I en artikel publicerad på en ledande sportsajt i juni kom den pensionerade fotbollsspelare Beattie ut som homosexuell. Han berättade där om sin tidiga framgång inom fotbollen och hur han skrev under för klubben Hull City vid nio års ålder. När han var 18 flyttade han till USA via ett stipendium och tillbringade därefter resten av sin karriär i Kanada och Singapore. En huvudskada som han ådrog sig 2015 tvingade honom emellertid att pensionera sig från fotbollen. Så småningom kom han till insikt om att han tillbringat sin karriär med att fly från sig själv.
Beattie visste att hans berättelse skulle väcka intresse. Han beskriver hur han blev överrumplad av mängden intervjuförfrågningar och meddelanden som skickats till hans sociala mediekonton. Han gissar att antalet uppgått till tiotusentals. Nu, några månader senare, känner han sig redo att prata igen.
– Det har varit riktigt intensivt, berättar han via Facetime.
Han befinner sig i sitt hem i Singapore, där han gör karriär som entreprenör. Klockan är midnatt men han är klarvaken och klädd i en krispig vit skjorta.
– Ärligt talat har jag fått meddelanden från tusentals människor som befinner sig i samma situation som jag gjorde, från 15 till 80 år.
Han berättar att han var beredd på en viss negativ respons men att verkligheten varit en trevlig överraskning.
– Jag kan räkna de negativa kommentarerna på ena handen. Jag har fått ett helt otroligt stöd från fotbollssupportrar, spelare som jag har spelat mot, och tränare.
Fashanu var först
Beattie är den andra engelska manliga professionella fotbollsspelaren som kommit ut som gay. Detta efter Justin Fashanu, den tidigare Norwich City-spelaren, som kom ut 1990. Liam Davis, en semiprofessionell spelare som spelar för Cleethorpes Town, kom ut 2014. Tidigare har en handfull internationella spelare i toppklass kommit ut, men de flesta har väntat till efter pensionen för att tala offentligt. Robbie Rogers, en amerikan som spelade för Leeds United, och den tyska mittfältaren Thomas Hitzlsperger, som spelade för West Ham och Everton, kom ut 2013 respektive 2014.
Sommaren 2019 skapades ett anonymt, obekräftat Twitter-konto vars avsändare påstod sig vara en gay fotbollsspelare i den engelska ligan. Kontot, som var aktivt i en månad, fick 50 000 följare och stöd från ledande personer inom sporten, inklusive Gary Lineker (före detta fotbollsspelare och numera expertkommentator). Kontoinnehavaren uppgav att han skulle avslöja sin identitet den 24 juli. När dagen väl anlände twittrade han att han inte var tillräckligt stark för att göra det och kontot raderades.
I efterhand anses kontot ha varit ett jippo. Samtidigt skapade det stora rubriker. I dess kölvatten har företrädare för sporten utsatts för ökat tryck att förklara varför inga nuvarande spelare känner att det är möjligt att komma ut. Detta trots att den brittiska statistiska centralbyrån uppgett att cirka två procent av den brittiska befolkningen som är 16 år eller äldre identifierar sig som homosexuella eller bisexuella.
Rapinoe gör skillnad
Under sommaren sa Watfords kapten Troy Deeney i en intervju att han trodde att det förmodligen fanns minst en gay eller bisexuell spelare i varje lag i Premier League. Det ökade intresset för damernas spel har också bidragit till att framhäva denna osynlighet. Många högprofilerade kvinnliga fotbollsspelare är öppet homosexuella, däribland flera engelska toppspelare, den tidigare landslagsspelaren och nuvarande Manchester United-managern Casey Stoney och världens mest kända kvinnliga fotbollsspelare Megan Rapinoe.
