”Fred till er, sa de ryska soldaterna”

Anastasiia Mykhailovska

Kiev

Hon minns inte exakt när de ryska soldaterna kom till källaren.

– Kanske var det den 6 eller 7 mars. Jag kan ha fel datum. Vi hade spenderat två veckor under jord. Natten före var hemsk, man hörde intensiva skjutningar. Antar att det var när ryssarna försökte att erövra Butja. Redan nästa dag hörde vi ljudet av tunga fordon. Männen bland oss vågade kika över staketet bakom huset där vi sökte skydd. Vi bodde längst ut på gatan, utanför var det bara öppna fält. Där fanns det massor av ryska pansarvagnar och ungefär 30 trupptransportfordon. Kort efter kom de ryska militärerna till vårt hem. De sa att de gjorde rensningar och letade efter nationalister, berättar Anastasiia Mykhailovska, 31-årig husläkare från Kiev.

Tillsammans med maken och deras åtta månader gamla dotter Zoya, lämnade hon centrala Kiev redan första dagen när kriget bröt ut och de första bomberna föll över huvudstaden. De bestämde sig att fly till släktingar som har en sommarstuga i Butja. De trodde att det skulle bli säkrare där. Därifrån tänkte de fly vidare till väst.

När de närmade sig Butja pågick redan intensiva strider i Hostomel. Ett stridsplan flög över bilen och man kunde se trupper som landade. Första natten tillbringade de i en källare. Där och då förstod inte Anastasiia och hennes man att de var instängda.

– Jag var chockad. Med barnet i famnen kunde jag inte tro att det här händer på riktigt. Jag försökte att kämpa för att inte känna mig dödsdömd. Men tankarna på att det här är slutet kröp allt närmare och närmare. På dagarna väntade jag att kvällen skulle komma så att man kunde sova och sluta tänka. Konstigt nog kunde jag sova väldigt bra även när det sprängdes i närheten. Jag kan inte säga att jag hade något hopp kvar.

De var 16 personer i källaren: Hennes kusiner med familjer, moster och tre grannar som saknade källare under sina hus. Fem flickor, den yngsta hade hunnit fylla sex månader, och den äldsta var åtta år, samt ytterligare sex kvinnor varav en var gravid i nionde månaden.

Bombningarna pågick utan uppehåll. Ungefär på andra eller tredje dagen började mobiltelefonin att manipuleras av ryssarna och slutade att fungera. 

– Jag försökte att tränga bort dåliga tankar och att sysselsätta mig med vardagliga sysslor. Vi hade det inte värst, vi hade en hel del sparad mat och några grannar som hade hunnit fly hade lämnat sina nycklar till sina hus och sa att man kunde ta vad som helst om man behövde. Vi tog mat, varma kläder och vi kunde tillaga mat på grillen. Vi hade tur med vatten för det fanns en brunn i närheten. 

– Om det inte vore för min dotter så hade jag nog bara lagt mig ner helt livlös.

De minsta barnen vande sig fortast. De lite äldre flickorna som var två och fyra hade det tuffare. De fick inte springa, de var tvungna att leka tyst, och de fick inte lämna källaren. De blev uttråkade. Den åttaåriga flickan höll sig lugn under dagen. Hon var glad över att träffa nya människor och berättade om sina vänner och skolan. Men på nätterna vaknade hon och grät. Även när det inte var några sprängningar tyckte hon att hon hörde dem och hon kunde inte förstå vad det var som hände. Hon frågade sin mamma konstant: ”Var är vi?”

– Vi låg i en kolsvart källare: det var kolsvart när man blundade, det var kolsvart när man öppnade ögonen. Jag var rädd, skrämd. Min man och jag har aldrig varit troende men nu bad vi. Alla bad där. Jag önskade mig bara en sak: att kunna lämna källaren och döpa mitt barn. Varje morgon tackade jag gud att jag levde för jag var inte säker att jag skulle vakna nästa dag. 

Den ryska militären tog sig in i Butja och delade upp sig i grupper för att genomsöka husen. Det var bara en tidsfråga innan de skulle nå källaren där Anastasiia och hennes familj tog skydd.

