– Vi kan inte bemöta våldet som regimen använder mot demonstranterna. De har vapen, de använder våld. Belarusierna är trötta, de är rädda som aldrig förr. Men idag bygger vi strukturerna för morgondagens kamp. Vi jobbar med att koppla samman alla oppositionella initiativ som har dykt upp överallt: läkare, lärare, poliser… Vår strategi är att bli bättre organiserade än vad vi var i höstas och att fortsätta pressa regimen.
När du gick med i protesterna tänkte du att allt skulle vara över sex månader senare och att du kunde gå tillbaka till ditt vanliga liv. Nu verkar det som att kampen kan komma att ta åratal. Hur mår du?
– Jag tvekar alltid när jag får svara på den här frågan, för fysiskt mår jag bra. Jag känner mig ganska säker här i Vilnius. Men jag kan inte säga att jag mår bra, för varje minut tänker jag på människor som dömts till år av fängelse, som sitter där utan att ens ha vatten eller tvål. Och dessa människor är oskyldiga! Så jag vet inte hur jag mår.
Är människor redo för en kamp som tar mycket längre tid än väntat?
– Folk tittar efter ljuset i slutet av tunneln, de vill tänka på dagen då allt äntligen kommer att vara bra. Och eftersom de trodde på en snabb händelseutveckling förväntar de sig nu en magnifik plan, en profet som säger till dem att i morgon går vi ut på gatan och i övermorgon är Lukasjenko borta. Men det finns ingen sådan plan, ingen kan förutsäga vad som kommer att hända. Jag tror att det är dags att folket tillsammans formulerar sin vision för framtiden. Kanske tror människor att när oppositionen vinner så blir allt att bli bra, men jag är övertygad om att Belarus kommer att gå igenom en mycket svår tid. Oppositionen arbetar redan på en plan, men belarusier måste prata med varandra. Folk vaknade upp, något förändrades i deras sinnen, och de kommer aldrig att bli regimens slavar igen. Men vi måste lära oss att leva i en demokrati, och vi måste bygga denna demokrati tillsammans och lära oss att förstå oss själva.
På grund av det våldsamma förtrycket är de som är redo att delta i protesterna i minoritet. Hur tror du att de som inte vågar eller kan delta skulle kunna övertygas till att bli mer involverade?
– Människor är allt mindre villiga att gå ut på gatan och det är inte det vi försöker uppnå just nu. Vi arbetar med att erbjuda människor säkra initiativ, till exempel att skriva brev till regeringen eller parlamentsledamöter, eller att skapa och dela videon där de, även om de döljer sina ögon eller sitt ansikte, visar upp de vit-röd-vita flaggorna som är symbolen för självständighet eller hänger dem i träd på natten. Det tvingar myndigheterna att skicka ut fordon som plockar ned flaggorna och det kostar dem tid och pengar. Eller så målar man helt enkelt dessa oppositionella färger på gator och vägar. Man kan också skriva brev till politiska fångar, vilket är mycket viktigt för dem. Även utlänningar kan faktiskt skicka brev, listan över de fängslade och all information finns samlade hos den oberoende människorättsorganisationen Viasna och på deras hemsida. Alla dessa små handlingar stör regeringen och är en påminnelse om att vi fortfarande finns där och inte kommer att ge upp, tills folk är redo att gå ut på gatan igen till våren, kanske i maj.
Jag var nyligen i Minsk och jag frågade då demonstranter vilken fråga de vill ställa dig. Misja, en 23-årig programmerare, vill veta om det är dags att använda olagliga medel mot regimen, eftersom alla lagliga försök har misslyckats?
