35 år, huvudvaktmästare från Castries, Saint Lucia
Nedstängningen av samhället inleddes den 1 april här hos oss, vilket har förändrat många saker i livet på ett utmanande sätt. Barnens skolor stängde då, något som inneburit att jag och deras mamma har fått hemundervisa dem, samtidigt som jag skött mitt arbete som huvudvaktmästare i en bank på distans. Som tur är för mig utförs det mesta av det praktiska arbetet inne på banken av kontrakterade serviceföretag. Banken öppnade upp igen den 1 juni, men jag har aldrig behövt sluta arbeta, eftersom jag varit ansvarig för att få alla säkerhetssköldar på plats i kassorna mellan personal och kunder. Jag är väldigt tacksam för det, då väldigt många av mina landsmän har blivit arbetslösa och helt utan inkomst till följd av coronarestriktionerna. Många av mina vänner som blivit arbetslösa har börjat sälja ansiktsmasker på gatorna i huvudstaden, bara för att få någon liten inkomst. Det som har varit allra svårast för oss i vår familj är att min frus pappa gick bort för fyra veckor sedan. Att hantera den sorgen och att inte få någon ordentlig begravning på grund av coronan har varit känslomässigt tungt, speciellt för min fru givetvis. En annan mindre rolig sak som coronarestriktionerna har fört med sig för mig, är att jag i februari köpte 10 hektar mark med intentionen att börja odla ekologisk mango för att sälja på marknaden inne i stan, men även för att ordna med guidade turistvandringar ute på plantagen. Det var tänkt att bli mitt nya huvudsakliga levebröd, men det har såklart fått skjutas på framtiden.
”Regeringen har gjort ett fantastiskt jobb”
Sophia Loesch Onofri
29 år, försäljningsansvarig från Bologna, Italien
Det är sannerligen märkliga tider nu, och ganska konstigt att jobba hemifrån. Speciellt för mig som i vanliga fall jobbar på ett tech-företag med att sälja biljetter till olika evenemang, som konserter, teatrar och festivaler online. Som du förstår har allt sådant blivit inställt på grund av coronan, så mitt arbete de senaste månaderna har gått ut på att se till att de som köpt biljetter ska få sina pengar tillbaka, alternativt att planera in nya datum en bit in i framtiden. Till följd av den hårda nedstängningen av hela samhället här i Italien, som kom väldigt plötsligt – vi tilläts enbart att gå till mataffären för att handla det absolut nödvändigaste, och fick absolut inte resa inom landet – blev jag fast hemma hos mina föräldrar, som jag var och hälsade på i Terni precis när reseförbudet trädde i kraft, i tre hela månader! Vi har en bra relation och så, men det har ändå inte varit så himla lätt. Du vet, man behöver sitt personliga utrymme. Mina kollegor tittade väldigt konstigt på mig när vi hade vårt första Skype-möte, eftersom jag satt i mitt gamla flickrum med rosa sängöverkast och ett berg av gossedjur ovanpå det, ha ha ha. Jag tycker att regeringen har gjort ett fantastiskt jobb. De har bland annat infört en bestämmelse som gör det olagligt för företag att sparka sina anställda på grund av coronakrisen. Hade det inte varit för det hade jag troligen varit utan arbete nu. Man har också lanserat en rad generösa ekonomiska stödpaket, för att få företagarna på fötter igen.
”En möjlighet för oss att kliva ur ekorrhjulet”
Sasha Woodhouse
27 år, arbetslös från Dublin, Irland
När coronakrisen slog till jobbade jag som hjälpreda i min mammas delikatessbutik. Efter den 15 april blev hon tvungen att permittera alla sina anställda och slå igen verksamheten på obestämd tid, på grund av coronarestriktionerna. Hon var fullkomligt hjärtekrossad över det, eftersom butiken är hennes liv. Men vi har varit lyckosamma här i Irland, de som permitterats till följd av nedstängningen har fått 350 euro i veckan i en så kallad ”covid payment”. Personligen är jag tyvärr inte lika lyckosam. Eftersom jag inte hade något officiellt anställningskontrakt med min mamma har jag inte fått ta del av det statliga understödet. Jag har lite sparpengar att leva på, men det är inte mycket. Därför söker jag arbete som en tokig för tillfället. Men det är inte lätt, då ingen anställer någon ny just nu.
