Vårmässan i Leipzig 1964. Erich Apel och statschefen i DDR, Walter Ulbricht inspekterar elektrisk apparatur tillsammans med en delegation. Det ser bra ut, glänsande plåt i den tidens High Tech. Apel och Ulbricht i mitten. Ulbricht är inte en opportunist. Han har kämpat mot nazismen. Ulbricht var kommunistledare i Tyskland under Weimarrepubliken. Slogs mot nazisterna. Beordrade mord på nazister. Nu ser han ut som en trevlig äldre herre. Han har humor. Senare berättar man historier om hans sätt att umgås med sin fru. De skämtade mycket. Ulbricht är ändå en mördare och en diktator precis som Stalin och Franco och Augusto Pinochet. Fascism. Kommunism. Diktatur. Men det är tidigt 60-tal i den östtyska diktaturen och den har inte stelnat än, inte helt. Man vill modernisera sig och få en modern ekonomi. Ett modernt framgångsrikt DDR. Ulbricht vill ha det och för att få det stödjer han sådana som Apel.
En vettig pragmatiker
Erich Apel är inte helt närvarande där på bilden. Tankarna vandrar. En intellektuell. Apel ser ut som Gorbatschow. Sympatisk. I väst klassas han som pragmatiker i meningen vettig. Apels tal på partikongresserna innehåller inte så mycket obligatorisk partiretorik. Han pratar om problem som måste hanteras. Apel grubblar på den östtyska ekonomin. Ser på den som en tekniker ser på en motor som inte fungerar kanske. Han vill lösa problemet. Förbättra prestandan. Den begåvade Apel, kanske kan han göra det. Det är Gunther Mittag som får stå för partiretoriken. Förpacka reformerna med de rätta partibegreppen så att allting blir kosher. De kompletterar varandra, Apel och Mittag. De är entusiastiska och kallar sitt reformprogram för ”den sanna revolutionen”. Apel och Mittag har stöd från högsta ledningen och statschefen Walter Ulbricht som ser genom fingrarna när Apel börjar använda råmaterial avsedda för Sovjetunionen för att få in hårdvaluta från väst. Det är nämligen en annan del av planen för ekonomisk framgång – att frigöra sig från en del av de ekonomiska relationer som Sovjetunionen tvingat på DDR.
Gamla ritningar nya ambitioner
1950-tal i Östtyskland. Reparerade fabriker. Gamla maskiner. Ritningar från andra världskriget. Gammaldags bilar och traktorer rullar ut från monteringsbanden. Så är det i Västtyskland också men där byts de gamla produkterna snart ut mot nya. Samtidigt är det mot Västtyskland som den tyska planhushållningen ska bevisa sin överlägsenhet. Men i Västtyskland har bilarna börjat se annorlunda ut. Andra linjer och bättre prestanda. Nya moderna bilar. VEB Sachsenring Automobilwerke i Östtyskland. Bilfabriken får i uppdrag att ta fram en ny grill till den gamla bilmodellen p 50. En ansiktslyftning. Samma gamla kropp. Uppdraget går ut till utvecklingsavdelningen och chefskonstruktören Dr Werner Lang. Den sortens människa som lever för sitt arbete. Arbetet definierar dem. De vill inte utföra ett godkänt arbete. De ser inte fram emot semestern. De drömmer om arbetet i sängen på natten. De vill vara bäst. Lang och hans team anser att de befinner sig i en tävling med väst och att de har en plikt att uppfylla gentemot folket. De citeras i Friedrich Thiessens bok Zwischen Plan und Pleite:
”Vi ville visa DDR-medborgarna att det inte bara var väst som kunde bygga nya bilar, att de inte behövde skämmas över våra produkter.”
Kanske är det ändå tävlingen som är det viktigaste. Konstruktionsavdelningen under Lang gör som den blivit tillsagd och tar fram tre olika förslag på nya ”ansikten” till p 50. Men samtidigt och i hemlighet tar man också fram en helt ny bil som är större, bekvämare och modernare: p 601. De jobbar natt. De smyger runt på fabriken och arbetar extra. De brinner. De vet att de bryter mot reglerna. Den tysta kunskapen om vad som är okej att göra och vad som inte är det. Såhär får man inte göra. När prototypen presenterades för fabriksledningen bestäms att utvecklingsavdelningen ska bestraffas med 60 procent avdrag på lönen retroaktivt för den tid som man beräknade att det tagit att ta fram prototyp p 601. Alla får en utskällning. Men nu griper slumpen in. En avdelning av partiet SED som nästa dag besöker fabriken råkar få syn på p 601 och gillar den. Kommunistpartiets mänskliga sida. Människor som ser en sak och gillar den och låter det stanna där. De indragna lönerna glöms bort och det som vi känner till som Trabanten är född. Fabriksledningen som agerat efter systemets egentliga logik är antagligen rasande men måste köpa det. När allt är över, när DDR fallit samman och produktionslinjen till slut stannat i april 1991, har det producerats 3 miljoner Trabanter. En framgångssaga alltså, på sätt och vis.
