BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I dag arbetar Tin Tin Aung på en isfabrik i Bangkok. Hon har rest nio timmar med buss till Mae Sot, en sömnig stad i nordvästra Thailand för att träffa Ko Myo från Yaung Chi Oo Workers’ Association (Ycowa) – en organisation som arbetar med att hjälpa burmesiska migrantarbetare.
– Vi är ett 20-tal arbetare på fabriken som blivit blåsta av vår chef. Han har tagit betalt för att ordna pass och arbetstillstånd åt oss, hela två månadslöner per person, men vi har inte fått några dokument, berättar Tin Tin Aung.
Ko Myo från Ycowa sitter bredvid och antecknar, ställer frågor om fabriken och arbetsgivaren. Det här är ett vanligt problem, berättar han. Arbetsgivare behåller ofta arbetarnas id-handlingar och viktiga dokument som en hållhake, vilket begränsar deras rörelsefrihet. Om Tin Tin Aung ertappades av polisen här uppe, utan id eller arbetstillstånd, skulle hon åka dit och behöva muta sig ur situationen för att inte bli utkastad ur landet eller fängslad.
"Hänsynslös och systematisk exploatering"
ILO uppskattar att det finns omkring 21 miljoner människor i världen som är offer för olika typer av tvångsarbete under slavliknande förhållanden. Drygt hälften av dem finns här, i Asien och Stillahavsområdet.
Organisationer som Swedwatch har dokumenterat utbredda och systematiska övergrepp på just migrantarbetare i Thailand. Rapporten "Vingklippta rättigheter" från 2015 visar hur burmesiska och kambodjanska migrantarbetare på thailändska kycklingföretag, som exporterar varor till bland annat svenska livsmedelsbutiker, exploateras i strid med såväl thailändsk som internationell lagstiftning. Bland annat har man dokumenterat just hur arbetarna får sina pass och arbetstillstånd konfiskerade av arbetsgivaren – ett av de vanligaste tecknen på slavarbete. Omfattande slaveri har även rapporterats inom landets fiskeindustri.
Kalle Bergbom, rapportchef på Swedwatch, beskriver exploateringen av migrantarbetare i Thailand som "hänsynslös, omfattande och systematisk".
– Migrantarbetarna lever i en parallell verklighet. De har i de allra flesta fall ingen möjlighet att hävda sina rättigheter och på grund av att deras id-handlingar ofta beslagtas mycket begränsad möjlighet att röra sig fritt i samhället. Därför är det svårt för många av dem att komma i kontakt med omvärlden och larma om de övergrepp som de utsätts för, säger han.
Organisationen Ycowa, som finansieras av bland annat Olof Palmes Internationella center, har de senaste två decennierna försökt ta striden mot slaveriet i Thailands domstolar. Mellan 2001 och juni 2016 har organisationen lyckats vinna drygt 200 rättsfall och förlikningar för 2 841 arbetare, vilket gett dem kompensation på närmare 24 miljoner thailändska baht.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Moe Swe, ordförande för Ycowa, säger att deras framgångar fått en del arbetsgivare att ändra sig.
– I dag tar vi oftare striden i domstolarna i stället för på gatan. År 2005 blev jag utsatt för ett mordförsök, och många av våra medlemmar har blivit utsatta för våld och hot genom åren. Men i takt med att vi vunnit fler och fler rättsfall gentemot arbetsgivarna har en del av dem lagt om sin strategi och börjat anlita jurister i stället för gangsters för att skydda sig från oss. Det får ändå ses som ett framsteg, säger han.
Varje dag kommer människor in till Ycowas kontor i utkanten av Mae Sot. Ko Hein, kampanjchef, säger att förhållandena generellt sett fortfarande är förfärliga och att det finns mycket att göra.
– Det är modernt slaveri, helt enkelt, och det har pågått länge här. Vi uppskattar att det finns omkring 350 000 arbetare här i Mae Sot som lever under slavliknande former. De får löner långt under minimilön och lever sina liv på fabrikerna i boenden som är alldeles för små, med vatten som är för skitigt och mat som är för näringsfattig, säger han.
Tin Tin Aung har fått nog, och berättar att hon lyckats övertala sina kollegor att kräva sina id-handlingar av arbetsgivaren.
– Mina kollegor har gått med på att vi ska stämma vår chef om det så krävs.
Hon har fått ta på sig ledarrollen och är den som ska leda konfrontationen, men hon är inte nervös.
– Jag är bara arg och förbannad. Vår chef är helt värdelös. Vi får ofta lönen sent och han slår oss om vi inte vill jobba. Vi tvingas jobba fast vi är sjuka och vi får polisen på oss om vi försöker kräva ut våra löner. Vi får ingen skyddsutrustning trots att det är ett tungt arbete: vi bär 30-kilos säckar med is utan handskar eller några särskilda skor.
Men utan id-handlingar har arbetarna svårt att söka sig någon annanstans för arbete.
– Om jag hade mina papper hade jag stuckit med en gång, det hade vi alla, men nu är vi fast.
Fotnot: Frilansreportaget är producerat med stöd av Olof Palmes internationella center.