En gång i veckan har jag fördrivit tiden med att gå hem till mina farföräldrar, som bor 10 kilometer ifrån mig, med matvaror, eftersom de sitter isolerade i karantän. Jag bryr mig oerhört mycket om dem och vill verkligen inte att de ska riskera att bli smittade för att de går ut till livsmedelsbutiken. Eftersom ingen med bil har kunnat skjutsa mig har det fått bli långpromenader. Jag har verkligen sett ut som en galen person när jag dragit sopsäckar över armar och ben samt satt på mig handskar och ansiktsmask då jag lämnat över deras matvaror, som jag först försökt att sterilisera med hjälp utav handsprit, till dem i hallen.
Jag känner ändå att hela den här coronasituationen har inneburit en positiv upplevelse. Det har uppstått en möjlighet för oss att kliva ur ekorrhjulet och finna tillbaka till oss själva och våra egna behov. Jag tror inte jag vill att situationen ska gå tillbaka till det normala, så som det var innan. Vi människor är så duktiga på att skapa stressfyllda situationer åt oss själva, till och med när vi egentligen mår bra. Jag bor granne med min bästa vän och vi ses ute på gården där vi samlas och socialiserar, fast med regelrätt distans till varandra. Här om dagen hade vi till och med en mindre konsert ute på gatan. Polisen kom hit och hjälpte oss med att spärra av trafiken.
”Hade det inte varit för våra lojala stamgäster ...”
Manuela Hofmann
37 år, hotell- och barägare från Berlin, Tyskland
Vi kände alla till det här viruset från Wuhan, i Kina, men i början var det ingen som tog det på särskilt stort allvar här i Kreuzberg, Berlin. Det var bara ytterligare en sak, som galna kosjukan eller svininfluensan, något som inte handlade om oss. Men viruset spred sig snabbt över världen och kom även till oss här i Tyskland, varpå hela samhället gick in i en nedstängning, som givetvis har slagit väldigt hårt mot vår lilla hotellverksamhet. Lördagen den 14 mars fick vi veta att vi omedelbart måste stänga igen vår bar samt att vi inte längre hade tillåtelse till att ha övernattande gäster i våra sex rum på övervåningen. I och med att jag personligen haft kontakt med en virussmittad person, var jag dessutom tvungen att sitta hemma i karantän i 16 dagar, tillsammans med min sjuårige son Anton.
Eftersom allt kom så väldigt plötsligt visste vi inte alls vad och hur vi skulle göra till en början. Vi ville se till att alla våra anställda skulle få lön för de dagar de arbetat, och under de första veckorna fick vi ett visst ekonomiskt understöd från staden, men långt ifrån tillräckligt för att överleva på lång sikt. Vi har bara en liten verksamhet jag och min vän Linda Keitel, som precis går runt, så vi hade inga besparingar att tala om. Hade det inte varit för våra kära, lojala stamgäster, som har varit vänliga och donerat pengar till oss, så hade vi inte klarat oss ur detta. Men nu ser vi ut att göra det, tack vare dem. Det var otroligt hjärtvärmande att mötas av den solidariteten och generositeten.
”Tiden är inne för att så ett frö för framtiden”
Lisabet Yani
33 år, socialarbetare i Labuan Bajo, Indonesien
I början insåg vi inte hur stort problemet var. Efter ett tag började vi höra om problemen i Europa, och på andra öar som Java och Sulawesi, sen kom det hit. Jag arbetade då på ett homestay och vi märkte att gästerna slutade komma, men vi bor långt ifrån Java där besluten fattas, och vi fick inte mycket mer information än att vi borde använda munskydd. Så började den lokala ekonomin sakta att stanna upp. På grönsaksmarknaden i Labuan Bajo blev det helt tomt på folk, sen började problemen synas på andra affärer och företag också. Skolorna stängde snart ner och eftersom vi bor på en liten ö har vi inte möjlighet till att arbeta online, så barnen får vara hemma och hamnar såklart efter.
Det positiva med allt det här är ända att naturen får möjlighet till att återhämta sig. Det är som att naturen säger stopp, för att visa oss hur vi förstör den. Skogsavverkningen har stannat upp och luften känns renare. Min känsla är att coronan får oss att inte hela tiden bara hänsynslöst pusha framåt, utan faktiskt stanna upp och återfå, inte bara vår egen balans, utan också naturens. Trots att vi alla liksom sitter fast i det här, och att mycket känns tungt nu, så ser jag det hela som mest positivt. Nu kanske tiden är inne för att så ett nytt frö för framtidens träd. Det kommer vara svårt att gro för detta frö, men jag är saker på att det finns en avsikt med det också, och att något gott kommer komma ut ur allt detta. Många jag pratar med här på ön säger att det är svårt att se ljust på tillvaron nu, men då svarar jag att även i den mörkaste natt finns månen och stjärnorna där för oss. Låt oss återställa balansen, för oss och naturen, och hitta tillbaka till glädjen och allt det vackra i livet.
