28-åriga Ahmad Akar brukar mäta inflationen i Libanon genom att ta tempen på busspriserna.
– På ett halvår, från i oktober förra året till i mars i år, dubblades priset. Sedan dess har det legat kvar på ungefär samma nivå.
Det är egentligen inte busspriserna i sig som bekymrar honom, även om det såklart är irriterande att de går upp. Men prisökningen för att ta en sliten minibuss från punkt a till punkt b går att applicera på andra saker.
– Jag kommer antagligen inte att göra klart min master i psykologi det här året. Avgiften till universitetet har nästan dubblerats. Det har blivit fler tusen dollar dyrare per termin.
Någon kollektivtrafik att tala om finns det inte i Libanon. Minibussarna som kör runt på gatorna styrs av förare som själva sätter priserna. I princip allt i Libanon är organiserat utanför officiella system och på gräsrotsnivå.
– Det är ett maffialand, säger Ahmad Akar.
”Kom till Beirut!”
Dagens ETC pratar med tre unga libaneser. Ingen av dem lyfter kriget i söder som sitt främsta huvudbry.
– Jag skulle inte säga att kriget i söder påverkar oss så mycket i Beirut. Eller på ett psykologiskt plan, till viss del. Men du märker inte av kriget när du är i Beirut, livet fortsätter som vanligt. Det måste det göra, säger Ahmad Akar.
Jämnåriga Hind Akil Haidar kommer från staden Baalbek i Bekaadalen. Hon jobbar som sociala medier-specialist på organisationen Amideast. Hon trivs och kan leva på pengarna hon tjänar, lönen är motsvarande drygt 10 000 i månaden. Det är mer än många i Libanon idag.
– Jag kan inte resa eller spara någonting men har råd att stötta mina föräldrar ibland. Det finns många som utnyttjar kriget för att tjäna pengar. Köpkraften har minskat ännu mer, säger hon.
Hind Akil Haidars hemstad Baalbek, den nordligaste platsen i landet, har attackerats vid upprepade tillfällen sen i fjol. Den shiamuslimska staden är ett starkt fäste för Hizbollah.
Första gången de bombade i närheten av min mamma blev jag orolig.
Hind Akil Haidars föräldrar bor fortfarande kvar.
– Första gången de bombade i närheten av min mamma blev jag orolig. Jag pratade med dem på en gång och bad dem komma till Beirut. Mamma kom hit, men pappa stannade hemma. Han sa ”om det blir värre så kommer jag till Beirut”.
Ett befriande uppvaknande
Sedan dess har Baalbek attackeras flera gånger. Men hennes pappa har fortfarande inte åkt till Beirut.
– Till slut sa vi bara ”khalas” ("skit samma", reds anm). De fortsatte bomba runt Baalbek men vi slutade bry oss. Vi tillhör alla en krigsgeneration. Som barn blev jag vittne till kriget 2006, jag känner igen ljudet av krig. Motstånd ligger nära mitt hjärta, det är inbäddat i oss.
Hind Akil Haidar insåg under en ofrivillig paus från sociala medier i april hur stressad hon varit av kriget i Gaza. Då hade hon sedan krigsutbrottet vaknat till, levt med och somnat till nyheterna varje dag. Hon säger att det har varit stressande att se hur människor i Libanon tvingas på internflykt, men i Gaza har hon nära vänner som hon lärt känna genom ett program för utbytesstudenter.
– Min telefon gick plötsligt sönder och jag förlorade tillgång till Instagram i en vecka. Det var den bästa veckan jag haft på väldigt länge. Jag insåg hur stressad jag varit och bestämde mig för att lugna ner mig lite med att posta och utsätta mig för sociala medier.
Samtidigt känner hon mer hopp än på länge.
– Människor har vaknat upp. Det är befriande.
”På tårna”
Samtidigt som Ahmad Akar nu betalar dubbelt så mycket som för ett år sedan för att åka en trasig minibuss i Beirut pågår kriget i södra Libanon. Hans släkt kommer från byn Khiam, som attackerats flera gånger. Ett fåtal personer bor kvar och i en grupp på Whatsapp delar de med sig av bilder från attackerna. På dem syns gråa rasmassor, trasiga hus och rökplymer.
I Beirut bor han tillsammans med sin familj i Hadeth, som ligger i Beiruts södra förorter. På kvällen den 30 juli var han hemma. Det var den kvällen som Hizbollahs militära ledare Fouad Shukr dödades av en israelisk drönare.
– Vi bor ungefär tio minuter därifrån. Så vi hörde en hög explosion och kände en tryckvåg. Det var konstigt, och vi undrade: vad är det som händer?
Tillsammans med sina föräldrar tittade han ut genom fönstret.
– Det var inte flammor, men det var ett stort rökmoln. Det var en chock. För du vet aldrig vad som händer sen, vi var på tårna. Vi ställde fram väskorna som vi har haft packade sedan i oktober, utifall att någonting skulle hända.
I väskan har de packat lite basgrejer. Några klädesplagg var, viktiga mediciner och kontanter. Under några långa minuter stod de sen bara där.
Ahmad Akar var tio år gammal under det förra kriget.
– Vi visste inte om det skulle bli en andra explosion, om det här var ögonblicket då kriget skulle eskalera. För det var så det var 2006, det var en räd och sedan började bombningarna. Och de slutade inte utan blev fler och fler. Så nu visste vi inte: skulle det komma fler?
En säker plats?
Det finns en klyscha om Libanon som ofta användes för att locka turister, när sådana fortfarande reste hit: I Libanon kan du åka skidor i snöiga berg på morgonen och bada i havet på eftermiddagen. Det stämmer att det är möjligt under delar av året. På liknande sätt går det att känna sig trygg i en del av stan, medan en annan bombas. De båda attackerna mot Beirut, i januari och sedan nu i juli, har varit i de södra förorterna.
Några kilometer norr om Hadeth där Ahmad Akar bor ligger Achrafie, en kristen och relativt välbärgad stadsdel. Här har 37-åriga Tarek Baltaji bott sedan 1993. Han var i sena tonåren 2006. Achrafie lämnades orört.
– Mest var vi hemma. Ibland promenerade jag runt lite. Det fanns inte Whatsapp och smartphones då. Jag kommer ihåg att jag hade en gammal Nokiatelefon och skickade sms för att hålla kontakten med mina kompisar.
I Achrafie känner han sig trygg nu också. Även om attacken mot Fouad Shukr var ”frustrerande” också för honom.
– Det är säkert här. Men ingen tycker om blodspillan och död.
Upptrappning, urladdning
Tiden efter att Fouad Shukr dödades präglades av osäkerhet. Ahmad Akar och hans familj ställde tillbaka väskan på sin plats. Det blev inte några fler explosioner, där och då. Men hämnd från Hizbollah utlovades och ingen visste exakt vad det skulle innebära.
I gryningen den 25 augusti var det sedan dags. Israel förekom Hizbollah och inledde de intensivaste bombningarna av södra Libanon sedan kriget 2006. Hizbollah attackerade å sin sida mål långt in i Israel. En tydlig upptrappning, sa många. Men också en slags urladdning.
– Sedan i oktober har det gått i cykler. Varje gång det trappas upp vidtar folk förebyggande åtgärder. Efter det officiella svaret har saker kylts ner igen, säger Ahmad Akar.
Cykeln av relativt lugn, upptrappning, oro och tillbaka till det relativa lugnet har blivit ett nytt normalläge. Ahmad Akar kommer på sig själv, rabblar snabbt upp allt som inte funkar i Libanon.
– Vi är så dysfunktionella.
