Den snart 30-åriga Frölundatjejen, som är uppvuxen i Fiskebäck, är blind sedan födseln. Hon var bara fyra år när hennes pappa tyckte det var dags att börja med judo.
– Han höll själv på och tyckte det var en bra sport som alla bör utöva. Jag hade honom som tränare fram till att jag var 19.
I dag är Martin Pernheim förbundstränare och finns, tillsammans med ledsagaren Alice Elkjaer, med Sveriges parajudostjärna på resan till Tokyo. Ett mästerskap som inte kommer att bjuda henne på några överraskningar. Nicolina Pernheim har mött samtliga konkurrenter tidigare.
– Alla är jätteduktiga och det kommer inte att bli några lätta matcher. Men jag tror det kan gå bra.
Förlorat två bronsmatcher
Hon har varit i två bronsmatcher i Paralympics tidigare, men förlorat båda.
– Medalj har varit ett stort mål i hela min judokarriär, så det hade såklart känts superbra att lyckas.
Nicolina Pernheim har en röd prick på sin vita judodräkt när hon tävlar. Den talar om att hon är helt blind. Endast en av hennes konkurrenter i Tokyo kommer att ha samma röda prick. Resten har viss syn.
– Jag tycker att de har stora fördelar. Att se 10 procent kanske inte låter mycket, men för oss i synskadevärlden är det en hel del. De kan läsa lite större text och de kan klara sig ganska hyfsat i vardagen. Mina motståndare som ser så pass mycket mer kan gå till gymmet själva och de kan gå och handla själva. Det kan inte jag.
Internationella blindsportförbundet gör en utredning just nu och Nicolina Pernheim berättar att allt tyder på att det kommer att bli en förändring som innebär att blinda får en egen klass i nästa Paralympics. Själv har hon varit en av dem som tryckt på för en sådan förändring och har även haft en roll i utredningen.
Men trots att en sådan förändring skulle öka hennes medaljchanser rejält vet hon inte om hon satsar vidare.
– Jag känner att jag får bestämma det efter Tokyo. Jag får nog ta två, tre månader att fundera.
Jobbar, pluggar – och tränar
Tillvaron är ganska hektisk. Medan de internationella konkurrenterna lever proffsliv på träningscenter och blir servade med allt måste Pernheim jobba för att försörja sig. Träningen får förläggas till kvällar. Hon är utbildad fysioterapeut och jobbar 60 procent som synpedagog med barn och ungdomar som har blindhet eller synnedsättning. Resten av dagarna pluggar hon en master i synpedagogik.
– Att lära barnen att utvecklas motoriskt och ta sig fram är det jag tycker är roligt, säger hon och ler.
Pernheim var själv väldigt aktiv under uppväxten och provade många sporter. Hon påpekar hur bra det varit.
– När man inte kan se idrotten är det jätteviktigt att få uppleva den. Jag är glad att mina föräldrar orkade ge mig den fritiden. Och jag tycker att alla ska träna judo. Ur ett synskadeperspektiv får man balansträning, koordinationsträning, och man får falltekniken – svåra delar för den som inte ser och är rädd för att ramla hela tiden. Kan man judo vet man att det inte är hela världen om man ramlar.
Judons hemland
Pandemin har varit tuff för Nicolina Pernheim. Som den fullkontaktsport judon är har restriktionerna slagit hårt och hon har i perioder fått fokusera endast på kondition och styrka.
– Det har heller inte varit några läger och vi har bara
haft en tävling sedan februari 2020. Så klubben har anordnat några klubbtävlingar för att hjälpa mig komma i form. Jag är jättetacksam för den stöttning klubben gett.
Hur påverkade flytten av Paralympics dig?
– Jag blev jätteledsen och besviken. Och så blev jag irriterad på alla som var glada över ett extra år till att fokusera. Jag kände att jag faktiskt hade planerat och ställt in mig på mästerskapet och det var där min topp skulle ligga. Det var jättejobbigt, men det tog någon månad så var jag mer okej med det.
Japan är judons hemland och att Paralympics äger rum just i Tokyo känns väldigt speciellt, tycker hon.
– Alla kan judo. Det ingår i skolidrotten i Japan. Arenan som vi tävlar i är samma arena som användes 1964 när judon kom in på OS-programmet. Alla tycker att det ska bli så häftigt att få tävla där. Det är jättesynd att det inte får vara någon publik.
På onsdag lyfter planet med den svenska Paralympics-truppen från Stockholm, via Köpenhamn, till Tokyo. Spelen inleds 24 augusti och fyra dagar senare går Nicolina Pernheim upp på judomattan.
Pernheim om sina tidigare paralympics
Peking 2008
– Jag var bara 17 år. Jag är jätteglad att jag fick vara med där. Det var en bra upplevelse och en bra erfarenhet. Jag tog mig till bronsmatch och det var riktigt nära att det blev medalj.
London 2012
– Det var inte kul. Jag blev sjuk på invigningen och sedan fick jag bara inte till det. Det var tufft.
Rio de Janeiro 2016
– Jag var i väldigt bra form och bättre än någonsin tidigare. Jag tog mig till bronsmatch, men konkurrenterna blir bättre och bättre för varje Paralympics. Ett riktigt bra kast av min motståndare avgjorde.