På den manliga sidan kämpar man för att ändra kulturen inom fotbollen. Det engelska fotbollsförbundets ordförande Greg Clarke avgick i november i år efter att ha fått kritik för sitt föråldrade och stötande språk när han tilltalade parlamentsledamöter gällande frågor om mångfald och rasism. Han använde bland annat termen ”färgade fotbollsspelare” för att beskriva svarta spelare och menade att homosexualitet är ett val. Till utskottet för Digitalisering, kultur, media och sport sa han:
– Jag skulle vilja tro, och jag tror faktiskt, att spelare som är gay skulle få stöd från sina kamrater i omklädningsrummet.
”En vacker själ”
Verkligheten är att endast en manlig toppspelare i Storbritannien känt sig trygg med att komma ut som gay under en pågående karriär. Det var Fashanu. 1981 blev han den första svarta spelaren som fick en övergångssumma på en miljon pund när han rekryterades av klubben Nottingham Forest. Rykten florerade då om att han besökte homosexuella klubbar. Chefen för Nottingham Forest, Brian Clough, skrev senare i sin självbiografi att han frågade sin stjärnsignering:
– Varför fortsätter du gå till den där jäkla bögklubben?
1990 kom Fashanu ut i en exklusiv intervju med tidningen The Sun. Han sa strax efteråt att detta skadade hans karriär. Hans bror John, som då spelade för klubben Wimbledon och det engelska landslaget, fördömde honom och beskrev honom offentligt som en utböling. John har sedan dess uttryckt ånger över hur han uppförde sig mot sin bror. Justin var skadedrabbad och hade en karriär på nedgång, då han flyttade till USA. 1998 begick han självmord efter att anklagelser om sexuella övergrepp där riktats mot honom av en 17-åring.
– Om en fotbollsspelare kom ut nu tror jag inte att det skulle vara lika skadligt för hans karriär eller att han skulle begå självmord som Justin, säger Amal Fashanu, Johns dotter och Justins systerdotter.
Hon var tio år gammal när Justin dog. Hon berättar att hon hade suttit hemma och väntat på att han skulle hämta henne, för att ta med henne till Elton Johns studio. Han kom aldrig.
– Man inser hur svårt det är men man inser aldrig hur mycket det kommer att påverka en, säger hon.
– Jag är 31 och det har påverkat hela mitt liv. Han var en riktigt vacker själ. Ibland blir jag så arg.
Amal började förstå fördomarna Justin mötte när hon flyttade tillbaka till Storbritannien som vuxen efter att ha bott i Madrid med sin mamma. År 2012 gjorde hon en dokumentär för BBC, ”Britain’s gay footballers” (Storbritanniens homosexuella fotbollsspelare), där hon försökte förstå varför inga andra manliga spelare vid den tiden följde i sin farbrors fotspår. Idag arbetar hon med en uppföljande dokumentär och grundade i år Justin Fashanu-stiftelsen, som vill bekämpa homofobi och rasism och erbjuda stöd till hbtq-personer inom fotbollen.
Varnar för strålkastarkultur
Den 11 juli publicerade stiftelsen ett öppet brev i The Sun, som påstods vara skrivet av en anonym gay stjärna i Premier League som berättade att han var för rädd för att komma ut offentligt. I september publicerade tidningen ett nytt brev från stiftelsen, som sades vara författat av ytterligare en homosexuell fotbollsspelare, som menade att kulturen inom sporten inte blivit bättre under de senaste åren. Amal påstår sig känna flera andra.
Dessa publiceringar väckte kritik inom sportens hbtq-community. Sports Media LGBT+, en nätverks- och konsultgrupp ledd av Jon Holmes, seniorredaktör på Sky Sports, publicerade ett brev undertecknat av mer än 100 personer som arbetar inom fotbollen. I brevet beskrivs publiceringarna som sensationslystna och redogörelserna fördöms då de anses vara skadliga.
”Dessa berättelser om ångest och vånda ger intrycket av att det skulle råda acceptans gällande homofobi inom fotbollen”, står det i brevet.
