Det brukar inte kladdas på väggarna i vår hiss.
Men när det sker så läser man vad som står där. I början av oktober, till exempel, då hade någon plitat dit ”Bygg demokratin–döda en snut”. I slutet av oktober stod det ”Julio Igl”. Förmodligen skulle det ha blivit ”Julio Iglesias”, men så hade hissen stannat och dörrarna öppnats och någon hade kommit in innan det hela var färdigt.
I november lämnades väggarna i fred.
I mitten av december hade någon skrivit ”SKIT” och i slutet av december stod det lite uppgivet ”jul ha ha ha”.
I januari var väggarna åter tomma, men i början av februari stod det ”hej” i flera dagar. Portis hade ledigt och ingen annan kom sig för att tvätta bort det.
I mars kom ”Bygg demokratin–döda en snut” tillbaka och några dagar senare ”Slimcenter ljuger”.
Det där sista måste kanske förklaras. På tredje våningen finns något som heter Slim Centre International. De annonserar att man med deras metod kan gå ner tio kilo på bara några veckor utan att behöva vare sig äta mindre eller göra gymnastik. Av strömmen av tjocka och även inte alls särskilt tjocka kvinnor att döma är det hela en stor succé.
I månadsskiftet mars-april utbröt en hel liten debatt på den ena hissväggen. Första inlägget löd ”MIR”. Svaret blev överstrykning plus ”Pinochet”. Nästa morgon var ”Pinochet” överstruket och ”MIR” ditskrivet igen. Sen tvättade portis bort hela meningsutbytet och väggarna var rena ett par dagar tills ”Pinochet” inledde argumenteringen igen. ”MIR” svarade och så var det hela igång. Det höll på en dryg vecka och kändes riktigt upplivande; som en liten oas mitt i den öken av censurerad tystnad man då så smått vänja sig att lufsa omkring i.
Sen var väggarna tysta ända fram till slutet av april.
Då stod det:
”702
Ta dig i akt
ACHA”
702 är numret på min lägenhet.
ACHA betyder Alianza Chilena Anticomunista–den chilenska antikommunistiska alliansen.
Sen refererade jag Davis Cup-matchen mellan Sverige och Chile för sportradion och gjorde vad jag kunde för att glömma tills det några dagar senare stod:
”702
Du minns väl
ACHA”
Det var samma dag som Carlos och Vero kom upp efter en natt hos hemliga polisen, CNI. Carlos hade de slagit så att han knappt kunde gå. De där sju månaderna mellan ”Bygg demokratin–döda en snut” till ”702 / Du minns väl / ACHA” var en tid då det hände en hel massa saker i Santiago. Både mig och andra.
Det börjar bra. Går på salsaställe med Monica och ett par andra. Monica har ett scoop på gång och vi firar.
Den panamanska orkestern gör cumbia av ”el pueblo unido”. Mycket garv, mycket slagord och ett sanslöst kramande. Det är ett sånt där ställe där ambitiösa sångerskor från Concepcion och Valparaiso uppträder när orkestern tar paus. Och efter dem kommer den oundvikliga topless-showen. Flickorna ler blygt men skämten som korsar spotlighten är ömsinta den här kvällen. Kanske för att den stora mannen som är orkesterledare just berättat att det är orkesterns sista kväll. De har äntligen fått ihop stålar till biljetten hem.
Efteråt går vi till ett nattöppet ställe i närheten och äter barro lucos och dricker te. Monica är i gasen. Hennes scoop ska minsann få mer än en viktig herre att vilja gömma sig.
Monica jobbar på Cause, en av oppositionstidningarna. Just nu har regeringen bestämt att de inte får publicera några fotografier. Förbudet kom sen tidningarna tack vare fotografier de publicerat, med hjälp av läsekretsen, lyckats identifiera några av de civilklädda snutarna, ”ghurkas”, som angripit en demonstration. Så nu publicerar Cause och de andra tidningarna bara tomma rutor där bilderna skulle ha varit och därunder bildtexter av ungefär den här typen: ”Presidenten med hustru fångade i ett obevakat ögonblick. Men vem är det egentligen som gömmer sig under lakanet?”
Just när vi ska till att gå börjar en flintskallig farbror strax intill dörren att sjunga tango. Och Monica hakar på. De drar hela repertoaren. Till och med kocken kommer ut och ställer sig flinande i dörröppningen för att lyssna. Ljusrören speglas i de blanka giftgröna väggarna.
När vi för andra gången reser oss upp och redan har tagit farbrorn i hand och befinner oss ute i stora salen stämmer han upp ”A la huelga si” och Monica rusar tillbaka in. De spanska motståndssångerna fyller rummet. Men kocken och de andra tycker inte att det är lika kul nu. CNI har en av sina större centraler bara något kvarter därifrån. En gammal tant med handväskan hårt tryckt mot kroppen reser sig upp och alla tror att hon ska ställa till skandal men i stället stämmer hon upp i sången.
Så håller den flintskallige tal om sin bror som ”försvann” direkt efter kuppen. Och sen stiger en smal man med vit schal virad i flera varv om halsen in i salen och det visar sig att han är poet och gammal polare med den flintskallige fast de inte setts på nästan tio år. Fortfarande när vi kommit ut på gatan kan vi höra den smale deklamera sina verser.
Monica dansar mitt på Avenida de Espana.
Det var den här tiden som Monica senare kom att kalla ”den stora oskuldens tid”.
Men inte än.
Fortfarande är vi bara vid ”Bygg demokrati–döda en snut”. Första varianten.
Ungefär samtidigt med ”Julio Igl” sitter jag med på ett möte som diskuterar storstrejken till den 29:e oktober. Pedro är optimist. Visserligen har hans fackförening, liksom många andra, röstat för att inte lägga ner arbetet.
– Det skulle bli avsked på samma sätt som när vi strejkade förra gången, förklarar han. Men vi stödjer strejken. Och nånting kommer vi att göra.
Flera stora och viktiga arbetargrupper; gruvarbetarna, oljearbetarna, de stadsanställda, etc, har sagt liknande saker, så det är mest andra slags organisationer som är med å mötet.
– Men det är ändå fackföreningsrörelsen som röstat för strejken och som utfärdat uppmaningen, säger Pedro.
Folk har krävt en strejk länge nu och det känns som en stor framgång att den nu är på gång. Trots alla begränsningar.
Monica ser hemlighetsfull ut. Håller på att redigera sitt scoop.
– Det blir bättre än jag trodde, säger hon.
Det består av en intervju med en avhoppad säkerhetsman från flygvapnet. Mer vill hon inte säga.
– Du får läsa i tidningen.
Oppositionstidningarna får publicera foton igen sen domstolarna underkänt regeringens förbud.
Jag hjälper till att träna in några repliker på svenska med en teatergrupp som håller på att sätta upp en pjäs om exil och återvändande, där exiltiden utspelas i Sverige.
Lånar också ut några ETC för att bidra till en svensk scenbild.
När jag kommer dit med mina ETC och lägger in dem i scenbokhyllan säjer en röst:
– Vet du att det enda jag saknar från Sverige är ETC.