”Som en evigt pågående söndag utan slut”
Juhani Kenttämaa
39 år, radiopratare från Helsingfors, Finland
Jag är en av de få lyckliga som inte har blivit permitterad på grund av coronaepidemin. Detta eftersom jag arbetar som programledare för morgonshowen på Yle, som är Finlands motsvarighet till Sveriges Radio. Jag är värd för ett pratradioprogram i vilket vi bland annat ringer runt till platser över hela världen för att tala med finska personer som har fastnat där till följd av coronarestriktionerna. ”Corona Calling” kallar vi det för. Medan de flesta av mina kollegor på radiostationen har tvingats till att jobba hemifrån under den här perioden, är jag dessutom en av de få privilegierade som har fått vara kvar i radiohuset. Vi är dock en väldigt minimerad liten trupp som kommer in till studion varje dag, det är jag, den andra programledaren, teknikern samt producenten. Efter att programmet är slut på förmiddagarna vid klockan 10.00, har vi ett kort planeringsmöte tillsammans, sen är det bara att åka hem och börja förbereda sig för nästa dags morgonsändning. I början störde jag mig på restriktionerna, men nu börjar jag känna att det är ganska trevligt ändå. Det är som en evigt pågående söndag utan slut, vilket jag tror är av godo både för miljön och samhället, att allt är lite satt på paus. Vi kan inte fortsätta springa i våra ekorrhjul och konsumera helt ohämmat hur länge som helst. Men det är klart, det är lätt för mig att säga, som inte har drabbats ekonomiskt av coronarestriktionerna. Det jag verkligen kan sakna är framförallt att komma ut och träffa mina kompisar och se en riktigt fet rockkonsert.
”Sjukhusen är totalt överbelagda med covid-patienter”
Shahen Hiwa Omer
32 år, läkare från Sulaymaiyya, Irak
Till en början stängde de ned allt i Irak, för att få stopp på spridningen av coronaviruset. Men i samband med ramadan, som inleddes i mitten av april, ledde detta till massiva protester över hela landet. Protesterna startade eftersom mindre företag inte fick in några pengar över huvud taget, och vanliga arbetare fick ingen lön att leva på. Folk svalt helt enkelt. De kunde inte försörja sina familjer. Nu är kaféer, restauranger och butiker öppna igen, men sjukhusen är totalt överbelagda med covid-patienter. Det finns inga sängar kvar att lägga in fler på. Det största problemet i vårt land, som jag anser, är att folk är så pass outbildade. Omkring 50 procent av befolkningen tar epidemin på mycket stort allvar, de använder ansiktsmask och skyddar sig på alla sätt de kan. Men samtidigt tror den andra halvan av befolkningen att allt är en konspiration, att det inte finns något covid-19-virus, utan att allt är en lögn som orkestreras och sprids av regeringen för att de ska slippa betala ut löner till de offentliganställda. Jag är själv kirurg på en akutmottagning, men näst intill alla offentliganställda har gått ut i strejk. Detta eftersom regeringen i Bagdad inte betalar ut några löner. De tycker att vi här i vår kurdiska region ska klara oss på egen hand, eftersom vi har så pass mycket olja i marken. Personalen på vissa sjukhus jobbar utan att få någon lön, bland annat med att behandla svårt sjuka covid-patienter. De gör en fantastisk insats, men jag och min familj går hemma och lever på besparingar för tillfället.
