Tveklöst, menar Ali Esbati. Den 22 juli 2011 befann han sig på det politiska ungdomslägret Utøya för att föreläsa. Istället hamnade han mitt i den massaker som krävde 69 människors liv.
Lagom till 10-årsdagen av terrorattackerna i Oslo och på Utøya utkommer han med en bok som utgår från, men inte begränsas till, den skräckfyllda upplevelsen.
– Det har varit tungt att läsa om människor som mördas av vita, högerextrema terrorister efter Breivik, säger han.
Rasister vid makten
I vårt samtal för ETC nyhetsmagasin berättar han om hur det politiska oundvikligen blev personligt. Boken tillägnas hans lilla dotter och skrivandet har varit ett tillfälle att betrakta gårdagens rasism med nutida ögon – både som far till ett barn med invandrarförälder och som folkvald politiker.
Titeln, ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle”, är hämtad från en av de ledarkrönikor Esbati skrev på 1990-talet. Bland annat ser Ali Esbati tillbaka på ”Lasermannen” John Ausonius härjningar i Stockholm 1991–92 och den psykologiska effekt som terrorism har på de grupper i befolkningen som riskerar att ses som måltavlor:
Jag minns den här tiden som en av oro och rädsla. I likhet med tusentals andra föräldrar med invandrarbakgrund, ville mina helst att jag skulle stanna hemma efter skymningen. Vi var många i Sverige som tittade oss några gånger extra över axeln. Det låg som ett tungt, mörkt molntäcke över oss – upplevelsen av att vara hotad, jagad, angripen i sitt eget land.
När 22 juli-attackerna skedde i Norge hade Sverigedemokraterna knappt ett år tidigare, hösten 2010, tagit steget in i den svenska riksdagen. Ali Esbati minns det som en smärtsam utveckling; att så många svenskar som genomlevt tiden med Lasermannen och SD:s Karl XII-demonstrationer ändå – eller i värsta fall, därför – ville se de tidigare skinnskallarna vid makten.
Esbati påpekar att norska Fremskrittspartiet (FrP) inte har samma nynazistiska rötter som Sverigedemokraterna. Att synen på dem därför skulle präglas av viss naivitet tror han var oundvikligt. Med Sverigedemokraterna kan vi svenskar inte hävda okunskap.
– Men generellt är det viktigt att inte ha en övertro på information och kunskaper i de här sammanhangen, säger Ali Esbati.
– Det avgörande är vilket politiskt rum som öppnar sig för den här typen av partier och hur väl de lyckas besätta det rummet.
Ett växande blå-brunt hot
Ali Esbati beskriver Fremskrittspartiet som ”den mest centrala leverantören av islamofobi och främlingsfientlighet i den norska politiska debatten”. Men kopplingen mellan den militanta muslimhataren Anders Behring Breiviks övertygelser och idéerna inom FrP visar sig vara så obekväm, att partiet ändå lyckas ta sig in i regeringen bara två år efter Utøya. Under de 10 år som förflutit sedan dess har högerpartier i både Norge och Sverige närmat sig ytterhögern såväl ideologiskt som strategiskt i den politiska vardagen.
Hur kommer de två länderna att se ut ur den här aspekten om ytterligare 10 år, det vill säga 2031? Ali Esbati berättar att Utøya-generationen, de samhällsengagerade unga som bara var tonåringar sommaren 2011, arbetar hårt för att förändra det norska samhället till det bättre. Ett demokraticentrum har till exempel byggts upp på ön där massakern skedde.
– Och forskning visar att ju mer mångkulturell en plats eller ett land är, desto mer tolerant blir det samhället – och det finns många av oss i Sverige idag, konstaterar han.
Samtidigt, påpekar Esbati, är välmenande men begränsade satsningar eller projekt inte nog. Det går inte att informera bort detta hot, skriver han på bokens sista sidor.
Själv sitter Ali Esbati i riksdagen för Vänsterpartiet sedan 2015 och har stått bakom 198 motioner genom åren.
– Mot det här hotet krävs kraftfull politisk handling, säger han.
Det tycker han sig inte ha sett tillräckligt av, vare sig i Norge eller Sverige, under det gångna decenniet. Konvergensen mellan extremhögern och borgerligheten oroar honom särskilt:
– På sätt och vis ser vi efterkrigstidens slut här, när högern omgrupperar. De etablerade konservativa och ibland liberala partierna använder ett upparbetat förtroendekapital för att rentvå extremhögern. Det är tyvärr effektivt. Och oerhört farligt.
Breivik fortsätter inspirera
Efterverkningarna av ett spektakulärt och därmed ”lyckat” terrordåd är många och inte bara politiska. Bland de farligaste konsekvenserna är risken för nya attacker, utförda av så kallade copycats, inspirerade av den ursprungliga terroristen. Ju mer av en hjältefigur förövaren blir i extrema kretsar (vilket ofta är beroende av hur stor medieuppmärksamhet ett dåd får), desto större är risken att andra vill följa i dennes fotspår.
