– På ett sätt tror jag att vi unga upplever och förstår orättvisor på ett sätt som våra föräldrar inte har behövt göra. Jag vill läsa juridik. Men skolan är inte gratis. Den äldre generationen har trott att privatisering ska lösa allt, jag tror att vår generation får lida för det, säger Marianna Andromida.

Varningar har kommit om att det inför EU-valet finns en ökad risk för desinformation på sociala medier. Förra veckan öppnade EU-kommissionen en utredning mot Meta, företaget bakom Facebook och Instagram, för att de inte gjort tillräckligt för att stoppa desinformation från Ryssland, Kina och Iran.

Det finns saker som vi ser på tv som inte är sanna. Instagram ger en bättre representation av verkligheten.

Det är främst på sociala medier Marianna Andromida och hennes vänner tar del av nyheter, berättar hon. Men snarare än desinformation tycker hon att de ger bättre möjligheter till objektiv rapportering  än de etablerade mainstreamkanalerna i Grekland. För ett par månader sedan var hon med i protesterna mot en ny lag som ska privatisera universiteten. Informationen om både lagen och protesterna fick hon på Instagram.

– Det som tv-kanalerna sa var bara till förmån för de privata universiteten. Men i verkligheten var vi tusentals som protesterade varje torsdag i två månader. Det finns saker som vi ser på tv som inte är sanna. Instagram ger en bättre representation av verkligheten, säger hon.

Högerradikaler störst på Tiktok

Samtidigt ser hon att det finns problem med att många hamnar i vad hon kallar för små ekokammare.

– Jag skulle nog tyvärr säga att vi som nås av den progressiva informationen är i minoritet. De flesta av mina jämnåriga får också sina nyheter på sociala medier men de möts kanske oftare av våldsamma eller mindre politiskt engagerade budskap.

Enligt en ny rapport från Young European Federalists och Make.org kan det också vara de unga som driver politiken i EU mer högerut, vilket även nationella val i Nederländerna, Frankrike och Österrike visat de senaste åren. På Tik-tok, som har cirka 134 miljoner aktiva användare från EU-länderna, har högerradikala profiler som italienska Silvia Sardone, franske Jordan Bardella, och polske Patryk Jaki, som alla satt i EU-parlamentet under den senaste mandatperioden, fått stora plattformar. 

Jag tillbringade de följande två veckorna med att hjälpa människor som drabbats av branden. Jag tror att det här verkligen påverkade mig.

Marianna Andromida är ändå väldigt exalterad över att hon och andra unga får rösta i EU-valet i år.

– Att få möjlighet att rösta gör att man tvingas fundera på olika alternativ, vilket blir en slags inkörsport till politiskt tänkande i allmänhet. Det tror jag i grunden är bra.

Ett stenkast från Exarchia möter vi en ung klimataktivist, Agisilaos Koulouris. Han har varit engagerad i klimatrörelsen sedan 2018 i samband med den stora skogsbranden i Mati, en by strax öster om Aten som dödade 104 människor. Han var då 21 år gammal.

– Jag bodde 15 minuter från den platsen men jag blev stoppad från att gå dit och hjälpa till. Så jag satt bara på berget och tittade på elden. Samtidigt brann det i Kinetta, som ligger ungefär 60 kilometer från Aten, det är där min mormor bor. Lyckligtvis kom elden aldrig dit men det var som två fronter i mitt huvud samtidigt. Och jag tillbringade de följande två veckorna med att hjälpa människor som drabbats av branden. Jag tror att det här verkligen påverkade mig, säger han.

Agisilaos Koulouris som då nyss avslutat sina studier med toppbetyg och planerade att bli forskare i biokemi bestämde sig tvärt för att hoppa av den yrkesbanan för att istället lägga allt sitt engagemang i klimatet.

– Vinter efter branden i Kinetta var det istället enorma översvämningar hela vägen från berget till stranden. Stranden som jag brukade leka på som barn har helt förändrats. Väggarna som jag gjorde min första graffiti på som tonåring kollapsade på grund av översvämningarna.