Får plötsligt fria händer
Dr Werner Lang och utvecklingsavdelningen fortsätter att ta fram nya bilmodeller, de har kanske fått någon sorts immunitet mot ledningen. Manöverutrymme. På avdelningen läser man på, man ligger i takt med den tekniska utvecklingen i väst och tänker vidare från det. Tar det längre. I väst förändras bilarna hela tiden. Trabanten är kanske en hygglig femtiotalsbil. När sextiotalet kommer är den hopplöst efter. Men det är fortfarande en tävling. Utvecklingsavdelningen glöder. 1967 lyckas man med genombrottet, p 603, den legendariska Östtyska golfen. Den är modern. Avhuggen rumpa och nya linjer. Teknik. Design. Den ligger rätt, i framkant av en pågående utveckling eller till och med mer. Det är ett språng. Man har gjort det. Avdelningen har tagit sig förbi. Pressat sig upp i ledningen av tävlingen. Alla andra bilar i hela världen ser plötsligt omoderna ut. Det är precis som det ska vara.
Inser de ekonomiska problemen
Gunther Mittag är med i kriget. Luftvärnet till 1943. Utbildning till järnvägstjänsteman 1943-45. 1945 går han med i kommunistpartiet. Mittag jobbar hårt. Är tuff. Har arbetarklassbakgrund. På bilderna alltid samma småleende. Mittag är koleriker. Det händer att han tappar kontrollen över sig själv. En gång blir han arresterad efter slagsmål inne på kontoret. Men Mittag är också en byråkratisk krigare med stigande formkurva och högre poster. Han vidareutbildar sig på distans och blir doktor i den socialistiska uppbyggnaden av infrastrukturen. Mittag förstår visst att det finns problem i den östtyska ekonomin. Det mest akuta är bristen på konsumtionsvaror. 1961 är kötiden på en Trabant 4-6 år och för en tvättmaskin 1-2 år. Folk tjänar pengar men det finns inga varor. I Västtyskland finns det varor och jobb till alla.
Shoppingen – ett nationellt trauma
Den uppenbara bristen på kvantitet i affärerna. Eftersläpningen. Design och produkter som aldrig uppdateras och förbättras blir efterhand en förolämpning mot köparen. Man köper produkten eftersom man inte har något val. Man vet att det finns andra produkter som är bättre men de får man inte köpa och på så vis blir hela shoppingupplevelsen, som många tycker är något roligt, omvandlat till något förnedrande och i slutändan traumatiskt på en nationell nivå. Genom att jämföra sig med andra länder och de produkter som finns där samt den standard som allmänt sett verkar finnas där kan den moderna människan placera sig själv på en skala. Varför ska man leva ett avsevärt sämre liv med sämre materiella villkor och sämre möjligheter än grannarna som bor bara en liten bort? Är man kanske sämre människor? I DDR blir jämförelsen extra tydlig. Man talar samma språk som i Västtyskland, det är bara att ringa släkten i väst och fråga hur de har det. Flyktingströmmen från DDR till Västtyskland växer till en flod. Situationen blir ohållbar och 1961 byggs muren. DDR-medborgarna stängs inne. Tanken är att stänga inne medborgarna tills situationen har förbättrats så att de inte längre behöver stängas inne. År 1963 blir Walter Mittag chef för byrån för byggnation och industri och tillsammans med Erich Apel tar han fram konceptet ”Nytt ekonomiskt system för planering och ledning” (NÖSPL) Konceptet går ut på att minska byråkratin, ge de enskilda företagen mer självbestämmande och försöka modernisera produktionsapparaten. Målet är att möjliggöra en höjning av levnadsstandarden i DDR och att hålla jämna steg med Västtyskland.