Hon heter Carmen och är bara 18 år och har åkt tillbaks ensam till Chile efter sju år i Sverige. Hennes föräldrar har stannat där.
Hon är med i en grupp som spelar gatuteater. 15-minutersstycken. Rätt satiriska. Samlar alltid stora klungor av folk och de kan faktiskt leva på det. Ingen storvulenhet visserligen, men de äter och bor för det de får in.
Lovar fixa att hon får ETC.
Det är vid den här tiden jag ser kvinnan med barnet från fönstret. Sen blir det en vana. Om jag är hemma omkring fem sätter jag mig i min gröna öronlappsfåtölj som jag köpt i en lumpbod och tittar ut genom fönstret. Där på nästa gata, på andra sidan rivningstomten, står hon med barnet i famnen. Hon står strax intill en port. Gör inga gester. Säger ingenting till dem som går förbi. Första gången blir jag förbannad på hennes man som jag inbillar mig gått in genom porten för att utföra ett ärende och låtit henne stå kvar utanför och vänta. Efter en timme inser jag att hon inte väntar på någon man. Det är något annat.
Stryker omkring nere i de södra fabriksområdena med Pedro. Dricker te i kalla fackföreningslokaler och pratar. Det finns förväntan i luften. Något är på gång. Under mötena nästan slarvar man sig igenom dagordningen för att snabbt komma fram till diskussionspunkten om strejken.
– Det här kan bli avgörande, säger Pedro.
Jag är böjd att hålla med. Min skepsis från förra våren då jag tyckte att vänstern gjorde allt för att missa de chanser som gavs sjunker undan.
Oppositionstidningarna är fyllda av reportage och intervjuer med folk som uppmanar till deltagande i strejken.
A som jobbar på veckotidningen Hoy, den rikaste och största oppositionstidningen, knuten till kristdemokraterna, är förbannad på sin chef för att en av hennes artiklar censurerats.
– Jävla velighet, säger hon. Han är rädd för strejken han också.
Sista nätterna före den 29:e bor jag ute hos B i Poblationen. Långa nattliga snack med Victor. Hans morsa har blivit sjuk igen och matvägrar. Victor har fått kicken från institutet och sitter nu mest och filar på sina dikter. Han ligger inte så bra till hos Manuel och polarna längre sen han blev intervjuad som Poeten Från Poblationen i Hoy och berättade att varannan tjej här är hora och varannan kille lever av stöld och ägnar resten av tiden åt att kröka och röka gräs.
– Men det var ju för fan inte så jag sa, insisterar Victor hela tiden.
B bara garvar. Han vet väl att Manuel tycker att det är kul att jävlas med Victor.
29:e skulle börja med något häftigt hade Manuel lovat. Upp tidigt. Solgryning. Gatorna tomma. Cordilleran syns alldeles klart. Fortfarande snö högst upp.
– Nå, muttrar Carlos, kom loss då.
En timme senare kommer Manuel och de andra släntrande. Händerna i fickorna. Sömndruckna ögon. Verkar inte veta vad de ska göra.
Så kommer brödkillen på sin cykel och Manuel och de andra är över honom. Snor hans två korgar med bröd. Medan brödutköraren flyr springer några omkring och ropar ”bröd, mina fruar, bröd till den som önskar” och tanterna kommer strömmande med sina kassar som om de stått och väntat innanför dörrarna.
Sen händer inte så mycket mer.
Det kommer inga bussar och uppgiften var just stoppa bussarna. Manuel går hem igen och lägger sig igen ett tag och vi drar ut mot de stora genomfartslederna. Går Santa Rosa uppåt. Viker av till höger in på Industria och sen neråt på Vickuna Mackenna.
Avvaktan.
Folk i gathörn. Utanför fabriker. Utanför skolor. Vid busshållplatser. Få bussar. Många av de bussar som går har galler för fönstren och gummigardiner som släpar framför däcken för att sopa undan miguelitos. En del har karabinjärer på vakt i dörrarna.
Utanför Coca-Cola står ett helt gäng och är förbannade för att de inte får komma in. Företagsledningen vågar inte skicka ut bilarna och har låst ute chaufförshalvorna. Till plugget intill har det bara kommit sju elever. Av sammanlagt 700. Lärarinnan ser förtjust ut när hon berättar.
Ett litet gäng utanför en mekanisk verkstad bestämmer sig för att inte gå in eftersom de andra inte har kommit. Några andra vid en busshållplats är lyckliga över att bussen inte kommer.
– Vi kan ju inte komma till jobbet eftersom bussen inte kommer, ler de.
Så håller det på. När jag drar in till stan för att gå på nationella arbetarkommandots, CNT, presskonferens verkar det som om trafiken håller på att dö ut. Gatorna är nästan tomma. Bara enstaka bussar.
Ledarna Seguel och Bustos är lyckliga.
– En större seger än vi vågat hoppats, säger de.
Någon annan suger vidare på segerstämningen:
– CNI har hotat med att komma. Men om de kommer ska vi slåss till siste man, säger han.
Det är en sån dag man kan säga sådana saker i Santiago och förvänta sig att bli trodd.
Eftermiddagen är helt död. Tommare än en söndag före biodags.
Ute i Poblationen tycker Manuel att det är för lugnt. Han vräker ut en bomb mitt på torget, men har inte fattat vilken slags bomb det är och i stället för en fin liten brasa så flyger det plötsligt omkring en massa splitter. Tre skadas. Flaco får ett splitter i huvudet och börjar blöda. Han blir ursinnig på Manuel och jagar honom runt torget och skriker att han ska döda honom. Hade han fått tag på honom hade han säkert gjort det.
Vladimir, tokiga Vladi, vrider sig i garv. Han är rätt packad, men hans garv är ändå ganska klarsynt.
De närmaste dagarna är nästan upprymda. Där finns en känsla av att nu jävlar.
Och när helvetet börjar är det ingen som riktigt lägger märke till det.
Kanske för att det går så fort.
Eller för att man inte vill fatta.
Vi förhåller oss som tröga myror till det som sker.
En landmina mot en buss med karabinjärer i Valparaiso. Ett anfall mot en polisstation på Gran Avenida. Några dör, fler såras.
Det är sånt som noteras, men egentligen inte har någon betydelse i förhållande till de förväntningar strejken väckt. Det är något annat man väntar på.
Så plötsligt belägringstillstånd, utegångsförbud från tolv, alla utländska journalister måste ansöka om ny ackreditering, sex oppositionstidningar förbjuds, Hoy beläggs med förcensur och resten av medierna förbjuds behandla politiska frågor som inte först sanktionerats av regeringens talesman.
Inte heller nu fattar någon riktigt.
Aina och Leif och jag garvar åt hur de hemma i Sverige missförstått. När Aina är tvungen att åka till Buenos Aires för att få en satellitlänk för att den i Santiago är upptagen så tror de att hon blivit utvisad och när Leif berättar att han måste lämna in sin gamla ackreditering så tror de att det bara är han och DN som på nytt förbjudits att verka i Chile. Men det gäller ju alla och Aina och Leif får sina nya ackrediteringar dagen därpå.