”Sådana redogörelser hämmar framsteg och leder till att homosexuella och bisexuella inom herrsporten känner sig mindre trygga och mindre benägna att tänka att de kan vara ärliga och öppna med sin identitet.”
Flera individer som arbetar med att bekämpa homofobi inom fotbollen berättar att de är oroliga för en så kallad “strålkastarkultur”, som drivs av spekulationer om vilka fotbollsspelare som skulle kunna vara homosexuella. Fotbollsfans diskuterar ibland rykten online. Dessa spekulationer har lett till att vissa spelare, inklusive landslagsspelarna Ruben Loftus-Cheek och Luke Shaw, har meddelat på Twitter att det inte är dem – alltså rakt motsatt mot att komma ut.
– Varje gång det leder till ett sensationslystet drama skapar vi ett ganska otryggt rum för fotbollsspelare att överväga att komma ut i, säger Robbie de Santos, kommunikationsansvarig på välgörenhetsorganisationen Stonewall.
– Att fokusera på vem som kommer komma ut, när de ska komma ut, hur de kommer att komma ut, är att ställa fel sorts frågor. Det vi borde fokusera på är att skapa en kultur på alla nivåer i sporten där människor känner sig inkluderade och stöttade. En miljö där de kan vara sig själva, vara öppna inför lagkamrater och prestera sitt yttersta inom sporten.
Saknade helt förebilder
Beattie säger att bristen på öppet homosexuella manliga spelare gjorde det svårt att veta hur beslutet att berätta sin historia skulle tas emot.
– Det fanns inte riktigt någon jag kunde jämföra med och tänka: Det har varit okej för honom, jag är säker på att det kommer att bli okej för mig, säger han.
Beattie växte upp i Goole, East Yorkshire, på 90-talet med en begränsad bild av vad det var att vara homosexuell. Han säger att de enda homosexuella män han visste om var via tv, där de ofta framställdes som feminina och skräniga.
– Jag växte inte upp med tillräckligt många förebilder som jag kunde känna igen mig i, säger han.
– Bilden jag hade av hbtq-communityt var något som jag inte kände representerade mig. Därför tänkte jag, det där är inte jag.
När han tidigare i år bestämde sig för att prata öppet om sin sexualitet var det delvis för att bli den förebild han själv aldrig haft.
– Jag ville föra fram ytterligare ett exempel på en person som är gay, särskilt som en före detta idrottsman i en mycket maskulint präglad sport.
Utsätts för enorm press
Som ungdomsspelare för Hull City i början av 00-talet visste han inte att han var gay, men han hade börjat misstänka att han var annorlunda. Han minns att äldre spelare i laget tog med honom till en strippklubb, något han beskriver som en typisk initiationsrit. För första gången i livet fick han känslan av att befinna sig utanför en upplevelse.
Tror han att elitfotbollens hypermaskulina och hypersexualiserade miljö i England gör det svårare för spelare som är gay att vara öppna med sin sexuella läggning?
– Ja, säger han och rycker på axlarna. Jag skulle ljuga om jag svarade nej. Men jag vet inte hur man ska kunna förändra det… man kommer inte att kunna få bukt med den kulturen som har funnits där i många år.
Som lovande ung spelare kände han också ett enormt tryck att prestera.
– Det var definitivt inte en miljö som gav utrymme för självanalys och för att förstå att man kanske är annorlunda jämfört med 99 procent av det man ser runt omkring sig, säger han.
– Att befinna sig i rampljuset, med allas ögon på sig, är skrämmande när man inte riktigt vet vem man är. Jag kände att jag var tvungen att förstå vem jag var. Samtidigt kände jag att det inte var möjligt att öppna för den möjligheten eller ens tillåta mig att öppna för den möjligheten medan jag befann mig mentalt, känslomässigt och fysiskt i den miljön.
Elefanten i rummet
Chris Paouros, taleskvinna för Kick it out, fotbollens antidiskrimineringsorganisation, påpekar att en fotbollsplan är en arbetsplats.