– Det hände att de stal pengar och klockor. Några grannar fick sina bildäck uppskurna. Vi hade tur, de gjorde ingenting med våra bilar. Ryssarna sa till oss att de letade efter ”banditer”. Det första de gjorde var att ta ifrån oss våra mobiltelefoner, de tog bort sim-korten och krossade dem. De pratade med oss som om de var fredsbevarare: ”Ni behöver inte oroa er, fred till er. Vi kommer och befriar er nu, vi ska döda er president och etablera en bra regering. Vi behöver bara två-tre dagar så är vi färdiga. Allt kommer bli bra.” Vi diskuterade så klart inte någonting med dem för att inte provocera. Vi lyssnade bara och de trodde att vi höll med. Vi svarade på deras frågor och sa att det fanns många kvinnor och barn här.

Nästa dag tog männen med sig vita flaggor och gick till Butjas centrum för att ta reda på om det fanns en möjlighet att evakueras.

– De kom fram till den första ryska vägspärren och man bekräftade informationen om evakuering. Inom en timme hade vi packat färdigt. Vi satte oss i bilar och åkte iväg. Evakueringsbussen som skulle avgå samma dag släpptes inte fram, men det gick bra med bilarna. Min moster blev hysterisk. Vid varje vägspärr frågade hon om vi skulle bli beskjutna nu. Vid en vägspärr träffade vi soldaterna som hade varit i vår källare. De började igen med sin visa: ”Fred till er, hoppas förlossningen går bra. Ni får komma och besöka oss igen sedan…”  Vi åkte vidare och kunde se trupptransportfordon bakom husen som stack ut som kackerlackor. Vi kunde inte låta bli att hela tiden tänka: Kommer de att skjuta oss eller inte? Och nästa tanke var: det blir väl som det blir. Det var iallafall bättre så än att vara kvar i källaren.

Just nu försöker Anastasiia att inte tänka på livet som hon hade förr. Det gör ont att bara titta på bilderna i telefonen, en annan fredlig tid. Det gjorde lika ont att komma till lägenheten i Kiev och tänka på att hon måste välja något att ta med sig och fly vidare. Anastasiia, hennes man och dotter befinner sig i Lviv för tillfället.

– När jag befann mig i källaren drömde jag en gång att jag var på en säker plats. Kriget fortsatte men jag hörde inga sprängningar. Jag går på promenad med Zoia och min man kommer tillbaka efter något ärende. Kanske är det en profetisk dröm. Zoia är nio månader och vi fikar i Lvivs centrum och köper en leksak till Zoia. Vi låtsas att allt är bra.

”Jag kom inte ens ihåg mitt eget telefonnummer”

Hanna Rudenko

Sumy

Evakuering är svårt för alla. Men för den som använder rullstol?

– Tio, hundra, en miljon gånger svårare, säger 37-åriga Hanna Rudenko. 

Hon tillbringade två veckor i belägrade Sumy, ­samtidigt som hon försökte hitta ett sätt att lämna. Hon skulle egentligen ha gjort det redan före krigsutbrottet. Hon hade bokat biljetter till Frankrike, där hennes syster bor. Biljetterna var för henne själv och hennes mamma, och resan var planerad till 24 februari. Istället vaknade hon till nyheten om invasionen.

– Jag minns att jag kände mig förstenad. Min ­mamma var precis bredvid mig. Jag höll tyst under den första minuten – jag ville skjuta upp det ögonblick då jag var tvungen att berätta för henne att kriget hade börjat. 

Den ryska armén riktade artillerield mot Sumy men Hanna kunde inte söka skydd. Det var för obehagligt att använda trappan eftersom hon kunde ramla ihop med sin rullstol. Och hennes föräldrar orkade inte fysiskt bära henne till källaren och sedan ta upp henne igen. Familjen gömde sig i badrummet, bort från fönstret. 

– Den första dagen var så skrämmande att jag inte kom ihåg mitt eget telefonnummer. Mina händer skakade, jag var helt desorienterad, minns Hanna. 

Till sist lade hon i förtvivlan upp en förfrågan om hjälp på Facebook. Hennes inlägg blev viralt, och det var det som hjälpte Hanna och hennes mamma att ­evakuera. Hon fick ett meddelande från en främling som var på väg att lämna Sumy med sin familj och hade några lediga platser. Vägen till EU-gränsen tog fyra dagar. Först kom de till Polen, och for efter det till Frankrike.

– För en rullstolsanvändare är det en mycket svår uppgift att klara en sådan resa. Man kan inte bara sätta sig i vilken bil som helst, övernatta på en slumpmässig plats eller gå över gränsen till fots. Även i det dagliga livet är man ständigt beroende av någon, och här förstärks det här behovet bara. Det finns mer ångest, fler behov, mer rädsla för att du inte ska kunna göra något.