Själv var Anders Behring Breivik inspirerad av islamistiska al-Qaida. Han hade planer på att halshugga bland andra Ali Esbatis dåvarande partner, den norska journalisten och författaren Marte Michelet, som genom sin barnalstrande union med en invandrare gjort sig skyldig till ”rasförräderi” i Breiviks ögon. Halshuggningen tänkte han lägga ut på nätet, så som islamistiska terrorister gjort de senaste decennierna.
Från ord till handling
De högerextrema hyllningarna inleddes nästan direkt efter att den unge norrmannen under våren och sommaren 2012 stått åtalad vid Oslo tingsrätt inför den församlade världspressen.
Redan samma höst avslöjades en polsk forskare vid lantbruksuniversitetet i Krakow med planer på att spränga sitt lands parlament, inspirerad av Breivik.
Trots att den norske terroristen hamnade i isoleringscell efter att domen fallit fortsatte hans dåd och person att fascinera gärningsmän över hela världen.
I början av 2019 greps en anställd vid den amerikanska kustbevakningen för att ha planerat terrordåd mot politiker och journalister i syfte att starta en vit revolution – med hänvisning till Anders Behring Breivik och hans manifest.
Någon månad senare lyckades en annan extremist i sitt uppsåt att skapa massdöd och lidande, även han uttryckligen inspirerad av massmördaren i Norge. Brenton Tarrants attacker mot två moskéer i Christchurch på Nya Zeeland i mars 2019 krävde 51 dödsoffer och skadade 40. Gärningsmannen hade skrivit ett omfattande, antimuslimskt manifest – ”The Great Replacement”, döpt efter teorin om ett hemligt folkutbyte av vita mot muslimer – och terrorcykeln kan fortsätta.
Breiviks eget manifest, ”2083: A European Declaration of Independence”, fortsätter att inspirera. Livslängden för skriftlig propaganda av den här typen är i princip obegränsad. Adolf Hitlers snart 100-åriga ”Mein Kampf” hittas nästan alltid i högerextrema aktivisters bokhyllor vid polisrazzior.
Framför allt är det nynazistklassikern ”The Turner Diaries” (William Luther Pierce under pseudonym, 1978) med sina uppmaningar till vit revolution och så kallat ledarlöst motstånd som fungerar som tändande gnista eller vägledare för generation efter generation av radikaliserade ensamvargar. Så sent som i maj i år fann polisen ett exemplar av boken, tillsammans med vapen och ammunition, hemma hos en 28-årig Texas-bo som smitt planer om terror mot ett lokalt Walmart-varuhus.
En kamp i uppförsbacke
Inte heller Sverige har varit förskonat från militant högerextremism efter Breivik.
Det var inte i första hand själva dådet som triggade igång en känsla av att detta kan hända mig eller någon annan nära mig, när som helst. Snarare var det upplevelsen av att inget hände som formade och slungade iväg signalen ut i medvetandet, för vidare lagring i kroppen.
Så skriver Ali Esbati på bokens allra första sida, om hans reaktion på den dödliga attacken mot en invandrartät skola i Trollhättan 2015. Vid främlingsfientliga incidenter av olika magnitud har antirasismen ofta en uppförsbacke redan från början, då samhället inte är enigt om grundläggande fakta. Finns det ett ideologiskt motiv bakom handlingarna, eller rör det sig bara om ännu en förvirrad vit ung man? Ali Esbati skriver frustrerat om behandlingen av vita respektive utländska terrorister:
jämföra beskrivningen av Trollhättan-terroristen från 2015, Anton Lundin Peterson, och Rakhmat Akilov som 2017 genomförde en blodig terrorattack i centrala Stockholm (…) bägge terroristerna agerade ensamt, bägge uttryckte ideologiska motiv och bägge hade olika typer av personliga och sociala problem, så är beskrivningen av Akilov nästan entydigt placerad i en upparbetad terrorram, medan rapporteringen om Lundin Peterson är mer individualiserad och mångtydig.
Är svaret solidaritet?
Den evige juden. Den evige muslimen. Den evige extremisten. Den eviga kampen? Det är svårt att värja sig mot tanken på nyfascismen som en våg som obönhörligt forsar fram, omöjlig att stoppa och med allt fler rännilar in i det etablerade samhället. Här och där, inte minst i det offentliga samtalet har anständigheten börjat vittra bort.
Ett av huvudbudskapen i Ali Esbatis bok tycks vara att det antirasistiska arbetet kräver uthållighet och en förmåga att stå fast i sin övertygelse, även när det politiska landskapet förändras och blir hotfullt.
Solidaritetstanken är en röd tråd genom kapitlen. Tron på att förändring är möjlig genom enighet mot antidemokratiska krafter verkar orubbad hos författaren, trots det fruktansvärda han har varit med om. ”Man kan fly en galning men inte gömma sig för ett samhälle.” Citatet i Ali Esbatis boktitel slutar inte där, utan med följande slutsats: ”Därför måste man förändra samhället”. •
Lisa Bjurwald hade just utkommit med ”Europas skam. Rasister på frammarsch” (Natur & Kultur) när 22 juli-attackerna inträffade. Hon kommenterade terrorn från dag ett och livebevakade sedermera rättegången mot Anders Behring Breivik för norska TV2.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