– De tolkar alltför snabbt utifrån en alltför förenklad bild, konstaterar vi.
Allt det här har ju dessutom skett tidigare.
För oppositionen handlar det bara om tecken på hur trängd regimen är. Desperata åtgärder. Just inget annat.
Klockan sex den tionde november ringer A. Hon kan knappt prata:
– Åk till Raul Silva Henriquez, säger hon. Dom gör razzia där. Flera tusen soldater. Åk.
”Julio Igl” är för länge sen borttvättat och hissväggarna lyser likgiltigt gråa. Det har regnat in och luktar potatiskällare i hissen.
Luften ute är kylig och klar.
Raul Silva Henriquez är belägrat. Flera tusen, alla vapenslag, civila och uniformerade.
Vi motas bort. Minns plötsligt att jag ännu inte fått min nya ackreditering.
På presskontoret svarar man att det kommer nog snart. Inget att oroa sig över.
Massförvisningar och massarresteringar från Raul Silva Henriquez. Ärkebiskopens tal till invånarna när han kom dit en stund senare censureras av regeringen.
Nu kommer det krypande så smått. Kanske inte bara tecken när allt kommer omkring.
Ett par dagar senare upprepas allt. A ringer klockan sex:
-La Victoria. Skynda dig.
Samma slags belägring. Går långsamt förbi sex bilar med soldater från flygvapnet. Möter övertäckta bilar från televerket som kör med gasen i botten. Förarhytten full med civila män i stora jackor och pasamontanas. En kvinna skriker från ett fönster på tredje våningen. Där borta radas männen upp. En slags officer med handskar och kamouflagemålat ansikte stoppar mig. Stirrar misstänksamt på ackrediteringskortet. Ser inte att det är ogiltigt.
– Försvinn säger han bara och motar med sin handskbeklädda hand.
– De har en färdig plan att gå igenom fem poblationer till. Alla utländska präster ska utvisas. De har en lista med tusen namn som ska arresteras. Just nu är hela Valparaiso militariserat...
Ingen vet längre. Men alla har hört. Ryktena är allt.
Hissarna är tomma och på presskontoret vet man ännu inget om min ackreditering.
– Den är nog snart klar. Ring i morgon.
Det är den natten de tar Vladi.
De har röda armbindlar. Klockan är sex. De slår in dörren och går rakt in till Vladi, sliter upp honom ur sängen, drar bort sängkläderna, och sprättar upp madrassen.
När de för iväg honom drar de upp tröjan för huvudet så att han inte ska se och sätter handbojor på honom. Hela vägen till polisstationen eller vart det nu är de åker, slår en av dem honom i huvudet med en stavlampa.
De säger att han var med om anfallet mot polisstationen på Gran Avenida. Vladi fattar ingenting. Han var ju på mässan då. Och efteråt var han hemma hos Victor.
De säger åt honom att lägga av. Dom vet att han kastade en, nej två, granater in i polisstationen. El gordo har berättat allt, säger dom.
– Erkänn att det var prästen som gav er vapen, säger dom.
– Om du inte erkänner så ska vi döda din morsa.
Sen kommer de elektriska stötarna. Och dom kör upp en stång eller någonting i anusen. Dom drar ner honom på golvet och en kvinna med högklackade skor går över hans kropp.
– Vet du var du är din jävel, frågar dom. Du är i helvetet din skit.
Två gånger första dagen gick avföringen på Vladi.
Han var säker på att han höll på att bli tokig.
Nästa dag tog dom in en annan av de gripna–de tog sex stycken samma natt–och gav honom en kniv och sa åt honom att skära strupen av Vladi.
De skrek bägge tills luften tog slut.
De darrade fortfarande när de skrev på bekännelserna.
När han berättar sitter Vladi inne i hörnet i hallen där besökarna i fängelset får hålla till. Hans ögon ligger långt nere i djupa hål och verkar alldeles tomma.
Det är svårt att tala sammanhängande med honom. Hans mamma säger att det är något med nerverna. När vi går reser han sig upp som om han skulle följa med. Vakterna stoppar honom.
– Nej du, försök inte, säger de.
Vladi ser ut att inte fatta någonting.
På presskontoret säger de nu att jag är ett komplicerat fall. De citerar ur gamla artiklar ur Aftonbladet och säger att jag eventuellt har baktalat presidenten. De säger att ingenting är klart men att de, personligen, ska göra allt de kan för att jag ska bli förlåten och få börja om på nytt. Jag säger någonting om att man vet ju aldrig hur ens material redigeras och dessutom har jag bytt tidning nu.
Tjugosex har tvingats sticka från Poblationen. Snuten har varit hemma hos dem flera nätter i rad. Men solidariteten har fungerat. De slussas iväg till andra ställen. En efter en. Det gäller att ligga lågt ett tag.
Just när Monicas scoop skulle tryckas i underjordisk upplaga dimper en fotokopia från en venezuelansk tidning ner. De har publicerat rubbet med en ingress som beskriver Monica som ”den chilenska regimens fiende nummer ett, om hon dödas nu vet vi alla varför”.
Monica är pressad.
Och det är inte bara det. Kollegerna mumlar om att hon gått bakom ryggen på dem och sålt grejen till den venezuelanska tidningen för att tjäna pengar.
De anhöriga till de försvunna är också sura för att hon inte gick till dem först. Den avhoppade agenten, Andres Valenzuela, hade nämligen identifierat några av de försvunna som mördade. Han hade också identifierat några av mördarna.
Det är inte längre aktuellt för Monica att sjunga tangos och spanska motståndssånger. Vare sig på krog eller andra ställen.
Hon är rädd igen.
Precis som 1973.
Missförståndet med den venezuelanska tidningen ordnar så småningom upp sig. Men bra är det inte.
– Kanske aldrig mer, säger Monica i ett mörkt ögonblick.
– Nej, herr Palmgren. Vi diskuterar fortfarande ert fall. Ring i morgon, svarar de på presskontoret.
Går på jazzklubben för första gången på länge. Super mig full och misslyckas nesligt i mitt stötande på en tjej. Kommer hem strax efter utegångsförbudet. Ställer mig på balkongen och visslar Bandiera rossa.
Dårskap.
Börjar bli rädd.
Oppositionen utfärdar nt storstrejk. Vill visa att undantagslagarna är desperata åtgärder av en trängd regim. Hela spelet med regeringskrisen är också uttryck för det.
Vill plötsligt inte bo kvar hemma.
Flyttar bort ett tag.
Strejken blir inget.
Men på kvällen tänds stearinljus som ställs ut på gatorna. I flera kvarter brinner vackra rader av ljus utefter bägge sidorna av gatorna. När vi står under det stora trädet ser vi hur två motorcyklar närmar sig i hög fart. En på vardera sidan av vägen. Förarna har ena benet utsträckt och sveper ner ljus efter ljus med sina svarta läderstövlar. Vero skriker efter dem att de borde gå och dränka sig i sin egen avföring.