”Hjälpen för de fattiga och utsatta räcker inte”
Nidhi Gupt
26 år, frilansskribent från Patna, Indien
Jag har drabbats ganska hårt av coronaepidemin yrkesmässigt, eftersom ingen av mina uppdragsgivare inom tech- och hälsobranschen är särkilt intresserade av att köpa in några jobb av mig just nu. Jag kan inte heller förflytta mig till andra städer i landet för att öka mina försäljningsmöjligheter. På plussidan ligger att jag har kunnat bo gratis hemma hos mina föräldrar. Här, i den region där vi befinner oss, har smittspridningen inte varit så stor, men i Delhi och Mumbai, där många av de företag som jag normalt sett jobbar för ligger, är situationen tragisk. Det är så illa att de döda staplas på varandra i sjukhuskorridorerna. I fyra till fem månader var hela Indien nedstängt, man fick inte ens gå ut. Nu börjar det så sakteliga på att öppna upp igen, även om de som kan fortfarande jobbar hemifrån. För de fattiga och utsatta har det
öppnats särskilda härbergen och matutdelningsstationer under coronakrisen, men det är svårt att få det att räcka till i ett så stort land som Indien. Eftersom det är så pass svårt för mig att få några betalda uppdrag har jag börjat att blogga och arbetar med att utveckla mitt skrivande i stället. Jag tänker att det kommer väl till pass sedan när denna pandemi äntligen är över. Min pappa har en liten butik, så vi lever helt på hans intäkter för tillfället. Det jag hoppas på är att det ska komma någon slags medicin som fungerar mot coronaviruset, så att hela den här situationen ska vara överspelad och vi kan få glömma detta hemska år.
”Problemet är att folk inte är så bra på att lyssna”
Anne Øverland
30 år, barchef från Porsgrunn, Norge
Jag jobbar som barchef på en pub i Porsgrunn. Den 12 mars fick alla pubar och restauranger i Norge besked om att stänga igen verksamheten med omedelbar verkan. Från dess och fram till den 15 maj har både jag och alla mina anställda varit permitterade på 100 procent, men jag är ändå nöjd med hur den norska staten har hanterat situationen. Alla som har blivit permitterade på grund av coronarestriktionerna har fått 100 procent av lönen, från staten, de första 18 dagarna. Efter det har man fått arbetslöshetsersättning, vilken motsvarar 80 procent av den inkomst man haft. För mig som småföretagare täckte staten 90 procent av de fasta utgifterna under nedstängningen. Vi har dessutom inga skulder och har tjänat bra med pengar de senaste åren, som vi har kunnat leva på nu, så vi har klarat oss bra. Det jag är orolig för är dock hur det ska gå resten av året. Från och med den 5 juni får vi ha öppet som vanligt igen, men coronarestriktionerna som vi är ansatta att följa är väldigt hårda. Om vi inte följer dem får vi slå igen verksamheten direkt. En av dessa regler vi måste hålla koll på är att samtliga gäster måste hålla minst en meters avstånd till varandra. Problemet är att folk inte är så bra på att lyssna och göra som man säger åt dem när de fått några drinkar innanför västen. För att hålla detta under kontroll tar vi därför bara in ett mycket begränsat antal gäster, vilket gör att vi bara tjänar ungefär hälften av vad vi gör normalt. I längden kommer det inte att gå ihop.
”Jag har flyttat hem till mina föräldrar”
Timothy Kell-Fien
20 år, student från Philadelphia, USA
Jag studerar ekonomi på Hunter Collage i New York, vilket har utvecklats till något av ett epicentrum för spridningen av coronaviruset. Redan i mars flyttades därför samtliga klasser om till online, men det har faktiskt fungerat förvånansvärt bra. Jag har flyttat hem till mina föräldrar i Philadelphia och studerar härifrån, vilket såklart har varit en stor omställning, men jag gick ändå ut den här terminen med goda betyg. Onlinestudierna hemifrån kan till och med har varit en fördel, i och med att det funnits färre distraktioner. Jag är där jag är och ingen jag känner har blivit allvarligt sjuk till följd av coronaviruset, så jag är lyckligt lottad. Till sommaren hade jag planer på att resa runt i Europa och bland annat besöka Stockholm, där jag varit två gånger tidigare. Det är en underbar stad på sommaren. De planerna blev av naturliga skäl inställda, så i stället tar jag ett antal sommarkurser nu, i sociologi, litteraturhistoria och mattematik. Vad gäller hur staten har hanterat situationen är jag också nöjd, alla som har blivit arbetslösa till följd av coronan har fått ett extra federalt arbetslöshetsersättningstillskott på 600 dollar i veckan. Ekonomin har befunnit sig i koma på grund av nedstängningen, men nu börjar frisörsalonger och barer så sakteliga att öppna igen i Philadelphia och New York. Det vi kan hoppas på är väl att det kommer ett vaccin eller någon typ av medicin mot covid-19, för vi får nog tyvärr räkna med att det kommer en ytterligare våg.
