Bilderna är blekta dokument från en svunnen tid.

– På 1960- och 1970-talet var Afghanistan ett välbesökt land. Hippies köpte billigt hasch på vägen mot Indien, säger Pavol Jakubec, historiker vid Göteborgs universitet och expert på Afghanistans historia.

Men sedan kom krigen, i plural, till Afghanistan. 

– Internationellt sett har Afghanistan varit ganska fredligt. Det som är mer komplicerat är konflikter inom Afghanistans politik. Lokala våldsamheter har kunnat brusa upp ganska snabbt. Från slutet på 1970-talet och framåt har konflikterna drabbat hela landet. 

Under de senaste decenniernas krig har flera stormakter och grannländer haft ett finger med i spelet. Ibland med Afghanistans bästa för ögonen. Oftare med sina egna intressen i fokus. 

Virginia, USA, 2024

Klockan är strax efter tio på förmiddagen i Richmond i Virginia, USA, när Khushnood Nabizada svarar i telefonen. Det är den åttonde augusti 2024 och nästan precis tre år sedan han lämnade sitt hemland Afghanistan. 

– Landet kollapsade den 15 augusti 2021, är det första han säger efter att några artighetsfraser har utbytts. 

Då tog talibanerna sig in i presidentpalatset i Kabul. Ett filmklipp visar hur ett drygt dussintal skäggiga, tungt beväpnade män står bakom den dåvarande presidenten Ashraf Ghanis massiva träskrivbord. En av dem har slagit sig ner i presidentens stol.

Khushnood Nabizada arbetade fram till att han lämnade Afghanistan för den afghanska regeringen och var anställd direkt av den amerikanska regeringen. Han hade redan överlevt en bilbomb tillsammans med två av sina barn och en chaufför. Hoten fortsatte komma. En iskyla spred sig i kroppen när talibanerna tågade in i Kabul. 

– Jag var en av måltavlorna.

"Som en skräckfilm"

Den 16 augusti tog sig Khushnood Nabizada, hans fru, deras fyra barn och hans föräldrar till flygplatsen. Där rådde kaos. Människor flockades runt flygplanen som flugor runt en sockerbit. Bilderna spreds i medier världen över.

När ett av planen skulle lyfta klättrade människor upp under vingarna och klamrade sig fast för sina liv. Planet lyfte, de föll. På bilderna är himlen är ljusblå i bakgrunden och perspektivet en grodas. En svart prick nedanför planet är inringad: en människa faller till marken.

– De var som en skräckfilm. Allt hände samtidigt. Men jag mötte aldrig talibanerna, säger Khushnood Nabizada.

Det var tack vare samma kontakter som gjorde honom till måltavla som de snabbt kunde lämna landet. Den 19 augusti lyfte planet från Kabul. Då hade de genomlevt tre oroliga dagar inne på en militärbas. 

Tio dagar senare, med stopp i Qatar och Tyskland, var de i USA. Khushnood Nabizada berättar att han ännu inte har fått distans till det som hände de där dagarna. Går han in i de tankarna lider han i dagar.

– Och då gick det ändå snabbt och enkelt för oss. 

Historien är tragisk, fortsätter han. 

– Jag försöker undvika att blicka tillbaka. Jag vet många andra som resonerar likadant. Jag är 37 år gammal nu. All tid jag investerat, allt arbete för ett demokratiskt och fritt Afghanistan – allt är förlorat. Utom hoppet. 

Istället blickar han framåt. De fyra barnen har lärt sig att prata bättre engelska än sin pappa, med amerikansk accent. 

– Barnen har få minnen från Afghanistan. Vi pratar inte mycket om det hemma. 

USA kastar in handduken

Att talibanerna kunde ta makten i Afghanistan sommaren 2021 beror på flera faktorer. Men den främsta stavas Doha-avtalet från 2020. Talibanerna förhandlade direkt med USA, som skulle ta den afghanska regeringens intressen i beaktande. 

Enligt Doha-avtalet skulle all utländsk militär dra sig ur Afghanistan. En annan viktig del av avtalet var att flera tusen talibanska fångar skulle släppas. Många av dem hade suttit inlåsta i åratal. I avtalet ingick också att talibanerna förband sig till att prata med den afghanska regeringen. Talibanerna lovade att al-Qaida inte skulle få verka på mark de kontrollerade. 

Det storskaliga tillbakadragandet av de amerikanska trupperna började i maj 2021. Talibanerna såg sin chans. Den amerikanska klockan hade högljutt ringt ut. 

Det finns 34 provinser i Afghanistan. Under sommaren 2021 föll allt fler provinser i talibanernas händer. På de flesta håll utan motstånd. Den afghanska armén hade inte en chans, landet var fortsatt splittrat efter 20 års amerikansk närvaro.