Men ljusen stod där i alla fall en kort stund.
B har fått flygblad med teckningar som visar hur de tänker korsfästa honom ”när tiden är mogen”. Victor är borta. De går jämt på Victor fast de vet att han bara är poet. Men han är så jävla stolt, Victor. Det retar dem.
A ringer och frågar om jag läst söndagens La Tercera. ”Kåseriet” om den svenske korrespondenten Lars som förför unga kvinnliga journalister vars äkta män är på jakt efter honom har gått mig förbi. Mitt skratt dör ut när A säger att journalistförbundet är oroligt och att hon är orolig. Det finns ju en sann uppgift i artikeln. A och jag åt lunch på fredagen på Venecia precis som den anonyme författaren skrev.
Jag menar att det är en svartsjuk typ som är hemligt förälskad i A. Hon – och förbundet med henne – menar att det är början till en provokation.
Ännu ingen ackreditering.
Det börjar bli varmt. Träden grönskar. I barrio bella vista organiseras en kulturfestival. Bella vista är en slags santiagos gamla stan eller söder. På senare tid har penningstinna och kulturintresserade och progressiva människor flyttat dit. Musikkaféer, gallerier, ett par små teatrar har inretts i de gamla kåkarna.
Hela den progressiva kultureliten är där.
Eftermiddagstidningen publicerar ett foto med Vladi och de andra fem. De utpekas som de ”terrorister” som utförde attacken mot polisstationen på Gran Avenida. Vladi står längst till höger. Han är kantigare och mer utmärglad än någonsin. Han har på sig sin vita kostym som de åkt hem och hämtat innan fotograferingen.
I Bella Vista kysser man varandra på kinden utanför Teatro Camara Negra. Alla gallerier har kvällsöppet. Gatan är full av folk. Alla känner varandra. Eller åtminstone igen varandra.
Efter drinkarna i foajén uppträder denna första kväll tre artister på Camara Negras scen.
Den förste är en målarinna som sjunger tango. Hon brukar göra det på alla fester. Hon älskar att klä sig och uppträda lite dekadent, så som hon fått för sig att tangons kvinnor bör göra. Och hon gör det bra.
Då och då kastar hon ur sig små sarkastiska skämt om ”herr presidenten”. Skratten känns trygga. Alla här tillhör ju oppositionen.
Den andre är en ung trubadur. Han sjunger lite Violeta Para, lite Victor Jara, lite Silvio Rodriguez och så någon låt han skrivit själv och som alla sjunger med i.
Den tredje är Reneé. Hon är lite knubbig och bär en rak uppslitsad kjol och skor med mycket höga klackar. Hennes jättelika hår ligger som en stor buske på huvudet.
Hon faller utanför mönstret. Hon sjunger gamla romantiska sånger. Har ett väldigt utspel på scenen. Svänger runt med sitt hår och när hon talar hörs det att hon kommer någon annan stans ifrån. Mer från de kalla risiga krogarna längst ner på Santa Rosa än från Bella Vistas Cafeé del Cerro.
Orolig rörelse genom publiken. Något främmande finns närvarande.
Men det går över. När det är slut har Reneé gjort succé och tvingats sjunga flera extranummer. Hon har blivit lite kultföremål. Man omringar henne och bombarderar henne med välvilliga frågor. När hon till sist avbryter och säger att hon måste åka iväg nu om hon ska hinna är indignationen stor.
– Detta förbaskade utegångsförbud, säger någon.
– Att man ska behöva bli behandlad som ett barn.
Står på bron över Mapoche och tittar ett tag och sen långsamt hem genom parque forestal. Bor nära och behöver inte skynda så mycket. Två nya förklädda bordeller har öppnats i mitt kvarter den senaste månaden. De kör tydligen natten igenom, men tjejerna i dörröppningen ser trötta ut. Verkar inte vara någon särskild tillströmning av kunder.
Hissväggarna lyser tomma. Sitter i den gröna stolen och hör hur kartongsamlarna kommer dragandes med sina kärror. Alla har hundar som springer med. Några har hästar. De brukar övernatta utanför kyrkan nere på Mac Iver. Snuten låter dem vara.
Helikoptern kommer österifrån och tjoffar allt närmare. Varje natt likadant, men jag vänjer mig inte.
Monica ringer när jag har lagt mig. Hon gråter. Hon säger att hon aldrig någonsin kommer att åka härifrån.
– Jamas, aldrig någonsin, säger hon.
Dona Nina är den klokaste jag vet i hela Santiago.
Hennes ansikte är som ett öppet landskap. Hon bor i Poblationen. Ninas liv är ett liv där lidandet alltid funnits samtidigt med kärleken och styrkan. Men bägge hennes män har gått ifrån henne.
– Jag tror att de blev rädda för att jag inte är rädd.
Hon har två generationer barn. De äldsta flickorna är gifta och själva mödrar. De tre yngsta bor med henne runt pation där också Ninas mor, Constanza och Reubens familj bor.
Det stora bordet med plastduken som står på pation under vindruvsspaljén är centrum. Det är där man sitter om det inte regnar. Det är där man gör måltiderna av det man får ihop. Alla svärsöner är arbetslösa. Just nu har en av döttrarna jobb och Nina själv lyckats få en och annan tvätt, ibland gör hon empanadas, ibland något annat.
– Tillsammans klarar vi oss, säger hon.
Det är med Nina jag går för att hälsa på Vladi i fängelset.
– Man får inte överge någon, säger hon. Bryta med den man inte längre tycker om, det ska man göra, men man får inte överge någon.
Av just den anledningen blir hon ofta ursinnig på många lokala politiska ledare. Sekterism är något Nina inte förstår. Lika lite som opportunism.
Men hon vet vad det är att vara människa och exploaterad.
Hon vet vad solidaritet är.
Och hon är inte rädd.
När jag kommer tillbaka in till centrum och går förbi vattenkanonen och de gröna snutbussarna som jämt står uppställda. I hörnet av Ahumada och Huerfanos skyggar jag för första gången på länge inte, utan känner i stället ursinnet välla upp i bröstet och stirrar utmanande på den snut som med k-pisten hårt greppad i händerna har i uppgift att vakta bussen.
Ens sätt är att manifestera sig blir lite löjliga ibland. Men det hjälper. Jag lyfter lite.
Och noterar med glädje att bokhandlaren mellan Miraflores och Mac Iver insisterar i att skylta med ”Kommunistiska manifestet”.
Nästa morgon har någon skrivit ”SKIT” på hissväggen.
På eftermiddagen säger man på presskontoret att man beslutat förnya min ackreditering. Väl där ser jag att man gett mig två veckor...
– De vill visst testa dig, säger sekreteraren.
Då tar jag bussen till Mendoza i Argentina och sen tåget till Buenos Aires och njuter av att gå omkring hela nätterna på gator tillsammans med tusen andra och läsa fem ocensurerade morgontidningar. Firar julafton med asado på Albertos tak.