Ovanligt begåvad raketforskare
Erich Apel kommer från byn Judenbach. Den judiska bäcken. Namnet har inget med judar att göra, egentligen, tror namnforskarna. Det går inte att hitta några belägg för det. 1939 avslutar Apel sin ingenjörsutbildning och börjar arbeta vid raketforskningsanläggningen i Penemunde. Apel är arbetarklass och ovanligt begåvad. Raketforskning. 1943 får han en arbetsledande befattning. I Penemunde har man slavarbetare. Slavarna tas från koncentrationslägret Buchenwald. Det är ett brott mot mänskligheten men Erich Apel har tur. De allierade slåss om raketforskarna. Werner von Braun och andra med honom kommer till USA. De bygger månraketen. Erich Apel stoppas in i det sovjetiska raketprogrammet. Det är slumpen som avgör. Det är ingen som blir åtalad. Det är lätt att anklaga andra. Apel som nybakad ingenjör. Raketforskning som är det hetaste som finns i hela världen. 1943 börjar de allierade bomba anläggningen systematiskt och man tvingas under jorden. Anläggningen blir underjordisk och slavarbetarna kallas in. Nu har Apel avancerat till en arbetsledande befattning. På ett sätt är slavarna grunden för den underjordiska verksamheten. De erkänns inte som människor. Otillräcklig mat, obeskrivliga förhållanden, misshandel och avrättningar. Man bygger gigantiska fabriker under jorden, storslaget som hela det tredje riket. 20 000 människor dödas. Apel går med i det socialdemokratiska partiet 1946, han blir chef för en forskningsanläggning i Sovjet och 1953 minister för maskinbygge i DDR. 1958 går han med i SED. Apel gör karriär. Han är på insidan av systemet och han förstår. I väst hänger man inte med. 1958 blir Apel medlem i näringslivskommissionen och börjar tillsammans med Gunther Mittag att arbeta på en reformering av den östtyska ekonomin.
Östtyskarna grubblar på olika koncept för framgång. De håller brainstorming-möten. Någon får en bra idé. Tänk om den elektroniska utvecklingen är framtiden? År 1961 bildas Arbeitsstelle fur Molekulärelektronik, AME. Chef blir Werner Hartman och Erich Apel är hans beskyddare. Östtyskland ska forska sig till ett genombrott inom elektroniken. Man föreställer sig gärna att diktaturer är hårt styrda och fyllda av ordning men det är bara sant på ytan. Om man vill genomföra större projekt i en diktatur behövs beskyddare högre upp i makthierarkin som kan bana väg. Se till att varor man beställer blir levererade. Att man får tillgång information och kontakter. Att ens ansökningar inte hamnar i den långsamma högen. Men AME kommer ingenstans. Ansvaret för institutionen bollas runt mellan departementen. Att AME får stöd av höjdare som Apel och av statschefen Walter Ulbricht verkar inte hjälpa. Stödet kanske inte är tydligt nog. Byråkratin stretar emot. När man försöker få tag på nya lokaler med den kvalitet som behövs för den avancerade forskningen och produktionen får man inte tag på några. Institutionen får fortsätta att hålla till i en av Luftwaffes gamla byråkratborgar. När man försöker restaurera lokalerna till funktionsdugligt skick får man inte tag på byggmaterial. Snickarlagen dyker upp några dagar och försvinner sedan igen. Mutor hjälper upp situationen något. Man har svårt att rekrytera rätt sorts personal. Arbetet går trögt. Werner Hartman skickar rapporter till Apel och andra höjdare där han beskriver problemen.
”Det luktar kapitalism”
Gunther Mittag spelar det stora spelet. Han är reformist och har samtidigt kontakt med hökarna inom partiet som Erich Honecker, hökarna som tycker att reformförsöken luktar kapitalism. På ett möte i juli 1964 anklagar Gunther Mittag Werner Hartman för att inte sköta sitt arbete. Troligtvis spelar Mittag ett dubbelspel. Kanske anser han att det är en metod för framgång, att hetsa Hartman att jobba ännu hårdare. Kanske är det ett sätt att fördela skulden neråt för ett pågående misslyckande. Kanske är det ett sätt att stärka de egna aktierna bland hökarna och ett sätt att indirekt angripa Apel. Kanske är det bara så Mittag är, vid en viss tidpunkt drabbas han av raseri och kanske är det allt tillsammans. Mittag är en koleriker. Han kräver av Werner Hartman att AME ska sätta upp produktionsmål. Vid vissa tidpunkter ska vissa saker vara klara. Hartman vägrar. Det är omöjligt att sätt upp produktionsmål när han inte vet vilka resurser han har tillgång till. Medlemmar i Mittags stab har berättat för Mittag att Hartman vägrat komma upp med någon plan alls om hur arbetet ska utvecklas på institutionen. Mittag förkastar Hartmans rapporter. Ordväxlingen blir högljudd. Hartman säger att om det inte varit för personalen på AME:s starka känsla av ansvar så hade överhuvudtaget ingenting kunnat göras. Erich Apel sitter med på mötet men han säger ingenting när Hartman blir utskälld. Det här är Gunther Mittags ledarstil. Han tar sig an industriledare som misshagar honom och förödmjukar dem inför publik. Ett av problemen för AME är att man inte finns på någon prioritetslista. Erich Apel ser till att AME skrivs in på en lista.