– Amerikanerna avslöjade till sist att deras avsikt aldrig varit statsbyggande i Afghanistan. De hade sin egen agenda, och de sa tydligt att de uppnått vad de ville uppnå, säger Khushnood Nabizada. 

Den sista augusti 2021 lämnade de sista amerikanska trupperna Afghanistan.

De många krigen

Olika stammar och etniska minoriteter har i århundraden levt sida vid sida i Afghanistan. Oroligheter har kommit och gått, alla sidor har lidit förluster. År 1973 störtades kung Mohammad Zahir Shah av sin kusin Mohammad Daoud Khan, som var general i armén och tidigare statsminister, i en militärkupp. Då hade landet varit ett kungadöme i över 200 år.

Under kung Mohammad Zahir Shah var både Sovjetunionen, Västtyskland och USA generösa mot landet.

– Afghanistan fick massor av finansiellt stöd under den här tiden, säger historikern Pavol Jakubec.

Men 1978 skakades Afghanistan av en marxistisk revolution, Aprilrevolutionen. Det var lokala kommunister som fick stöd från Sovjetunionen. Året efter invaderade Sovjetunionen sitt grannland Afghanistan.

– Sovjet ville ha mer kontroll. Samtidigt fanns det religiösa grupper på landsbygden som såg interventionen som en ockupation. Som i alla krig beror det på vem man frågar, säger Pavol Jakubec.

När Sovjet gick in i Afghanistan hade en moderniseringsprocess pågått sedan 1950-talet. Kvinnor kunde under 1960-talet gå runt i Kabul i t-tröja. Städernas elit tyckte att modernisering var en bra idé, men på landet var det färre som höll med. 

– Sovjet såg sig också som en förkämpe för kvinnors rättigheter, säger Pavol Jakubec.

Men under den sovjetiska interventionen frodades missnöjet över utländska krafter i landet.

– Befolkningen i rurala områden såg ökade rättigheter som en import av någonting främmande och förknippat med den sovjetiska inblandningen, säger Pavol Jakubec.

Missnöjet mot kommunisterna i Kabul växte. Mujahedin – religiösa krigare som i århundraden funnits i Afghanistan, Indien och andra länder i regionen – växte sig starka under de tio år som Sovjetunionen var i Afghanistan. Mycket tack vare amerikanskt stöd. När Sovjetunionen kollapsade såg mujahedin-grupperna sin chans. Men mujahedin-regeringen som tog makten var inte enad och under tidigt 1990-tal var det stökigt i Afghanistan.

Talibanerna gör entré

I grannlandet Pakistan bildades talibanrörelsen 1994 av unga teologistuderande män. 

– Talibanerna var en pakistansk trojansk häst i Afghanistan, säger Pavol Jakubec. 

Pakistan, som tidigare gjort anspråk på delar av landet, hade ett egenintresse i att ha inflytande i Afghanistan. Talibanerna fick massivt stöd av Pakistan.

– Det var därför de kunde bli så starka så snabbt. Det var också en situation där alla stred mot alla och lokalbefolkningen ville ha fred. Därför fick talibanerna folkligt stöd. 

Förtryck blev priset för den relativa stillheten. Så är det också efter maktövertagandet 2021. Sen dess är det faktiskt lugnare i Afghanistan än på mycket länge, säger Andreas Stefansson, generalsekreterare för Svenska Afghanistankommittén (SAK).

– Makten är konsoliderad och centraliserad. Det är ganska unikt i Afghanistan. Människor under 40 vet inget annat än krig och det här är den första lugna perioden de upplever.

Men när talibanerna tog över ströp omvärlden omedelbart det ekonomiska stödet. Kollapsen var snart ett faktum.

– Det gick väldigt snabbt. Omvärlden införde hårda sanktioner. All handel har påverkats, säger Andreas Stefansson.

Stoppade svenskt samarbete

Den humanitära krisen är idag svår. Dessutom har klimatkrisen slagit hårt mot landet – med extremväder som förstör skördar och spär på matosäkerheten. Mitt i allt detta har SAK tvingats stänga sin verksamhet.

Anledningen bakom det är densamma som till att det är lugnare i landet: makten är centraliserad. Afghanistan styrs inte längre från presidentpalatset i Kabul utan från Kandahar. Det är där emir Haibatullah Akhundzada har sitt säte. Förutom att vara talibanernas andliga ledare är han sedan maktövertagandet även statschef. 

– Beordrar han någonting måste alla räta in sig i ledet, säger Andreas Stefansson.

Sommaren 2023 sa emiren i Kandahar att allt samarbete med Sverige ska avslutas. Anledningen som angavs var koranbränningarna. På lokal nivå har det funnits större förståelse för att SAK – en svensk organisation – inte representerar staten Sverige. Men det har inte spelat någon roll. 

Under sommaren har de sista 1400 lokalanställda sagt upp. 