– På våra arbetsplatser bör arbetsgivare tillhandahålla en miljö där man kan vara sitt bästa jag, säger hon.
Paouros, även medordförande för Proud lilywhites, hbtq-supportgruppen för klubben Tottenham Hotspur, tillägger:
– Det finns så mycket bevis som säger att ju mer autentiska människor är på jobbet, desto bättre presterar de. Inom fotboll är marginalerna så små, för att få konkurrensfördelar är det viktigt att människor kan vara sitt bästa jag. Samtidigt inser jag att man som homosexuell man och professionell elitspelare inte nödvändigtvis vill ha den distraktionen eftersom man måste vara så fokuserad på sitt arbete.
Paouros misstänker att det finns spelare som är öppna inför sina lagkamrater, men att komma ut till fans är en annan fråga.
– I vilket annat professionellt sammanhang utför man sitt arbete inför 50 000 främlingar? påpekar hon. Tyvärr är det så att även om vi lyckas ändra kulturen generellt, så krävs det bara några få individer för att påverka ens jobbprestation negativt.
Just fansen är elefanten i rummet. Vissa framsteg har gjorts för att ta itu med trakasserier från läktaren. Fortfarande begicks dock ett verifierat hatbrott var tionde match förra säsongen – det vill säga vid totalt 287 matcher, enligt uppgifter sammanställda av det engelska fotbollsförbundet och polisen.
I synnerhet finns det ett antal välkända sånger som fortfarande sjungs regelbundet vid matcher, där homosexualitet används som en förolämpning. Ett exempel är låten “rent boys” (en referens till manliga homosexuella prostituerade) som riktas mot klubben Chelsea och ett antal låtar sjungna av bortalagens fans när de besöker Brighton. Problemet har intensifierats genom sociala medier som erbjuder en anonymiserad plattform, där troll ses som en del av det offentliga livet.
– Det är tydligt att vissa förolämpningar skulle kunna klassas som hatbrott, medan det med andra är mer luddigt, säger Paouros.
Hon vill se tuffare tag mot trakasserier online, liksom trakasserier som äger rum på arenorna.
Den tysta majoriteten
Under förra årets Rainbow laces-kampanj, sportens stora evenemang för att öka medvetenhet om hbtq-frågor, anklagades West Ham-fans för homofobi efter att ha använt ”rent boys”-sången mot Chelsea-supportrar.
Beattie säger att en av de största rädslorna för spelare är hur fansen kommer att reagera.
– Som idrottare är man van vid att bli bedömd, men man bedöms utifrån sina handlingar, sin prestation, saker man har kontroll över. Att veta att man kommer att bedömas utifrån något man inte har kontroll över, något man föddes med, är skrämmande.
De Santos från organisationen Stonewall påpekar att förolämpningarna kan upplevas som tandlösa, eftersom de inte riktar sig till spelare som nödvändigtvis är homosexuella. Han anser att det kunde finnas bättre lagstiftning för att underlätta polisens arbete med att motverka trakasserier, men menar att förändring måste komma från fansen själva. Fansens demografi utvecklas alltmer i en riktning som bättre återspeglar samhället som helhet.
Det finns i dagsläget ett rekordstort antal hbtq-supportergrupper anslutna till toppklubbarna. Förra året rapporterade BBC att antalet kvinnliga fans som deltar i Premier League-matcher ökat med 25 procent sedan 2014-15.
Trakasserierna brukar komma från en högljudd minoritet, säger de Santos.
– De är bokstavligt talat högljudda, de som leder sånger. För att ändra detta krävs en annan gruppdynamik. Det råder en klanmiljö på läktarna. När stämningen höjs uppstår frågetecken kring vad som är eller inte är socialt acceptabelt. Den tysta majoriteten som tycker att denna typ av språk är avskyvärt behöver höja sina röster och säga ifrån.
