– Det är för att skydda barnen när det blir skottlossning.
Som om skottlossning vore något normalt man helt enkelt måste anpassa sig till.
Men stålväggen är inte bara en bild av hur gängvåldet tagit befolkningen som gisslan. Det är också en slags motståndshandling: Vi ger inte upp, vi försvarar oss, vi stannar kvar.
***
I själva verket föddes La Legua som en motståndshandling. Det var den första poblaciónen i Santiago som var resultat av en markockupation av bostadslösa. Ockupanterna kom norrifrån, från de övergivna salpeterfälten, på 1920-talet. La Legua var ända från början ett rött område och senare ett av de få där det förekom någon slags väpnat motstånd mot militärkuppen i september 1973. Men när drogerna invaderade blev allt annorlunda. En joint med pastabase var så billig att det räckte med att sno en skolunges ryggsäck eller en tants marknadskasse för att kunna finansiera ett dagsbehov. Och idag finns här små drogkarteller som slåss om territoriell kontroll och vars ”balas locas” (galna kulor) är ett hot mot alla.
– Men vi gör motstånd inte bara med stålväggarna vid skolan, säger Ítalo och pekar mot huset som ligger bredvid kyrkan och prästbostaden. ”Teatro de emergencia” (Nödens teater) står det målat på väggen intill dörren.
– Vi försöker också avväpna gängen med skaparlust, glädje och kärlek.
Huset där teatern är inhyst byggdes av poeten Victor Castros pappa under La Leguas första år. Under diktaturen, när hans föräldrar dött, förvandlade Victor huset till ett litet kulturcentrum. Och när han flyttade härifrån donerade han huset till kulturgruppen han tagit initiativ till. Nu finns här en teater, samlingssalar och ett kök – allt har byggts av gruppens medlemmar med hjälp av grannar. Förutom uppträdanden av olika slag – allt från teater till klassisk musik – hålls här kurser, föreläsningar och diskussioner.
Det är därför jag är här. I mitten av 80-talet gjorde jag en film i La Legua, där bland andra Victor är med. Och nu ska jag och Pablo Salas som var en av de rivigaste tv-fotograferna under diktaturen, prata om hur det var att jobba som journalist under de åren. Det är gott om folk i lokalen, både gamlingar som var med då, och unga för vilka diktaturen nästan är ett abstrakt begrepp.
***
Strax innan vi sätter igång drar ett sällskap av hängivna frikyrkomänniskor förbi på gatan utanför. De låter som ett karnevalståg. De installerar sig på torget med högtalare och ansikten vända mot kyrkan, San Cayetano, där jag ofta övernattade under den tid padre Guido var präst innan han drevs bort av diktaturen.
Under en protestdag i september 1985, döptes torget där frikyrkofolket installerat sig, i en symbolisk men högtidlig motståndshandling till plaza Salvador Allende. Samma dag kom två pickupbilar med soldater som sköt skarpt rakt över torget mot människorna som sökt skydd i gathörnen. Padre Guido ställde sig framför soldaterna med höjda armar. Och människorna i gathörnen tog mod till sig och började kasta sten mot soldaterna som så småningom drog iväg. Prästerna i La Legua har ofta varit lite av hjältar.
Samtalet med mig och Pablo blir en resa tillbaka till den tiden. Det blir en bra diskussion som fortsätter när vi efteråt äter empanadas och tar ett glas vin.
– Hej Lars, känner du inte igen mig? frågar en äldre vithårig man med käpp.
Först tror jag att det är Victor Castro. Men det är Juan, som är yngre än jag, och som när vi filmade här utsåg sig själv och några av sina kompisar till våra livvakter, utan att vi visste eller ens märkte det. Först när vi var färdiga med filmandet fick vi veta.
***
De drygt 30-åriga sönerna till några som flimmrar förbi i filmen kommer fram och hälsar från sina föräldrar som inte kunnat komma. En av dem berättar att hans mamma brukar titta på filmen varje år i september.
– Den fungerar som hennes minne, säger han.
– Och när hon sett den bubblar hon under flera timmar av berättelser om alla som är med, men som hon aldrig säger något om under resten av året.
Det är La Legua för 40 år sedan vi pratar om. Men på många sätt är området sig likt, fast lite stabilare och, trots småmaffiorna, lite mer välordnat. Men på senare tid har La Legua omringats av nya höghusområden som ser ut som om de ville tränga in och göra slut på den lite stillsamma idyll som trots ”balas locas” fortfarande finns här. Och så är det också. Byggbolagen har gjort proffsiga reklamkampanjer om hur ett framtida modernt La Legua kan se ut och de har erbjudit bra betalt för de gamla husen. En del har nappat och flyttat. Men de flesta vill inte.
Mer än ett bostadskvarter.
– La Legua är mer än ett bostadskvarter, säger Ítalo, det är ett sätt att leva, en historia där solidariteten varit den röda tråden. Det är en urban kultur som är motsatsen till den alienation som sprider sig med de nya områdena.
***
Innan vi kliver in i Pablos lilla Suzuki kommer en medelålders kvinna fram och vill fråga något om filmen. Jag hör genast att hon är venezuelanska. Hon berättar att det är flera venezuelanska familjer som bor i La Legua.
– Här hjälps man åt, säger hon. Tack vare grannarnas stöd har vi fått hyra ett eget hus och fått hjälp att skaffa arbete. Vi har haft tur.
Hon vet vad hon talar om.
Utefter gatorna i de nya höghusområdena runtomkring står prekära tältstäder av papp och filtar och ett och annat riktigt tält. Det är där en stor del av den växande skaran migranter hamnar.
– Så bodde vi också, i över en månad, berättar den venezulanska kvinnan. Men prästen här i La Legua hjälpte oss att hitta en familj som kunde hyra ut ett rum.
– Och nu har vi eget hus. För första gången sedan vi lämnade Venezuela för nästan två år sedan är jag lycklig.
Ítalo ser nöjd ut.
Det är det som är solidaritet.
– La Legua föddes som ett område för de mest utsatta, av de mest utsatta. Och, även om vi nu måste sätta upp stålväggar vid skolan för att skydda våra barn, fortsätter vi att vara en tillflyktsort för de mest utsatta. Det är det som är solidaritet. Och det är det som är La Leguas själ.