– Vi har tidigare alltid lyckats navigera och upprätthålla verksamheten, även under komplexa tider av inbördeskrig och konflikt. Men nu går det inte längre. Nu ställer vi om för att kunna stötta det afghanska folket på andra sätt och hoppas på att vi kan lämna över en del av verksamheten, säger Andreas Stefansson.

Få kvinnor arbetar

Zemarai Saqeb har jobbat för SAK i över 30 år. När Dagens ETC pratar med honom är han i Kabul. För sin egen del är han inte så orolig, trots att han kommer bli av med jobbet. 

– Det som oroar mig mest är målgruppen. Jag har jobbat och sett förändringen med mina egna ögon i flera decennium. Med små resurser eller insatser kan många människors liv förbättras. Vi har dragit vatten till byar som inte haft rinnande vatten. En flicka som inte kunde gå lärde sig stå och gå inom några månader med rätt träning, säger Zemarai Saqeb.

Nu är fattigdomen spridd överallt i Afghanistan. Många svälter.

– Behovet av humanitärt stöd är större än någonsin, säger han. 

Zemarai Saqebs fru är en av få kvinnor som fortfarande tillåts arbeta. Det gör att han kan vara mindre stressad över att bli av med jobbet hos SAK. Affärskvinnor, lärare och sjukvårdspersonal är undantagna talibanernas förbud. Men det kommer att bli problem med kompetensförsörjningen på sikt: flickor får inte gå i skolan längre än till sjätte klass. Det återstår ännu att se hur talibanerna kommer lösa det.

– Min fru har ett företag som designar klänningar. Min äldsta dotter arbetar också inom företaget. Jag är lyckligt lottad på det sättet, säger Zemarai Saqeb. 

För den yngre dottern är det värre. 

– Hon får undervisning i hemmet av en privatlärare, en kvinna förstås, och studerar elfte året. Det är inte någon formell utbildning, hon får ingen examen. Men det är så många familjer får göra nu. Hon saknar det sociala och skolmiljön. 

Zemarai Saqeb minns den förra talibanregimen. Då var de ännu striktare mot flickor och kvinnor. Nu får de i alla fall gå några år i skolan, och driva företag som hans fru. Men när man går runt på Kabuls gator är det få kvinnor ute. De som syns måste täcka sig från topp till tå. Det är också mycket ovanligt att se människor i västerländska kläder, berättar han. 

De första dagarna efter maktövertagandet i augusti 2021 var det tomt på gatorna. Men nu har gatuliv och trafikkaos återhämtat sig. 

– Människor måste fortsätta leva. På det ena eller andra sättet, konstaterar Zemarai Saqeb.

Afghanistans grindvakter

Afghanistans framtid är ett oskrivet blad. Andreas Stefansson har hopp, men stödet måste vara långsiktigt och tålmodigt. 

– Om vi vänder Afghanistan ryggen riskerar vi att spä på en kollaps hos befolkningen. Det är många som inte vill ha med talibanerna att göra, men de är trots allt landets grindvakter.

Den förra talibanregimen styrde i fem år innan den störtades av USA. Nu har det gått tre år med det nya talibanstyret. 

– Det finns i dagsläget inte några tecken på någonting som skulle göra att de förlorar makten, säger Andreas Stefansson.

Han talar om en brain drain – utbildade personer har lämnat landet. 

– Många av de som skulle kunna utgöra ett civilt motstånd är inte kvar. Att de har lämnat kan man förstå, för sin egen och sina familjers skull.

Khushnood Nabizada är en av dem. För honom fanns det inte något alternativ.

– Jag har fortfarande starka band till Afghanistan. Jag pratar med vänner och före detta kollegor. Många gömmer sig, de kan inte jobba, inte göra någonting. Andra har fängslats, torterats eller mördats.

Mörk framtid

I Richmond, med drygt 220 000 invånare, har Khushnood Nabizada och hans familj funnit sig till rätta. Men det är inte enkelt att lämna sitt land. Amerikanarna jobbar mycket och det har varit ganska svårt att skaffa vänner. 

– De har inte mycket ledig tid. 

Hans fru, som pratade lite engelska sedan tidigare men behövde en högre nivå för att kunna vidareutbilda sig i det amerikanska systemet, ska till hösten börja på universitetet. Själv ska han också plugga vidare. 

– Den amerikanska arbetsmarknaden är mycket hård. Jag ska bygga på min kandidatexamen med en ettårig master i internationell handel.

Det blir tyst på andra sidan Atlanten när Khushnood Nabizada får frågan om utsikterna för Afghanistan.

– Jag ser framtiden som mörk, väldigt mörk. I alla fall kortsiktigt. Men långsiktigt kan allt ändras. Den som läser historien vet att man tidigare har lyckats förändra och att utvecklingen alltid har gått framåt. Men att det tar tid.