”Inte råd med ultarika”

I Grekland är klimatrörelsen fortfarande omogen, menar Aisilaos Koulouris. Mycket på grund av att det finns så många motsättningar i det grekiska samhället.

– Även om vi bevittnat och lidit mycket av det man kan kalla för klimatkatastrofer så kopplar människor inte nödvändigtvis detta till klimatet. Det har under lång tid funnits en enorm misstro till regeringen och på grund av att det var regeringen som talade om klimatkatastrofer först, har människor haft svårt att svälja det och sagt att det är regeringen som skyller ifrån sig och företag som gröntvättar. Så varje gång det händer hamnar uppmärksamheten där och inte på frågan om själva klimatet.

Inte heller miljörörelsen i Grekland har pratat så mycket om klimatet utan mer om lokala företeelser som oljeborrning, guldbrytning, vindkraftsparker och industrianläggningar.

– Det beror på att rörelserna ofta grundar sig i antikapitalism och anarkism, och om vi talar om klimatet och klimatförändringarna accepterar vi på ett sätt berättelsen om en grön tillväxt.

Men allt fler yngre människor är mer oroade över klimatkrisen.

– Det är ett faktum, speciellt personer under 30. När folk frågar mig saker om klimatet verkar det som att de vill att jag ska berätta att det finns hopp, som en garanti för att de ska börja agera. För mig är det precis tvärtom. Vi måste agera för att vi inte har något val.

Agisilaos Koulouris tycker inte att EU agerar ens i närheten av tillräckligt när det kommer till klimatfrågan.

– Vi har inte råd med de ultrarika. Vi har inte råd med privata yachter. Vi har inte råd med privatjet. Vi har inte råd med pooler, simbassänger, villor och sånt. Vi måste fatta beslut som ska vara bindande och begränsa vissa delar av ekonomin som inte är väsentliga. Vi måste tala om nedväxt, säger han. 

När folk frågar mig saker om klimatet verkar det som att de vill att jag ska berätta att det finns hopp, som en garanti för att de ska börja agera. 

I en tid där man kan se orättvisor överallt tror Agisilaos Koulouris att det finns en gemensam känsla kring att ungas liv inte spelar så stor roll. Det gör det lättare för extremhögern att rekrytera, för där finns enkla lösningar.

– Det finns få verkligt bra förslag. Den europeiska inställningen till klimatet är hycklande. Jag tror ibland att de sätter ganska strikta gränser för vissa material eller giftigt avfall, vilket är bra. Men det tar väldigt lång tid innan det blir nationella lagar och ofta kan länder komma undan genom att betala böter. Ett annat exempel på EU:s hyckleri är att de tar fram miljölagar men driver nya fossilbränsleprojekt som EastMed Pipeline framåt, säger Agisilaos Koulouris och suckar. 

Kort europeiskt minne

En av de frågor som unga är mest intresserade av inför EU-valet är hur Europa ska hantera migrationen. Ilirida Musaraj är 27 år och doktorerar i ämnet men har även egna erfarenheter av att migrera. Ursprungligen kommer hon från en liten stad i Albanien och kom till Grekland när hon var sex år gammal.

– Jag minns allt. Jag önskar att jag inte kom ihåg det. På 90-talet var albansk migration en vanlig sak. Och även migration från hela östblocket på grund av regimfallet. Vi gjorde lite av en flyktingresa genom Italien, Frankrike och Belgien innan vi kom hit, men vi fastnade i Grekland. Tyvärr.

Vi är hemma hos en väninna till Ilirida Musaraj som lånat ut sin lägenhet under några dagar medan hon är på jobb ute på en turistö. Ilirida bor annars hemma hos sina föräldrar, i Kallithea, samma område som när de först kom till Aten. Efter att rika utländska investerare köpt upp hälften av bostäderna i området är det svårare än någonsin att flytta hemifrån. Innan vi går in i bostaden visar hon en graffitimålning på väggen utanför, den avbildar en pakistansk migrant som dödades i en olycka för några månader sedan. Föraren smet, och eftersom att det inte var en grekisk medborgare, berättar Ilirida, lade polisen ned fallet nästan direkt.