Kommer tillbaka två dagar före nyårsafton. ”Jul ha ha ha” står det på hissväggen.
Får veta att Pedro är arresterad. Snuten tog med sig hela skiftet från fabriken sent på kvällen. Sen släppte de alla utom Pedro. Men man vet i alla fall var han finns. De anklagar honom för en bomb, men det är företagsledningen som vill få väck honom. Han är alldeles för bra som facklig ledare.
Nästan stilla i stan. Folk är på semester. Till och med från poblationen åker man på semester. Till och med nina. Sommarkåkstäder växer upp utefter kusten. Folk som kommer tillbaka från stranden berättar om slagsmål med snuten på stränderna på kvällarna.
På nyårsafton upphävs utegångsförbudet. Men bara den natten. Kvinnan med barnet på andra sidan rivningstomten står tre timmar utanför porten. Några äldre tanter stannar och pratar med henne. Kanske ger de henne något. Hon står som en stenstod. En gång går hon in i porten och ger bröstet åt sitt barn. Sen står hon där bredvid porten igen. Och det är ju inte ens en särskilt frekventerad gata!
Jag saboterar nyårsfesten hemma hos A genom att sticka iväg mitt i och göra henne förbannad vilket i sin tur sänker de andra. Mår pest det nya årets första dag.
De gångna två månaderna har 13 000 människor arresterats. 670 har förvisats till inre exil.
Pedro släpps fri efter någon vecka. Han har torterats, men är samlad.
– Det är sånt man måste vara beredd på, säger han.
Hyr ett hus vid kusten tillsammans med C och D och deras barn, men kan bara vara där i fyra dagar. På kvällarna samlas alla ungdomarna nere på stranden, tänder små eldar, sitter i ring och sjunger och slagorden växer så smått tills snutarna – var fan har de inhyst alla snutar i denna lilla by – uppenbarar sig på strandvägen.
Havet är kallt och vilt men solen är god. Vi frossar i havsmat och dricker vin tills vi somnar vid bordet.
Santiago är tomt på folk och januari rinner iväg utan att någonting viktigare än festivalen i Vina går av stapeln. Åtminstone av samtalen på bussarna och den kvarvarande chilenska pressen att döma.
John Denver är hedersgäst på festivalen. Många upprörs över att han får 70 000 dollar per föreställning. Andra menar att det är vad det kostar för att bibehålla Vina som en internationell festival. Och det vill ju alla.
I slutet av januari kommer den stora nyårspresenten: utegångsförbudet upphävs. Man får visserligen fortfarande inte köra bil på natten. Men gå får man. När man vill.
Februari börjar med ett hurtigt ”hej” i hissen.
Träffar nästan bara folk som kommit tillbaka från exilen. De är olika. En del mår bra, men de flesta inte. Chile är inte vad de väntade sig. Chilenarna är inte som de väntade sig. Den politiska situationen är inte den de väntade sig. De själva är inte längre de de trodde sig vara.
Det är ett av vår tids stora dramer.
Men en del klarar sig bra.
Kastar sig in i verksamheter av olika slag som om de aldrig varit borta. Eller till och med större frenesi och säkerhet än någonsin tidigare.
Det är olika.
Carmen till exempel, hon åker dit när hon sprider flygblad för någonting som man redan bestämt inte skulle bli av. Man hade glömt att informera henne och de andra fem som åkte dit samtidigt.
Det tar ett tag innan hon låter sin vrede komma fram. Hon är lojal med partiet. Vill inte svärta ner. Så istället förgyller hon. Men vreden kommer.
– Hur fan kan de ändra sig i sista minuten när det är något som bestämts för länge sen, säger hon.
– Och varför i helvete blev vi då inte informerade om det.
Monica mår bättre nu.
– Jag åker, säger hon en dag. Det blir Paris.
Hon ruskar uppgivet på axlarna. Eller är det kanske av lättnad.
Intervjun med Andres Valenzuela har tryckts upp i flera underjordiska upplagor och har förmodligen spridits mer än om den publicerats i Cause.
Snuten gör en razzia på journalistförbundet och beslagtar skrivmaskiner och fotokopieringsapparat. Förbundet har gett ut ett litet newsletter som varje dag mellan fem och sex har hämtats av folk från olika organisationer som i sin tur kopierat det och spridit det. Ett av de många försöken att stå emot censurens tystnad.
A var där när det hände. Hon är förbannad.
– Vi har gått till domstolen, säger hon upprört. Att de vågar göra razzia på förbundets lokaler.
Hon tror på lagarna. Fortfarande.
Någon månad senare kommer förbundets newsletter ut igen. Domstolen gav förbundet rätt.
Regeringsombildning. Den nye inrikesministern är bara en högtalare för Pinochet. Den förre var en gammal högerpolitiker som spred många falska illusioner därför att han ibland gav uttryck för egna idéer.
Reser till Uruguay och Bolivia.
I Uruguays huvudstad Montevideo tillträder Sanguinetti, den nyvalde presidenten. Daniel Ortega är där och mottas av tusentals ropande människor från flygplatsen. Silvio Rodriguez är där och sjunger på natten för 100 000 människor utanför stadshuset. Aldrig har Silvio Rodriguez sjungit så bra, säger en ur bandet. Efteråt står han och Daniel Viglietti länge och kramar om varandra.
I Montevideo sover man inte de här dagarna. Allt är en stor jävla glädjekarneval och bara några dagar senare släpps alla de politiska fångarna.
I La Paz generalstrejk. Inte som i Santiago där busstrafiken låg nere och gav intryck av total stillhet, trots att många arbetade bakom väggarna. I La Paz arbetar ingen, i hela Bolivia arbetar ingen, utom de som COB tillåtit arbeta. Bland dem busschaufförerna. Man måste ju kunna ta sig till marknaden. Mat måste man ju i alla fall ha.
I Bolivia pågår generalstrejken 16 dagar.
I Santiago stod bussarna still en halv dag.
Men inte heller i Bolivia fick man igenom sina krav.
Är i Montevideo när jordbävningen sker i Chile.
Mitt hyreshus står kvar. Och alla husen runtomkring. I hissen står återigen ”Bygg demokratin–döda en snut”. Inspekterar lägenheten. Det enda ärret är en spricka i badrumsfönstret.
Hos Nina rasade en vägg.
Hos Vero rasade alla ytterväggarna. Måste bygga om hela huset.
Carlos föräldrars adobehus utanför Melipilla rasade helt. Nu bor de utspridda i olika tält som folk rest utanför byn. Carlos springer och försöker ordna något.
Utegångsförbudet har återinförts. Ett par tjejer i trapphuset är upprörda över slim centres löften.
- Jag har betalat 30 000 pesos och det enda de gör är att sticka en spruta i en. Jag vet ju inte ens vad det är. Och nu vägrar de att betala tillbaka pengarna. Jag tänker fan inte acceptera sånt här båg.
På hissväggen står ”Slimcentre ljuger”.
Men upproret misslyckas. Tanterna fortsätter att komma. Mest såna som inte tjänar mer än 15 000 pesos i månaden eller så. De sparar i år för att kunna bli smalare.
