tempot.
Försvarade mördare
Aktiviteten bland högerextrema är nästintill konstant i USA. Beväpnade miliser har börjat ”patrullera” områden där antirasistiska protester äger rum. Samtidigt har de så kallade Boogaloo bois, beväpnade fanatiker som förbereder sig för ett nytt inbördeskrig, äntrat scenen. Skräckinjagande bilkorteger med Trump-supportrar hotar med att ”befria” städer som presidenten har beskrivit som “anarkistiska”.
För att mobilisera sin bredare bas av äldre vita rasister i de så kallade svängstaterna behöver Trump att bilder med svart motstånd och antirasistiskt våld visas på tv i USA varje kväll. Han behöver att fantasin om vit, våldsam hämnd är ständigt närvarande, men lokaliserad och under kontroll. Det vill säga, mer av ett hot än verklighet.
Våld har dock en egen logik. När den 17-åriga extremhögeraktivisten Kyle Rittenhouse dödade två Black lives matter-demonstranter i Kenosha, Wisconsin, i augusti iscensatte det mardrömmen som i värsta fall ligger framför oss.
Rittenhouse vandrade ostraffat runt Kenosha och gav intervjuer till media medan han viftade med ett gevär utan att hindras av polisen. När han väl identifierats som mördaren blev han inte bara hyllad av högerextrema nätverk, utan hans handlingar försvarandes offentligt av Fox news-värden Tucker Carlson, som frågade:
– Hur chockerande är det egentligen att 17-åringar med vapen bestämmer att de själva måste upprätthålla ordningen när ingen annan gör det?
Slutligen kommenterade även presidenten händelsen, på ett sätt som antydde att Rittenhouse hade agerat i självförsvar.
Ett andra inbördeskrig
De flesta av Trumps väljare har inga problem med att polisen skjuter svarta människor eller att federala trupper brutaliserar fredliga demonstranter i Portland, Oregon. Men tanken att ett barn kan köra till en annan delstat, fram till en motiverad protest och öppna eld mot demonstranter, alltmedan Rupert Murdochs språkrör uppmuntrar honom och presidenten ursäktar honom?
Detta handlar för många inte längre om lag och ordning.
Rittenhous handlingar konkretiserade fantasin om ett andra inbördeskrig, en idé som har legat på lur i den konservativa högerns chattrum i mer än ett decennium. Denna insikt blev obekväm för många. Det är en sak att drömma om att undertrycka etniska minoriteter, om att skrota Roe mot Wade-domen som legaliserade abort, eller till och med – som i Qanon – om en presidentkupp som skulle placera det liberala etablissemanget i Guantanamo. Det är en annan sak att föreställa sig kaos. Inte minst eftersom tanken att USA skulle bli “great again” efter en intern konflikt är uppenbart absurd.
Om federala truppers invasion av Portland var en del av det manus som Trumps rörelse dikterat, vilket vissa av det demokratiska partiets insiders tror, var så alltså inte fallet med Kenosha-skjutningarna. Detta är innebörden av ”stå tillbaka och var redo”. Trump vill att hans högerextrema anhängare ska lägga band på våldet tillfälligtvis, men behålla det som ett hot om han förlorar.
I perioden fram till valet behöver han att våldsnivån är låg, konstant på nyhetsskärmarna och att det går att tillskrivas vänstern. Men han behöver att väljarna vet att om han förlorar så kommer våldet från extremhögern att släppas lös.
Planerar att stjäla valet
Joe Biggs, en av ledarna av Proud boys-rörelsen, skröt om att Trump, genom att be dem “stå tillbaka”, i princip sa, “go fuck them up”. Frågan är när? Trots att han ligger efter i valundersökningarna är Trumps plan att stjäla valet ganska tydlig. Han har urlakat postsystemet för att sabotera poströstning, han har konstant hänvisat till poströster som en form av valfusk och han har vägrat bekräfta att han kommer att acceptera resultatet, med hänvisning till eventuellt valfusk.
Som det verkar kommer resultatet av den röstning som sker på plats att bli svårtydd. Trump kommer då att utropa sig själv till vinnare och utöva press på statliga valmyndigheter att makulera poströsterna. En blandning av legala argument och fysisk påtryckning kommer användas.
Medan demokraterna distribuerar advokater för att säkerställa att rösterna räknas och folk tar sig ut på gatorna, kommer Trump försöka rigga valkollegiet genom att insistera på att statliga lagstiftare under republikanernas kontroll ska åsidosätta folkröstningen och utse sina egna elektorer. Det han kommer att behöva i det ögonblicket är två saker.
Kaos på gatorna.
Förlamning bland rättsväsendet och företrädarna för lag och ordning.
Ytterhögern ställer upp
Det råder ingen tvivel om att USA:s yttersta höger kommer ställa upp när det gäller kaos. Dess anhängare har inget att förlora i det avseendet. Genom att invadera stadsdelar där befolkningen är övervägande svart och progressiv under valet och genom att storma statliga lagstiftande församlingar när valet är över kommer de antingen hjälpa Trump att vinna eller starta en fyraårig upprorsrörelse riktad mot Joe Biden.
Även om den fysiskt sett förblir en liten minoritet har den yttersta högern i USA – tack vare Fox news och Facebook (vars algoritmer hjälper deras teman) – brett ideologiskt inflytande. Det narrativ som denna rörelse skapar på valkvällen kommer att forma uppfattningen hos högerextrema lagstiftare, polischefer, sheriffer och domare.
Återigen är det värt att vända blicken mot fascismen. Hitler och Mussolinis fridfulla makttillträde underlättades av generaler som sa till sina respektive statschefer att de väpnade styrkorna inte kunde (eller inte ville) försöka stoppa den högerextrema milisen. Om Trump inte kan vinna med rent spel kommer han att försöka vinna till priset av att förstöra demokratin.
För vilket värde har egentligen rättsstatsprincipen och en fungerande demokrati för det gäng kleptokrater som han företräder?
Brandväggen är borta
Att vi nu står inför detta men ändå agerar som om resultatet fortfarande skulle kunna bli normalt, visar på den enorma dysfunktionaliteten i politisk journalistik och politisk
analys. Globalt har det på bara fem år uppstått en fraktion inom affärseliten och den politiska eliten som vill förstöra globalisering, multilateralism och till och med rättsstatsprincipen. “Vi och de”-retoriken som nu används, inte bara mot politiker som Jeremy Corbyn och Bernie Sanders utan även mot den bredare socialdemokratin och liberalismen, är talande.
För den radikaliserade konservativa högern har det blivit otänkbart att en person som Biden skulle styra USA, eller att Jacinda Ardern skulle styra Nya Zeeland, eller att Pedro Sanchez och Pablo Iglesias gemensamt skulle leda Spanien.
Som ett resultat har tanken att radikal högerpopulism skulle fungerar som en brandvägg mot fullskalig fascism gått upp i rök. Den konservativa högern, den populistiska högern och fascismen agerar nu i synergi.
Trump är ingen fascist, men som den israeliska historikern Zeev Sternhell en gång sa på tal om Mussolinis tidiga år vid makten: Det finns värre saker än fascism.
Det är alltså amerikanska konservativa som står inför ett val. Mannen i orangefärgat smink kämpar bara för sin egen dynasti. Det är en kamp som kan förstöra demokratin. Det finns ingen form av republikansk administration som leder tillbaka till normalitet förrän Trump har lämnat Vita huset.
Artikeln är tidigare publicerad i New Statesmen.
Översättning: Corinne Platten