Under tiden pågår förhandlingarna med ryssarna. Erich Apel leder förhandlingarna på tysk sida. Den ryska våren är över. Chrustjev ersätts av Brezjnev. När Sovjetunionen hårdnar efter Chrustjevs fall sprider sig kylan genom satelliterna. Reformförespråkarna känner hur det börjar dra kallt. Hökarna upplever det som en frisk vind och de trendkänsliga byter fot. Ryssarna har fått reda på Apels försäljning av deras råvaror och kräver full kompensation. Walter Ulbricht får kalla fötter och distanserar sig från Apel. Sovjetunionen kräver kompensation för råvaruexporten och samma avtal som tidigare. Inget ska ändras. Erich Apel kan inte acceptera det. Hans situation är ohållbar. Han blir häftigt kritiserad på politbyråns möten. Senare i december ska han bli offentligt kritiserad för ekonomins misslyckanden igen. Det är redan bestämt. Apel som syndabock. Kanske finns det något mer som plågar honom. Han skjuter sig med sin tjänstepistol. Samma dag som Apel dör undertecknas avtalet med Sovjetunionen av hans efterträdare Gerhard Schurer. Han tar över Apels kontor. Skotthålet i väggen efter Apel blir lagat. Schurer använder det som en plats för bön. Schurer blir den som håller i statens ekonomi. DDR tar stora lån. Varje vecka träffas Schurer och hans stab för att ordna med avbetalningarna. Hur mycket pengar har man på kontot? Har man något som kan säljas för hårdvaluta i lager? Ett parti med koppar. Något annat? Ända till slutet lyckas man skaka fram pengar. DDR missar aldrig en räkning men Schurer sover dåligt. Försöker nå fram till Honecker med information. Man behöver lägga om den ekonomiska politiken, koncentrera sig på sådant som kan säljas i väst, skära ner på subventionerna. Vid ett tillfälle får han med sig Gunther Mittag. De uppvaktar Honecker med en skrivelse. Honecker är bedrövad, hur kan hans bästa vänner göra såhär mot honom?, komma med en massa lögner. Mittag byter genast fot. Schurer känner sig ensam. Schurer som syndabock. När det känns som svårast går han fram och rör vid brädbiten som täcker skotthålet, lovar sig själv att aldrig göra som Apel.
Ska slunga in DDR i framtiden
Reformpaketet NÖSPL blir bantat och i praktiken inställt. Eldsjälarna Apel och Mittag. Parhästarna bakom ”den sanna revolutionen”. Försöket att slunga DDR in i framtiden. Apel drömmer och Mittag drömmer. Apel tar sitt liv. Walter Mittag gillar läget. Mittag är hård. Hans sorg över den krossade drömmen håller sig inom gränser. Det är vettigt. Ändå finns det ett pris i pragmatismen. Avsaknad av visioner och en oförmåga att förstå betydelsen av kvalitet. Pragmatikerns värld är grå. Reformpaketet nerlagt. AME försöker kämpa sig fram men utan stöd av Apel och under tilltagande motstånd från den blivande statschefen Honecker. Honecker som tycker att den nya elektroniken kanske kan användas i rymdraketer men inte till något annat. Det där är dumheter, tycker Honecker. Vid början av 1970-talet när han inser sitt misstag är det försent. Radioapparater från Japan. Made in Japan. Tåget har gått. Men utvecklingsavdelningen på bilfabriken i Zwickau under Werner Lang rullar. 1967 åstadkommer man sitt storverk, P 603. Den östtyska golfen. Bilen är banbrytande. Avhuggen bakdel. Moderna linjer. Den ligger till och med före bilarna i väst. Det är helt enkelt som om den inte är konstruerad i DDR. Och man har tekniken för att bygga den. En produktion av 200 000 bilar om året. Det är möjligt. Prototypen presenteras för den ansvarige ministern Gunter Mittag. Gunter Mittag beslutar: Trabanten räcker bra. Förstör ritningarna, ställ in utvecklingsarbetet. Förflytta omedelbart den ansvarige Werner Lang till Ludwigsfelde för att utveckla lastbilar.