– Vad betyder det att något är lagligt i Belarus? Allt är olagligt i vårt land nuförtiden. Men det är väldigt svårt för mig att ge råd till människor som är under konstant övervakning av säkerhetsstyrkorna. Kan jag säga till dem att ”agera olagligt men håll er säkra”? Jag saknar svar. Jag vet att vissa människor vill se mer radikala handlingar eftersom de tycker att rättsväsendet är så tufft att det måste brytas. Jag har ingen rätt, tror jag, att ge råd. Jag vet att jag behöver kommunicera mer med belarusier, men jag är också väl medveten om det ansvar som kommer med mina ord, och jag kan inte be dem att delta i protesterna eller göra det ena eller andra, för jag vet de lyssnar på mig. Jag är ansvarig för vad som kan hända dem. Jag kan inte be belarusier att försätta sig i fara, och det kan faktiskt vara ett tecken på att jag inte är någon ledare. Jag har kämpat med mig själv sedan revolutionens början, men jag kan inte hitta styrkan i mig att säga till dem att ”gå ut och protestera”, även om jag stöder dem som gör det. Jag undrar alltid om jag är feg eller klok. En kvinna skrev en gång till mig för att berätta att hon var glad att vakna på morgonen bredvid sin man och kyssa sina barn utan att behöva tänka på de tusentals personer som greps, eftersom revolutionen grep tag i mig istället. Hennes meddelande rörde mig verkligen. Men jag kan inte överskatta mitt bidrag till revolutionen. Den som agerar i Belarus gör mycket mer än jag, som sitter säkert i Litauen.
Kommer du att lämna din exil?
– Varje dag tänker jag på att åka tillbaka till Belarus. I en idealisk situation gör jag det på ett säkert sätt, för att situationen i Belarus förändras, eller kanske med hjälp av europeiska ledare. Men jag måste erkänna att kampen ibland blir så svår, trycket så outhärdligt att jag förtvivlar. Ibland tänker jag att jag hellre skulle åka tillbaka till Belarus och låta dem sätta mig i fängelse. Då skulle jag inte behöva ta på mig detta enorma ansvar, med alla dessa uppoffringar och problem som verkar olösliga. Ja, det händer då och då. Men jag inser snart att jag inte kan göra det när jag är en symbol, en nationell ledare. Jag kan helt enkelt inte ge upp. Så jag hittar en lugn plats och gråter lite.
Aleksej Navalnyj har inspirerat en våg av protester i Ryssland. Är situationen jämförbar med det som hände i Belarus efter presidentvalet? Kan de två oppositionsrörelserna samarbeta?
– De två rörelserna liknar varandra endast på ytan: människor demonstrerar och grips med våld. Jag tror att det är den stora, om inte den enda, likheten. Målet och sammanhanget för protesterna är olika. I Ryssland är det protester mot korruption. Aleksej Navalnyj är en politiker med en lång karriär bakom sig. I vårt land vill vi ha fria val. Jag tycker inte att vi borde samarbeta. Till skillnad från Belarus har Ryssland inte nått ett dödläge, det finns fortfarande utrymme för deras rörelse att växa och utvecklas. I Ryssland är det protester, i Belarus sker en revolution. Även om jag personligen inte gillar detta ord på grund av dess våldsamma konnotationer. I vårt fall för vi en fredlig revolution.
En fredlig revolution, är det inte en utopi?
– Att välja en fredlig väg kan verka utopiskt, ja, men jag hoppas verkligen att vi har en chans att vinna på det här sättet. Men vem vet vad som kan hända? En ny ledare kan dyka upp och kräva våldsamma handlingar. För mig är våld absolut inget alternativ, och jag kommer aldrig att vara ledare för en mer radikal opposition.
Vilken är din roll i oppositionen nuförtiden?
– Jag har folks mandat att företräda dem och eftersom revolutionen behöver ett ansikte är jag det ansiktet. Jag pratar inte bara om en bild, jag representerar också rörelsens enhet, vilket är avgörande. Det belarusiska folket måste vara enat, och jag ser till att ingen personlig ambition äventyrar vår kamp. Ambitioner är bra, men inte just nu. Många nya initiativ och ledare har dykt upp och det är underbart, det visar att saker förändras, men splittring skulle förstöra oppositionen. Jag känner mig som en höna som samlar sina kycklingar och ser till att alla går i samma riktning. Och naturligtvis är min roll att förklara för ledare runt om i världen vad som händer i Belarus, de vidriga förhållandena för politiska fångar och situationen för mänskliga rättigheter. Det är lätt att blunda och inte göra någonting, särskilt nu när vi inte längre har alla de vackra bilderna från protesterna för att mobilisera media och politiker. Ingen blir imponerad av bilderna från domstolarna där människor döms till år av hårda straff fastän de är oskyldiga. Det verkar som att folk har vant sig vid det. Vi behöver förklara att situationen fortfarande är vidrig, så att vår smärta sprids till andra länder, så att de inte slutar hjälpa, eftersom vi inte slutar att kämpa. Men vi behöver allt möjligt stöd från alla länder.
Har du inlett en dialog med Aleksandr Lukasjenko eller Vladimir Putin?
