Tusentals människor har samlats i en park i Moskva. Det är 5 december 2011, en dag efter det ryska parlamentsvalet. Människorna har samlats för att visa sitt missnöje mot valfusket. Mot ett system där krånglig byråkrati gör att det i princip är omöjligt för ett parti att ställa upp i valet om inte regimen har godkänt det, där statliga tv-kanaler sprider propaganda för Vladimir Putins parti Enade Ryssland och där röster köps. Demonstranterna är övertygade om att Enade Ryssland aldrig hade fått en majoritet av platserna i det ryska parlamentet, duman, om det inte vore för fusket. Nu har runt 7 000 personer hittat till parken. Det är många fler än vad någon hade räknat med.

– Regimen blev tagen på sängen. Tidigare när oppositionella försökt demonstrera i Ryssland har det alltid stoppats, delvis för att det ändå har varit så lite folk, men nu var det så mycket människor att Kreml inte visste vad de skulle göra, säger Per Leander, journalist och historiker med Ryssland som specialområde.

Allt starkare missnöje

Mötet blev startskottet till något som de närmaste månaderna växte sig allt större. I mars 2012 skulle det hållas presidentval och många befarade att Vladimir Putin då återigen skulle bli president, efter att ha stått bredvid sin ersättare Dmitrij Medvedev den senaste mandatperioden. Och framför allt befarade många att valet inte skulle gå till på ett demokratiskt sätt.

– Parlamentsvalet var ett bevis för att demokratiska val inte hölls. Många hade tröttnat på det, på att det inte fanns några möjligheter för en riktig opposition, och samtidigt hade det också växt fram ett allt starkare missnöje mot Putin. Missnöjet kom från olika håll, men gjorde att det fanns något att enas kring, säger Per Leander.

Krävde fria val

Liberaler, socialister och nationalister hade plötsligt en sak gemensamt: de krävde fria val. När Per Leander hemma i Sverige förstod att en allt starkare opposition höll på att enas, och att människor för första gången på evigheter tilläts demonstrera, kände han att han var tvungen att åka dit. Han hade bott i Ryssland tidigare för att lära sig språket, och alltid intresserat sig för landets historia. Nu kunde den historien kanske ta en ny vändning.

– Jag förstod att det som hände var stort och ville vara där. Demonstrationerna samlade 100 000 människor. Det var unikt, det hade inte hänt sedan Sovjets fall.

När Per Leander kom till Moskva var motståndsrörelsen i full gång. Några gånger i månaden hölls stora demonstrationer. I de statsägda medierna fick protesterna inget större utrymme, men ryktet om dem spreds via bloggar och Facebook. Vanliga människor som annars inte var politiskt aktiva anslöt. Och trots att oppositionen kom från helt olika håll och hade skilda åsikter om mycket, lyckades de länge hålla ihop kring kravet på fria val. Det gjorde också att människorna vågade tro på förändring.

– Känslan var att nu kan det faktiskt bli en demokratisering. Putin kommer kanske inte avgå, men han kommer att ge efter, det kommer att införas reformer.

Men så blev det inte. Valet hölls och Putin fick den majoritet han behövde. Motståndsrörelsen gav sig dock inte. Även om den splittrades något efter valet, så fortsatte den att växa. I alla fall fram till den 6 maj 2012. Dagen innan Putin återigen skulle sväras in som Rysslands president. Då hölls en motdemonstration på Bolotnajatorget i Moskva.

– Demonstrationen skulle vara fredlig, men så avbröts den av kravallpoliser som gick till attack. Regimen hade fått nog, folk skulle skrämmas till tystnad. Det skedde också en mängd gripanden, och folk fortsatte gripas även dagarna efter. Framför allt riktade man i sig på de ledande vänsterpersonerna, eftersom de hade fått för stort inflytande.

Fick lämna landet

Tillslaget var början till slutet för motståndsrörelsen. Genom fängslanden och tack vare slitningar inom den spretiga rörelsen lyckades regimen radera ut den. Flera av de starkaste ledarna från vänstern fick dessutom lämna landet för att inte riskera att gripas. I dag är de som då ledde oppositionen inte kvar i Ryssland. Och en av de starkaste liberala rösterna, Boris Nemstov, sköts till döds tidigare i år. Per Leander tror därför att det är lång väg tillbaka för en eventuell opposition.

– Rörelsen behöver byggas upp på nytt. Men det är svårt, dels för att de som var med då inte är kvar i Ryssland längre, och dels för att regimen har blivit mer auktoritär. Jag tror inte att det motståndet skulle tillåtas i dag. Sen har också Putins stöd stärkts tack vare krigen i Ukraina och Syrien.

Stora klassklyftor

För att folket ska vända sig mot sin president krävs en hel del, tror Per Leander. En ekonomisk kris skulle kunna innebära att fler tappar förtroende för Putin. Men Putins popularitet är mer komplex än så.

–Ryssland är det land i världen som har störst klassklyftor, med de vanliga folket på ena sidan, och de jätterika oligarkerna på andra. För att det systemet ska kunna bestå behövs det här auktoritära ledarskapet. Om fria val och öppen debatt tilläts, skulle varken Putin eller oligarkerna kunna behålla sin makt. Och eftersom det inte finns en fri debatt, är det bara regimens bild av samhället som når folket. Myten av Putin som ett folkets man kan bestå, säger han.

Nästa presidentval hålls 2018. Per Leander är tveksam till om särskilt mycket kommer att vara annorlunda då.

– Motståndsrörelsen 2012 var unik. Tyvärr tror jag det kommer dröja innan vi får se något liknande.