Domare: ”Mitt äkta jag”
Få personer inom fotbollen får ta emot trakasserier från fans lika regelbundet som domare. Ryan Atkin, en homosexuell domare i den engelska ligan, funderade mycket på det när han övervägde att prata offentligt om sin sexualitet.
– Vi har inte det enklaste jobbet i världen, säger han.
– Obehagliga ord och hat riktas redan mot oss för att vi är tjänstemän. Jag frågade mig själv om det skulle öka när min sexualitet var offentlig? Skulle folk använda det mot mig?
Lyckligtvis blev det inte så efter att han kom ut 2017.
– För mig har det varit en fantastiskt positiv historia. När jag kom ut och fortsatte döma matcher var det först väldigt uppmärksammat i media. Folk sa: ”Bra gjort, det krävs mycket mod för att göra det du har gjort, att vara den första och särskilt en domare.”
Han säger att han i slutändan kom ut för att han trodde att det skulle göra honom till en bättre domare.
– När jag blev befordrad bestämde jag mig. Jag visste att jag var mitt bästa jag när jag var öppen om min sexualitet. Jag visste att det skulle vara en fördel på planen, att vara mitt äkta jag. När man pratar med idrottare får man ofta höra att mental hälsa är en enorm del av sporten och avgörande för hur bra du kan bli.
Stöd för nästa person
Med stiftelsen vill Amal Fashanu hjälpa fotbollsspelare som vill komma ut. Atkins erfarenhet tjänar som en tidig prototyp. Han pratade med familj, vänner, fotbollsförbundet och det styrande organet för matchtjänstemän och berättade att han ville uttala sig offentligt.
– De stöttade mig helt, säger han.
– Det var inte fråga om ’Vi tycker inte att du ska göra det här’”.
– Det är inte vårt jobb att få människor att komma ut och jag tror inte att någon inom fotbollen vill göra det, säger Funke Awoderu, ansvarig för mångfalds- och inkluderingsfrågor på det engelska fotbollsförbundet.
– Det skulle vara skadligt för den individuella personen och det arbete vi försöker åstadkomma. Det är därför vi fortsätter att arbeta mycket med miljön, för att skapa ett tryggt sammanhang om någon väljer att komma ut. Vårt stöd skulle vara mycket synligt och offentligt för att understryka att sporten är till för alla.
Spelarförbundet har också utvecklat ett robust supportnätverk. Simone Pound, ansvarig för arbetet med jämlikhet och mångfald, säger att hon har pratat med ett antal homosexuella fotbollsspelare, inklusive Beattie, Hitzlsperger och Rogers, genom åren om deras erfarenheter av att komma ut. Därigenom hoppas hon kunna lära sig hur förbundet på bästa sätt kan stödja spelare som kanske skulle vilja komma ut.
– Det finns tjänster och resurser på plats, säger hon. Inklusive andra idrottsmän som kan fungera som stöd såväl som hjälp för att tala till media eller kollegor. Om någon skulle välja att komma ut nu skulle den mötas av väldigt mycket stöd.
”Mystisk och mytisk”
Utöver detta arbete sätter många tilltro till fotbollsakademierna, där man hoppas att unga spelare växer upp i en mer öppensinnad miljö än tidigare generationer.
– Det bästa vi kan göra är att se till att nästa generation inte behöver uppleva samma rädsla och oro inför att vara gay, säger de Santos.
– Vi måste se till att det finns utbildning och stöd inom den professionella sporten och en gemenskap så att det för nästa generation inte är en så stor grej.
För den nuvarande generationen av elitfotbollsspelare vore det fortfarande en historisk och modig handling att komma ut.
– Det har pågått under så lång tid, vi har gjort det till en stor, mystisk och mytisk fråga, säger Beattie.
– Det kommer att bli utmanande mentalt. Folk vill prata om det, folk vill höra min historia – och jag spelar inte ens mer. Jag bor på andra sidan världen.
Trots allt detta tillägger han att han är övertygad om att en spelare som kommer ut idag skulle uppleva ett enormt stöd.