Kvinnan på andra sidan rivningstomten står på samma ställe. Ingenting förändras. Hon är som Inés med lådan som tigger på Huerfanos men bara i kvarteret mellan Miraflores och Mac Iver. När jag träffar henne en bit därifrån på Augustinas är hon ytterligt upprörd.
– Polisen körde bort mig, säger hon. Tänk att nu ska man inte ens få arbeta i fred.
Hon går i skolan på morgonen, tigger på eftermiddagen och säljer blommor utanför biograferna på kvällen.
Hon heter Inés och är tolv år. I januari tog en morbror med henne söderut, men nu är hon tillbaka.
Hon skrattar fortfarande på riktigt. Tycker fortfarande att det är roligt. Och vi är goda vänner alltsen den dagen då jag bad kärringen som sa till mig att inte ge henne några pengar att dra åt helvete.
Ett par colombianska avantgardistkonstnärer väcker uppmärksamhet i konstnärliga kretsar. De arbetar med lik och kvinnan brukar skära sig och smeta in sig med sin menstruationsvätska. Är med på ett samtal med dem och blir bjuden på föreställningen.
Känner inte för att gå.
I hissen bryter debatten mellan ”MIR” och ”Pinochet” ut för fullt.
Får ett par sockor av portis som hon stickat av det garn hon suttit och spunnit nere i porten de senaste månaderna.
– Men säg inget till dona Margharita, ber hon.
Förutom att vara portis är hon empaleada hos dona Margharita och det är hon som bestämmer över hennes liv.
– Säg inget om att jag stickade sockorna till dig innan jag gjorde i ordning hennes pullover.
Ryktena om storstrejk den 30 april har surrat ett tag nu. Men ingen vet riktigt. Jordbävningen ställde det mesta på huvudet och utegångsförbudet har införts igen. De partier som ingår i MDP, dvs kommunistpartiet MIR och Almeydafraktionen av socialistpartiet har förklarats olagliga av domstolen, trots att de redan är olagliga enligt den grundlag som drevs igenom 1980. Beslutet innebär att repressionen från att framför allt ha svept över basaktivisterna i poblationerna nu också riktar sig mot de mer eller mindre accepterade offentliga ledarna, de som agerar i fackföreningar och organisationer för mänskliga rättigheter och så.
Har fått ny ackreditering utan problem.
Husets invånare är fortfarande präglade av jordbävningen. Vid varje liten stöt är Margharita och portis ute på gatan med sina madrasser och Margharita med sitt smyckeskrin. Där sitter de med ansiktena begravda i händerna medan lyktstolparna vajar som vasstrån i storm.
Ser Ictus uppsättning av Bendettis ”Primavera en una esquina rota” tillsammans med Carmen: En grupp människor i Uruguay, deras liv före kuppen, vad som hände under själva kuppen och därefter exilen. Under exilen blir han som släppts ur fängelset och hustrun till dennes bäste vän, som fortfarande är i fängelset, förälskade i varandra. När också han så småningom släpps slutar pjäsen.
Ett starkt arbete. Scenrummet är fantastiskt. Pjäsen har snart gått två år i Santiago och föreställningarna är fortfarande fullsatta.
Ensemblen stoppar avslutningsapplåderna och ber att få läsa upp ett meddelande.
José Manuel Parada och Manuel Guerrero har kidnappats utanför Colegio Latinoamericano, där Guerrero arbetar och José Manuels dotter är elev. En lärare som försökte stoppa kidnappningen sköts i magen. Skådespelarnas fackförening har beslutat att inte spela nästa dag och de kräver att Manuel och José Manuel snabbt släpps fria.
José Manuels far spelar med i föreställningen. Han är fadern till den man som sitter kvar i fängelset och är god vän både med sin sonhustru och den gode vännen som förälskat sig i henne. Själv har han vid närmare 70 etablerat ett förhållande med en mycket yngre kvinna. Han är i pjäsen en livshungrig, klok äldre man.
Nu står han med nedböjt huvud på scenen efter föreställningen och lyssnar till den skådespelare som läser upp meddelandet om kidnappningen av hans som och dennes bäste vän.
Vi går till plaza Mulati Gil strax intill, äter och dricker lite. De flesta av skådisarna kommer också dit. Carmen berättar att hon trots allt bestämt sig för att stanna kvar i Chile, men först ska hon åka hem–och säger ”hem” utan att tänka på det–för att feriejobba på sjukhus och förbereda lite.
Skådisgänget talar om ett erbjudande att göra en turné i Uruguay med pjäsen. Benedetti är ju uruguayanare och nu när militären lämnat regeringen vore det ett sätt att fira. Och ett sätt att komma ut i den friska luften ett tag också, säger en av dem.
Det visar sig att fem lärare också kidnappats från lärarförbundets lokaler, men de släpps nästa dag. Ingen myndighet vidkänns det hela. En tredje kidnappad blir känd, en tecknare som heter Santiago Nattino och vars enda relation till de övriga kidnappningarna tycks vara att han en gång i tiden hyrde lärarförbundets nuvarande lokaler som ateljé och att telefonen fortfarande står i hans namn.
Två dagar senare hittas guerrero, paradas och nattinos kroppar. De har torterats och sedan dödats med kniv, ligger en bit från varandra inte långt från santiagos flygplats. En bonde hittade dem i gryningen.
Palmsöndagen är katedralen fullsatt. När jag kommer är karabinjärerna redan där. En grupp står på trappan utanför katedralen och ropar slagord åt snutarna. Elever från Colegio Latinoamericano går omkring och delar ut flygblad.
Ansiktena är djupt allvarliga. Man talar inte mycket. Utbyter blickar.
Så kommer ”el guanaco”, vattenkanonen, plötsligt in på torget, svänger upp framför katedralen och börjar spruta. Jag kastar mig in genom porten till katedralen, men blir ändå blöt.
En äldre man i gråsvart kostym med hatt står stilla strax utanför porten och låter sig blötas ner. Hans ansikte har fastnat i en förvånad grimas. Så går han några steg, böjer sig mödosamt ner och tar upp en sten som någon tidigare kastat mot guanacon. Han går närmare den svart- och vitmålade bilen. Chauffören bakom sitt skyddsgaller ser honom komma och gör någon slags manöver så att vattenkanonen vrids och siktas mot den gamle. När han står en sju, åtta meter ifrån höjer den gamle högerarmen över axeln och vräker iväg stenen. Ljudet är stumt när stenen studsar mot plåten. Så vänder han sig om och går tillbaka, in i katedralen.
På eftermiddagen promenerar jag i rasande takt runt i centrum. Försöker tvinga mig att slappna av. Framemot femtiden kommer folk in för att flanera och titta i skyltfönster. Glass- och hamburgerbarerna fylls. Köerna framför biograferna slingrar som ormar.
Träffar Inés som går omkring och säljer sina blommor lika skrattande som vanligt.