Vad är som har hänt med Mittag?
Det är diktaturen och det är muren. I början är den en nödlösning. Östtyskland är ett sjunkande skepp och man slänger upp muren i panik. Mellan 1949 och 1961 flyr 2,7 miljoner människor från öst till väst via Berlin. De östtyska medborgarna strömmar över gränsen till väst. Vi kan tänka oss att det är människor med bra utbildningar som vill leva ett annat liv. Att det är specialister som vill kunna utföra sitt arbete, frustrerade människor som kanske arbetar med industridesign, med forskning, med samhällsbyggande, social utveckling, kultur, med att bygga bilar eller med elektronik. Folk som vill kunna gå till affären bara och köpa saker. Siffrorna eskalerar. Sommaren 1961 juni: 19 198, flyktingar, juli: 30 145 flyktingar, augusti: 47 433 flyktingar. Natten mellan den 12 och 13 augusti börjar muren byggas. September: 14 821 flyktingar, oktober: 5 366 flyktingar. Muren håller.
Muren står kvar
Det går några år. Nu kommer efterrationaliseringarna. Muren är inte ett misslyckande utan en försvarsvall. Muren fungerar och man kan leva med den. I skydd av muren är det möjligt att skapa ett annat samhälle. Inte med kortsiktiga populistiska hänsynstaganden till vanligt folks behov av välstånd och moderna bilar. Utan långsiktigt. Muren ger den östtyska ledningen andrum att utveckla sin egen elitistiska planhushållningslogik ifred. I den verkligheten är bilutvecklingsprojektet P 603 ett kostsamt och onödigt slöseri med resurser. Bakom muren förändras tänkandet hos landets ledande skikt. De problem som var orsaken till murens byggande från första början behöver inte längre åtgärdas. Den Östtyska eliten kan fortsatt sitta i behagligt stillsamma konferenssalar och fundera ut politiken. De kan konstruera teorier och de kan göra välformulerade prioriteringar: En stark militärmakt, en påkostad säkerhetstjänst, skrytbyggen som tevetornet i Berlin, västbilar till de högre skikten, ett idrottsunder skapat till stor del på kemisk väg, kärnkraftverk och en propaganda som förklarar hela projektet. Det är på samma gång en formel för vad eliter i hela världen – lämnade åt sig själva – prioriterar. Det är alltid samma saker.
Eliternas blinda fläck
Mittag där i bilen efter att ha sänkt den östtyska golfen. Chauffören kör. Citroen. Fransk ingenjörskonst. Baksätet som en bättre soffa. Nästan för mjuk. Luftfjädring som gjord för att dölja guppen i de östtyska vägarna. Mittag känner dem inte. Han flyger fram.
Honeckers jaktstuga med swimmingpool och smakfullt arrangerade spotlights och utsikt över landskapet. Sitthörnor med röda soffor och fåtöljer. Här sköt man hjort och levde livet. När Honecker var där körde han runt i en special Land Roover som förlängts med 50 cm. På officiella uppdrag fick det bli en Citroen CX precis som Mittag.
Diktatorn i Rumänien, Nicolae Ceausescu river stora delar av huvudstaden för att göra plats för en paradgata. Bredare än Champs Elyse. Ett palats som kan tävla med Pentagon. Bukarest som Paris, som Washington. Massor med marmor. Ett torg framför palatset med plats för en miljon människor. Rumänien betalar tillbaka alla sina lån. På den andra sidan, ransonering av allt. Ransonering av ström. Studenter får tillstånd att ha en glödlampa så att de kan läsa. De får hoppas att den inte går sönder. Ransonering av mat. Ransonering av kläder.
Nicolae Ceausescus privata villa som har 40 rum, inredningen av marmor, kranarna i badrummen av guld. Allting är stort och kanske vackert. Att hålla nere de egna invånarna i materiellt utanförskap samtidigt som man själv lever i överflöd är ett utmärkande drag i hela Östeuropa men det är samtidigt ett utmärkande för eliter överallt. Ett samhälle i alltför stor utsträckning utformat efter en elits idéer blir alltid dysfunktionellt, både som samhälle och ekonomiskt. Eliten kan inte bestämma fördelningen i samhället utan inflytande av majoriteten. De klarar inte av det. Samhället går sönder. I öst och i väst. Det ekonomiska systemet är inte det avgörande. Det är bristen på demokrati.
Stefan Koch