– Att inte ha medborgarskap och att alltid bli diskriminerad får en alltid att känna sig främmande. Men att vara vit, och att i hela livet få höra att jag pratar bra grekiska och att jag inte ser ut som en alban, har gjort det enklare för mig. Det finns en grekisk stereotyp om att albaner ska vara fula, många förstår inte att dessa mikroaggressioner är rasistiska. På en social nivå integrerades jag i samhället väldigt snabbt, men är jag tillsammans med mina föräldrar får jag ett annat bemötande. De tror att vi stjäl i butiker och man får höra glåpord, berättar hon.

Dagens ETC skrev nyligen om det avtal som Italien gjort med Albanien om att skicka flyktingar dit. Ilirida Musaraj är förfärad över att Albanien kunde gå med på en sådan sak. Hon minns hur Italien behandlade albanska migranter på 90-talet. 

– Jag känner en otrolig skam. Och jag vet att det är ologiskt att skämmas över vad en regering gör, men Albanien försöker motivera det genom att säga att Italien var välkomnande mot albanska migranter och att detta är en slags gästfrihetens gåva, att erbjuda  dem en plats att skicka migranter. Men det är skitsnack. En avgörande del av albansk historia var när Italiens flotta sänkte ett albanskt fartyg i mars 1997. Nästan 80 albanska migranter dog.

Vi har ingen migrationskris. Vi har brist på migranter.

Det är en händelse som ekar i vad som fortsätter hända på Medelhavet idag utanför Greklands kustlinje. 600 människor dog förra året i ett förlist fartyg utanför ön Pylos.

– Det är chockerande. Det är som att en hel stadsdel försvann. Men det visar hur kort det europeiska minnet är.

Ilirida Musaraj fick sitt grekiska medborgarskap för två år sedan. Det gick inte att ens söka för den andra generationens invandrare förrän 2015. Den första generationens invandrare kan fortfarande bara drömma om ett medborgarskap. Att inte ha medborgarskap har många negativa konsekvenser. Man får exempelvis inte samma pensionsmöjligheter utan ofta bara hälften av den greker får, även om man arbetat ett helt liv. Det blir även svårare att resa då man måste vara i landet under ansökningsprocessen om ett förnyat uppehållstillstånd, som kan ha flera års kötid.

– Men efter 2010 ungefär förflyttades den mest rasistiska retoriken från albaner till att handla om pakistanier som kom hit, och runt 2015 till syrier och personer från afrikanska länder. De senaste två åren har det nästan ansetts vara coolt att vara alban i vissa aspekter.

Politisk kris - inte migrationskris

Även regeringen säger sig plötsligt bry sig mer om albaners rättigheter, vilket syntes i valupptakten vid förra årets nationella val på ett minst sagt cyniskt vis. Valet hölls en kort tid efter den stora tågolyckan mellan Aten och Thessaloniki där 57 människor dog och hundratals skadades. Stora protester hölls i hela landet mot det undermåliga järnvägssystemet som bryter mot flera EU-regleringar. Ilirida Musaraj berättar att det var första gången hon kände att något faktiskt kunde förändras till det bättre. Men istället hamnade en ytterst marginell fråga för grekisk politik på agendan. I alla medier syntes en tidigare borgmästare, Fredi Beleri, som tillhör den grekiska minoriteten i Albanien, som fängslats på grund av att han köpt röster där.

– Han tillhör extremhögern och det hela drog igång diskussioner om nationalism och patriotism och allt det andra glömdes bort. Han har av någon anledning valts till Ny demokratis EU-kandidat så inför EU-valet är jag rädd för att samma sak kommer att hända igen.

Även om det finns många problem som kräver en lösning i både Grekland och i EU, inte minst gällande situationen för migranter, så tycker Ilirida Musaraj inte om att tala om det som kriser och katastrofer.

– Det är överanvänt i Grekland. Kris är också ett begrepp som är socialt konstruerat.Vi har ingen migrationskris. Vi har brist på migranter eftersom vi har en högerextrem regering som inte erkänner behovet av migranter. Jag tror att den enda krisen vi har är en politisk kris. Förlåt för att jag inte är mer optimistisk.