När det har mörknat har jag hamnat långt nere i Quinta Normal. Går ut mot Alameda för att ta tunnelbanan hem. När jag ser militärerna vid tunnelbanenedgångarna går jag vidare. Hör mig säga ”Ditt as” på svenska till soldaten.
Kring järnvägsstationen är det fullt av folk som kommer hem från stranden.
Tar en completo och hamnar i en animerad diskussion om undret i Villa Alemania. Det började för ett par år sen. En pojke som allmänt ansågs lite efterbliven och dessutom var känd som mytoman hade sett jungfru Maria uppenbara sig. Tusentals människor hade vallfärdat och han fick en prästerlig beskyddare. Men ärkebiskopen tog avstånd och det hela mattades. Nu är han igång igen. Tiotusentals vallfärdar för att se och höra honom när han talar med jungfru Maria. En del försöker fotografera och banda undret. Det nya beviset för pojkens andliga kraft är att han plötsligt börjat blöda från händer och fötter. Hans vita strumpor färgades röda av blodet som trängt fram. Han talar om att jungfru Maria sagt honom att en stor katastrof, större än jordbävningen, närmar sig och säger att alla som är guds barn ska sätta upp en fisk på sitt hus.
Många har redan gjort det.
Den andra april begravs Manuel Guerrero och José Manuel Paradas.
Guerrero har legat på lit de parade i lärarförbundets lokaler och Parada i vicarian.
Utanför lärarförbundet väntar klungor av människor. Plötslig rörelse. Rop. Skrik.
– En snut.
Någon har känt igen en civilklädd paco som går omkring med kamera och försöker framstå som fotograf.
Kvinnor sliter i honom. När kavajen glider av sticker hans hölster fram. Man tar av honom hans plånbok och plockar upp legitimationshandlingarna där det framgår att han är anställd inom karabinjärerna.
Om inte fackföreningsledarna Seguel och Moscoso gripit in hade han mycket väl kunnat bli lynchad.
Plaza de Armas fylls.
Mycket folk från poblationer, många ungdomar, kommunistiska ungdomsförbundet ordnar vakt, med röda armbindlar. Inga poliser inom synhåll.
Stora blomsterkransar ordnade som hammaren och skäran på kistorna.
Långsamt drar tåget i riktning mot Mapoche.
Folk hänger ut genom fönstren, butiksägarna drar ner jalusierna, men i takt med att tåget fyller gatorna blir de stående där med till hälften nerdragna jalusier eller drar till och med upp dem igen. Det tycks inte bli något av det bråk de väntat. Inga poliser syns.
När tåget svänger över bron ser man att det är mellan tio och tjugotusen människor.
Vid en polisstation en bit ner stannar man upp, men det blir inget förutom lite slagordsropande.
Utanför begravningsplatsen stannas allt upp. De anhöriga och representanter för olika politiska oppositionspartier och fackföreningar håller tal.
De anhöriga vädjar, nästan kräver av politikerna att, som Guerreros far säger, ”äntligen lägga sina egoistiska gruppintressen åt sidan och sätta sig ner tillsammans för att ena sig kring ett alternativ, något folket kan tro på och slåss för”.
– Hur länge, säger han. Hur länge ska vi behöva vänta.
När de olika politiska ledarna går upp för att tala finns där en vilja att svara på den vädjan som riktats till dem. Flera av dem är självkritiska. Någon säger till och med att ”om detta kan hända fortfarande efter tolv år, så är det också delvis vårt fel”. Men ingen kan ge det svar man vill höra.
När Bustos förklarar att CNT manat till en protestdag börjar vissa vissla och ropar ”strejk” i stället.
Men trots allt finns en känsla av styrka mitt i förtvivlan.
– Det är Pinochet som är mördaren, ropar Manuel Paradas mor i sitt tal under begravningen.
Nya uppgifter kommer fram. En helikopter sågs flyga över området under själva kidnappningen. Tre bilar utan nummerplåtar deltog i bortrövandet.
Det visar sig också att de tre mördade var höga ledare inom kommunistpartiet. Nattino för den underjordiska verksamheten och de andra två mer offentliga.
Flaco har fortfarande plåster i pannan efter splittret från Manuels bomb. Hänger som vanligt i hörnet vid den illegala krogen. De snygga dojorna som han hade med sig efter sin sista resa har gått upp i sömmen.
– Bjuder du på en öl.
Han väntar inget svar. Har redan varit ute i köket och hämtat. Flaco var med på begravningen. Första gången han lämnade Poblationen sen den sista resan. Nu ska han iväg igen.
– Jävla röta. En annan kurir åkte dit, så jag fick det. Åker på fredag i nästa vecka. Fan jag längtar ut ur det här råtthålet.
Flaco smugglar kokain till Europa, förmodligen för bolivianska tillverkares räkning. Varje gång han kommer tillbaka är det high life ett par månader innan pengarna tagit slut. En gång hade han med sig en ny Mercedes som han körde sönder efter två veckor och sen bara lät stå där den stannat.
När pengarna är slut hänger han i gathörnet i Poblationen och väntar på ett nytt erbjudande. Väntar bara. Men hans status hålls vid liv av minnet av festerna då han kommer hem. Det är därför Manuel är så rädd att han försvunnit helt. Flaco har många på sin sida i Poblationen.
– Det var för djävligt det där med Guerrero och Parada, säger han. Pinochet är ju fan inte riktigt klok. Tur att man drar snart.
Men jag märker att Flaco håller på att tackla av. Efter bara en öl är han simmig på ögonen. Jag tror till och med att han börjat sniffa igen. Som småkillarna.
Den 5 april, ungefär samtidigt som ryktet om att det var en grupp inom karabinjärerna som utförde morden börjar övergå i visshet, anklagar chefen för karabinjärerna, mendoza, kommunistpartiet för att ligga bakom morden. Han får stöd av marinchefen merino.
– De dödades för att de misslyckades med strejkerna och allt det där, säger de.
Flygblad med en bild av Lenin som pekar på några blodbestänkta kroppar sprids. ”Ni vet hur det går för den som inte uppfyller mina order”, säger den svårt karikerade Leninfiguren på flygbladet.
Till och med många juntatrogna känner sig obehagliga till mods.
Men det fortsätter. En ung flicka, Carmen Hales, kidnappas men släpps efter ett dygn sedan inrikesministern och CNI:s chef personligen gripit in.
En del känner sig bara tacksamma, men andra frågar sig hur inrikesministern och CNI-chefen kunde gripa in om de inte visste vilka det var som låg bakom kidnappningen.
Mönstret av en inre maktkamp börjar anas.
Kommunistpartiets propaganda inför protestdagen den 11 april är segerviss. Som om den kunde bli början på Pinochets fall.
Men den blir lam på de flesta håll.
Inne i centrum just inget. En del ansatser som aldrig blir något. Ute i poblationerna mer. I La Victoria sammanstötningar på eftermiddagen. I Poblationen mest avvaktan.
