Ute på gatan i Aten pågår generalstrejk. Jag sitter i Yanis Varoufakis ljusa vardagsrum, tittar på honom och säger: Varför?

Frågan har plågat hela den europeiska vänstern sedan i somras. Här fanns en historisk chans. För första gången sedan andra världskriget vinner den radikala vänstern ett val – genom att lova att avskaffa de sparpaket som tryckt ner landet i djup kris i fem år. I en folkomröstning säger grekerna bestämt nej till sparpolitiken. En vecka senare skriver vänsterregeringen ändå under ett avtal – betydligt värre än det folket röstade om.

– Låt oss backa bandet lite, säger Yanis Varoufakis. Innan vi kom fram till folkomröstningen, så skrev jag artiklar i två års tid med innebörden att OM vi vågade utmana trojkan, så skulle de omedelbart slå tillbaka. Och då behöver vi ett vapen. Att hota med Grexit var aldrig idén, trots att det har påståtts. Nej, vårt hot skulle vara att gå i konkurs samtidigt som vi förblev kvar i eurozonen. Och varför skulle de böja sig för det hotet? Det är bara att räkna. Vår skuld till Europeiska Centralbanken uppgick till 110 miljarder euro. Att lämna euron skulle kosta ECB 1 trillion (1 000 miljarder) euro. Så det är klart att de hellre efterskänker skulden än låter oss lämna. Det var min strategi. Åka dit med öppet sinne, och om de försöker krossa oss: slå tillbaka!

Du blev utnämnd till finansminister när Syriza tog över. Då hade du skrivit om krisen i flera år, hundratals texter och två böcker. Så fick du chansen att äntligen sätta dina förslag i verket. Ditt första möte med trojkan, var det som du hade föreställt dig?

– Det var som jag hade fasat för. Tre dagar efter vi tog över träffade vi Eurogroup. Deras president Jeroen Djisselbloem var tydlig i sin brutalitet. Han sa: Antingen fortsätter ni med samma politik som tidigare regering – eller så stänger vi ner era banker. Det var utpressning från början, vi fick inte ens en vecka att installera oss. En månad innan vi kom till makten hade ECB försökt skapa en bankrusning. Jag menar, när en centralbankschef säger ”Det finns fara för en bankrusning” då vet han att det blir en bankrusning, bara för att han säger så.

Vad hade du väntat dig? Jag kan inte hjälpa att tycka att det var lite idealistiskt att tro att trojkan skulle lyssna på goda argument.

– Jag väntade mig en hederlig överenskommelse. Att omförhandla skulden, göra återbetalningarna åtminstone avlägset hanterbara, och realistiska mål istället för de galna krav vi fortfarande har nu. Men de fortsatte utpressa oss för de visste att vi skulle kapitulera till slut.

Varför ligger det i trojkans intresse att fortsätta med en ekonomisk politik som inte fungerat?

– Vi var det första vänsterparti som kom till makten 2015. Sedan väntade val i alla PIGS-länderna. Det gällde att förödmjuka oss rejält. Vet du vad den stora frågan är? Det handlar om en strid mellan Berlin och Paris. För att säga det rätt ut: Tyskland strävar efter total ekonomisk dominans i Europa. Wolfgang Schäuble vill ha kontroll över den franska statsbudgeten. Så de tänkte knappast låta oss gå lösa!

Och vad hände? Jag menar varför utlöstes aldrig ert vapen?

– Det korta svaret var att jag hade en strategi. Och den strategin urvattnades av premiärministern och andra runt honom.

Så det var Alexis Tsipras fel?

– Han och de andra började göra eftergifter redan från början.

De andra runt honom, menar du Yannis Dragasakis och dem?

– Ja, till exempel.

Varför då?

– Jag kan inte spekulera om varför andra gör som de gör. Det jag berättar för dig är vad jag vet. Och det är att de gick bakom ryggen på mig. Plötsligt, i slutet av april, utan att jag får veta om det, har Alexis Tsipras accepterat kravet på 3.5 procent budgetöverskott. Som alla vet går det inte att få ett överskott mitt i en kris samtidigt som man skär ner i ekonomin, det är vansinne och jag frågar honom varför han accepterat detta, och till råga på allt utan att tala om det för mig? Förhandlingar innebär kompromisser, det vet alla, men då ska hela vårt team stå enade. Man kan inte ha en finansminister som inte vet vilka ekonomiska överenskommelser vi gått med på! Men trojkan försökte hela tiden så split mellan oss. De ville ha individuella samtal med oss var för sig.

Var det ungefär som i polisförhör? Sa de till er ”han har redan skrivit under, du kan lika gärna göra det också”?

– Inte exakt så, men du har fattat galoppen. Och då bör premiärministern svara: Jag gör ingenting utan att tala med min finansminister.

Varför eftergifterna? Var mutor involverade?

– Det tror jag inte. Jag tror inte på konspirationsteorier.

Är förklaringen psykologisk? Fick delar av Syriza underlägsenhetskomplex när de konfronterades med trojkan på riktigt?

– Till mig sa Alexis Tsipras så här: Vi måste ju ge något för att få något. Jag sa: Jaha, och vad har du fått? Han svarar: De talar om skuldlättnader. Jag sa: Det där är komplimanger de ger gratis, men var har du garantierna? Det var inte fråga om att ge en apelsin och få ett äpple, utan att få beskt kaffe med lite socker i. Det var då jag insåg att spelet var slut.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Varför stannade du kvar?