– Vi har ingen kontakt med Kreml, och jag beklagar naturligtvis att Vladimir Putin har valt att stödja Aleksandr Lukasjenko istället för det belarusiska folket. Ingen dialog har inletts med regimen. Jag tror att det är först när han hamnar i ett hörn som Aleksandr Lukasjenko kommer att börja förhandla. Och jag är rädd att han inte lämnar efter sig något mer än ruiner.
Vi ser växande antiryska stämningar i Belarus. Tycker du att det är oroande när båda länderna i framtiden kommer att behöva vara partners?
– Jag tror att belarusier förstår skillnaden mellan Kreml och det ryska folket. Vladimir Putin valde att stödja Aleksandr Lukasjenko och missade ett tillfälle att vinna belarusiernas beundran. Han kunde ha utnyttjat situationen till och med, och diskret ha stöttat kandidater som är lojala med Kreml införa framtida val. Jag är inte säker på att folk skulle ha lagt märke till det. Nu tror jag att belarusier är mer trotsiga, och proryska kandidater kommer att negligeras av väljarna. Naturligtvis vill vi ha ett bra förhållande med Ryssland. Vi kommer inte att bygga en mur mellan de två länderna. Men vi vill att vår relation ska vara transparent.
Aleksandr Lukasjenko hotar ofta med att Belarus kan integreras med Ryssland. Tror du att det är ett troligt scenario?
– Jag hoppas inte det! Och jag är säker på att belarusierna inte kommer att tillåta det. Lukasjenko förstår att en integration med Ryssland skulle framkalla enorma protester på gatan. Han är listig, och har för vana att ge löften som han inte kan hålla men som vinner honom tid. Han har utpressat Ryssland och EU i flera år.
På grund av oppositionens framgångar miste Belarus värdskapet för ishockey-VM i Minsk 2021. Tror du att utländska företag kan spela en roll för att pressa regimen?
– Ishockey-VM visade att det verkligen är möjligt att uppnå något om man tror att mänskliga rättigheter är viktigare än pengar och, som vissa företag gjorde, vägrar att sponsra evenemanget. Det betyder så mycket för oss, för det var väldigt smärtsamt för regimen att förlora värdskapet. Alla åtgärder är viktiga, och utländska företag kan naturligtvis hjälpa till. Om de till exempel har avtal med belarusiska statliga företag kan de kräva att arbetarna inte får sparken på grund av sina politiska åsikter. De kan erbjuda ekonomiskt stöd till de människor som förlorat sina jobb på grund av sitt engagemang i revolutionen, de kan kräva att grundläggande mänskliga rättigheter respekteras som ett villkor för deras samarbete. Men jag tror att det är ännu bättre att helt enkelt sluta handla med regimen.
Vad har du för nyheter från din man, som kandiderade till presidentposten och därför fängslades före valet?
– För närvarande går det inte att prata direkt med politiska fångar i Belarus. De enda tillåtna kontakterna är meddelanden via advokater, som är de enda som har tillstånd att besöka fångarna. Efter att han fängslades har jag bara fått prata med Sergej en gång, i oktober, när Lukasjenko organiserade ett möte – snarare ett hån, jag vill klargöra att detta inte hade något att göra med en dialog – i KGB:s högkvarter med oppositionsmedlemmar. Min man bad att prata med mig i telefon, och vi fick tala kort. Jag berättade om barnen, vår kamp för demokrati och ett nytt Belarus.
Vad är din vision för Belarus framtid?
– Jag är rädd att många människor kan komma att bli besvikna när vi vinner! Situationen i landet kommer sannolikt att vara kaotisk, nya politiska aktörer kommer att dyka upp, det kommer att vara svårt att greppa vad som händer, det kommer att bli maktkamp, och jag föreställer mig en djup ekonomisk kris, eftersom Lukasjenko nu försöker att sabotera allt. Vi behöver en lång övergångsperiod. Vi måste förbereda det belarusiska folket på det från och med nu. Få dem att förstå att vår seger inte kommer att motsvara omedelbar lycka för alla utan att de gör historia och bidrar till nästa generations lycka. Belarusierna kommer att vara bli fria medborgare, vilket innebär att de också måste vara ansvariga för sig själva och för sina handlingar. Ärligt talat vet jag inte hur demokrati fungerar eller hur det skulle fungera i Belarus. Men vi kommer att lära oss!