Flaco står på sitt vanliga ställe och bommar cigaretter av alla som går förbi. Manuel står i ett gäng på andra sidan parken. Några få eldar. Få människor. Det är kvinnorna som gör det mesta. Ropar till männen att de är fega. Efter ett tag kommer Nina med en cigg i munnen och drar med sig kvinnorna för att demonstrera. Kanske är de 30. Ett och ett halvt år tidigare hade de varit närmare 10 000 som marscherat runt Poblationen i flera timmar. Nu 30. Nina ropar till de som sitter inne i husen:
– Kom ut annars kanske ni blir sittandes där i resten av ert liv.
Efter någon timme dör det ut.
En stor framgång skriver kommunistpartiet efteråt.
”702
Ta dig i akt
ACHA”
Det är skrivet med ganska små, men tydliga bokstäver.
Sen börjar Davis Cup. Det chilenska tennisförbundet har hyrt in ett 20-tal fotomodeller för att gå omkring i korta kjolar och se entusiastiska ut inför fotograferna.
Mellan varven smuttar de på drinkar i VIP-tälten och uppvaktas av elegant klädda ungherrar.
Njuter av den spänning matcherna erbjuder. E, som just återkommit från exilen i Sverige, är där med sina två barn. De har svenska flaggor som de gjort själva. Ropar Heja Sverige.
Fixa gratisbiljetter åt B och Pedro.
Pedro var fängslad på fotbollsstadion efter kuppen, men han är Colo Colo-anhängare och går på stadion på alla deras hemmamatcher.
– Tennis är nästan lika spännande, säger han.
Jag berättar om demonstrationerna i Båstad förra gången Sverige och Chile skulle spela Davis Cup. Säger att jag känner mig lite konstig att sitta och referera nu.
– Lägg av, säger Pedro. Då var då och nu är nu. Läger förändras. Kolla matchen istället för att prata.
Henke Sundström och Janne Gunnarsson pumpar mig om Chile. Ser ut att bli lite skakade av vad jag berättar.
Tänkte Wallraffa lite på den stora avslutningsmiddagen på Sheraton som också journalisterna bjudits till. Dricker lite för mycket vin. Orkar inte. Går hem i snabb takt för att hinna innan utegångsförbudet. Missbedömer avståndet och får springa den sista biten.
Upptäcker att mitt kvarter inte bara innehåller förtäckta bordeller. På en av gatorna står unga killar och trycker. En stor amerikanare glider förbi. Stannar först framför två. Och sen en tredje som hoppar in i framsätet och bilen drar iväg.
Har tidigare bara läst om manlig prostitution, men har den alltså runt hörnet.
Sitter länge på balkongen. Helikoptern tjoffar över. Då och då dundrar en polisbil förbi. Ingen kastar längre tompavor på dem från taket som under utegångsförbudsperioderna 1983.
En kväll när man vill tänka, men inte kan. Somnar först i gryningen.
Skriver en lång kritisk artikel om kommunistpartiet i DN. Menar att partiets nya taktik utgår från en felaktig analys av situationen. Att deras triumfalism är en bumerang. Att detta bidragit till att partiet fått svårare att stå emot repressionen. Och att dess tendens att ändra linje utan föregående diskussion skulle kunna leda till en splittring av partiet.
Artikeln blir snabbt känd i Chile. En del är ursinniga över den. Läser upp den för vänner som är knutna till partiet. Alla menar att den är riktig. Att det är en analys värd att diskutera.
– En nödvändig diskussion, säger till och med någon.
– Men det är sånt man inte får säga, förklarar de samtidigt. Moralen måste upprätthållas.
– Genom att ljuga om framgångar?
– I värsta fall, ja.
Victors mor har dött. Sista dagarna låg hon bara på soffan och tittade på porträttet av sin make som målats av en tokig ryss som hade uppenbarat sig en dag för 20 år sen med en väska i handen och ingenstans att ta vägen.
Hon hade blivit så liten.
– Hon äter ingenting, sa Victor. Jag måste tvångsmata henne. Och hon säger ingenting heller.
Men natten innan hon dog skrev hon ett brev till Vladi i fängelset. Hon skrev att hon kände för Vladi som om han varit hennes egen son. ”Jag är förtvivlad att jag inte kan komma och hälsa på dig”, skrev hon.
– Kanske dog hon av sorg, säger Victor.
Det är sol och varmt. Hösten dröjer.
A är optimistisk. Hon följer undersökningsdomarens utredning om de tre morden.
– Han gör framsteg, säger hon. Han tycks faktiskt veta vilka det är och satsar på att få fram en vattentät bevisföring.
Smådemonstrationer och fasteaktioner genomförs i protest mot morden. Till och med de officiella tidningarna skriver om det. Verkar lite som om de ser hur långt de kan tänja regeringens tålamod. La Segunda skriver rakt ut att det var karabinjärer som utförde morden. Journalisten citerar en källa inom CNI.
Följer med Vero för att titta på kvinnohuset som börjat komma igång. Men stämningen är dyster. Någon har begått självmord och ingen förstår varför.
– Han bara kastade sig ut genom fönstret. Sa ingenting till någon. Lämnade inget skrivet efter sig.
”702
Du minns väl
ACHA”
Det är skrivet med samma handstil. Små tydliga bokstäver.
På kvällen kombinerad avskedsfest och födelsedagsfest hemma hos A.
Beatles, salsa och mexikanska revolutionssånger. Lyckat. Dansar mig genomblöt på pation. Känner mig för första gången på länge glad över att åka till Sverige. Man målar en stor kollektiv avskedstavla till mig. Undrar lite varför Carlos och Vero inte kommer.
Nästa dag vid halv två kommer de upp. Greps av CNI kvällen innan. Carlos kan knappt gå. Vero bekymrad. Henne lät de sitta naken hela natten. Men det var bara Carlos de slog.
Vi skramlar pengar för att skicka Carlos till sjukhus, men inget tar emot honom nu.
Sent på lördagseftermiddagen när gatorna börjat avfolkas står kvinnan på andra sidan rivningstomten fortfarande kvar.
Det är orörligheten hos henne som berör mig. Som oroar. Barnet som ett litet knyte på armen. Porten bredvid är stängd idag. Hon lutar sig inte ens mot väggen. Står där bara. Ibland, sällan, vrider hon långsamt på huvudet. Ser länge åt det andra hållet och vrider sen långsamt tillbaka blicken rakt framåt.
Får plötsligt feber. På kvällen 39 grader och har inte packat någonting.
Sover nästan hela vägen till Köpenhamn.
I Stockholm läser jag i Norrskensflamman att jag ”medvetet eller omedvetet går CIA:s ärenden” och att jag är en trotskistisk agent i Latinamerika.
Carlos hotas till döden. Han och Vero kommer till Sverige med barnen. Klarade det inte längre.
– De hotade till och med barnen.
Vladi skriver från fängelset att det nog ska ordna sig.
Monica skriver från Paris att hon snart ska vara tillbaka.
A ringer från Santiago och är snuvig, men säger att mordundersökningen går framåt och att oppositionstidningarna får komma ut igen och att hon önskar att jag kunde ta med mig ett par svenska osthyvlar när jag kommer ner igen.