– Jag skrev under min uppsägning i april. Men jag skickade den inte. Anledningen var att jag inte trodde att Syriza skulle ge trojkan ett avtal till slut. Trojkan ville förödmjuka Alexis Tsipras och jag ville inte försvaga vår regering. Men så den 13 juli, efter två dagar av vad jag kallar ekonomiska skendränkningar, så skriver han under det värsta avtal vi haft under hela krisen. Och den spanske premiärministern Maiano Rajoy går ut och håller upp pappret och säger triumferande: Så här blir det om ni röstar på vänstern!

Från och med det ögonblicket förvandlades högerns argument, från att gå ut på att om ni röstar på vänstern blir det kaos, till att om ni röstar på vänstern blir det ingen skillnad.

– Det var en statskupp. Jag tvekar inte att kalla det en statskupp. Och en kuriös sådan, där regeringen kuppar bort sig själv.

Men varför då folkomröstningen? Om ni redan börjat göra eftergifter?

– Jag hyser inget tvivel om att folkomröstningen utropades under falska förevändningar. Alexis Tsipras såg det som ett sätt att fly. Han trodde att folket skulle rösta ja.

Ville han det?

– Han ville ha ett ja. Jag ville ha ett nej.

Varför ville han ha ett ja?

– Jag har inte svaren än. Någon gång kommer jag skriva en bok om allt det här. Alexis Tsipras använde en metafor för att beskriva hur han kände sig. Han sa: Jag är en svärdfisk som hänger på kroken, men jag är för stark för att halas in. Så de drar, släpper, drar och släpper och sedan fångar de mig när jag är för utmattad för att kämpa.

Hur var de där dagarna mellan folkomröstningen och underskriften?

– ETT HELVETE. Det värsta var inte sömnlösheten – vi sov inte på två dygn, men adrenalinet höll mig uppe då jag kände att jag gjorde min plikt mot landet. Utan det värsta var att i Syrizas inre krets så kände jag att marken jag stod på plötsligt rycktes bort under mina fötter.

Hur är relationen mellan dig och Alexis Tsipras nu?

– Vi har inte talat sen i augusti. Vi är inte arga på varandra, vi har inte använt hårda ord, men om han satt där du sitter nu skulle vi inte ha någonting att säga varandra.

Hur ser du på Syriza nu?

– Sedan valet i september har partiet förvandlats. Ledarskapet har förrått gräsrötterna fullständigt. Om de inte ens informerat mig om vad som skulle göras, tror du då de informerade partimedlemmarna? Glöm det. Det har inte ens varit en kongress under hela tiden. Medlemmarna hade absolut ingenting att säga till om. Du vet, hela Syrizas ungdomsförbund lämnade partiet när ledningen skrev under avtalet.

Men sen finns det de som tagit tillfället i akt och klättrat också, som Yiannis Bournous och andra­ ...

– Jag måste erkänna att jag inte vet vad alla heter så noga. Jag var ju aldrig partimedlem utan blev utnämnd till minister efter valet.

Varför gick du inte med i utbrytarpartiet, Folklig Enhet?

– Jag stödde det, men jag tror inte på deras förslag. De vill tillbaka till drachman, och menar att en återgång till nationalstaten är lösningen. Handelshinder, protektionism och egen valuta. Jag tror inte att fragmentering är en bra väg framåt för Europa.

Det leder oss till ditt nya vänsterprojekt. Vad är det för något?

– Är det något jag lärt mig av allt detta så är det att det gamla sättet att göra politik: skapa ett parti som lovar saker, blir vald, åka till Bryssel och skapar bräckliga allianser, är ett recept för att misslyckas. Så under tiden sedan jag lämnade regeringen har jag åkt runt i Europa och har överallt mötts av entusiasm för ett nytt, paneuropeiskt vänsterprojekt.

Men vilken struktur ska DiEM ha rent konkret?

– Det ska inte vara en koalition av existerande partier. Det ska vara en platt organisation. Jag tror inte på hierarkier. Alla går med som individer. Sen får de som går med bestämma hur de ska agera lokalt.

För mig som har erfarenhet av direktdemokrati låter detta lite väl vagt. Hur ska ni göra för att inte lokala gaphalsar eller rättshaverister bara kommer och tar över allt?

– Vi har ett manifest som borde avskräcka fascister åtminstone. Alla som skriver under får gå med. Sen kan det naturligtvis finnas ledarskap på lokal nivå. Jag hoppas att det även kommer att slå rot i Sverige. Vi måste föra ett samtal om det Europa vi vill leva i och det här kan vara en sådan, förenande kraft.

För tre dagar sedan släpptes manifestet. Det inleds ”Trots all deras oro över konkurrenskraft, migration och terrorism, finns det en sak som mer än alla andra skrämmer Europas mäktiga: demokrati.” Manifestet vill att EU demokratiseras innan år 2025. Det finns omedelbara krav, som att TTIP läggs ut på nätet och att alla EU:s möten livestreamas. Där finns krav som borde uppfyllas inom två år, som att skapa en demokratisk författning som ska ersätta alla EU-avtal, samt mer långsiktiga. I skrivande stund har runt tusen människor gått med, och ikväll hålls det första mötet i Berlin – Europas geopolitiska hjärta just nu.