I dag är det exakt ett år sedan folkomröstningen om sparpaketen. En vecka efter folkets mycket bestämda nej skrev Syriza-regeringen under det värsta sparpaket Grekland dittills hade sett.

Dagen efter undertecknandet gömde sig Syrizas representanter i sina hem i byar över hela landet. De vågade inte möta folket. Vissa gick inte till arbetet på flera dagar på grund av skamkänslor. Andra såg till att gå hemifrån tidigt på morgonen och komma hem sent. För de hade mobiliserat, knackat dörr, hållit valmöten dag och natt och talat för ett nej till sparpolitiken som plågat landet så länge.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Men Syriza vann nyvalet kort därefter och fortsätter att åtnjuta stort stöd. Varför? Det var svek nummer två: en exakt repetition av det första sveket.

Första sveket från PASOK

Det första sveket stod PASOK-regeringen Papandreou för, som byggde sin valkampanj 2009 på löftet att investera i välfärd - det berömda "det finns pengar" - för att sedan skriva under sparpaket med trojkan. Papandreou blev bespottad, hatad, utsedd till allmän syndabock i graffitti på hus över hela landet. Han försökte utlysa folkomröstning om sparpaketen men blev avsatt. Socialdemokratin hämtade sig aldrig från syndabocksstämpeln utan gick under som parti, och Papandreou-familjen såg ut att gå samma väg efter tre obrutna generationer av maktinnehav.

Syriza sköt då upp som en raket och byggde sin valkampanj på en enda sak: ett löfte om att bryta med trojkan. Jag minns fortfarande när jag stod på Tsipras valmöten på Omonia-torget, hur han fick människor att gråta av lycka med sitt: "Imorgon är avtalet historia", hur han skröt om att han minsann visste hur man förhandlade och använde euromedlemskapet som ett trumfkort. Han krävde en Marshallplan, och genom Syrizas ambitiösa Thessaloniki-program skulle den humanitära krisen stoppas. Men han, precis som Papandreou, skrev under.

Logiskt sett borde utbrytarna Folklig Enhet nu skjutit upp som en raket. Men nej, de kom inte ens in i riksdagen och Tsipras hade därmed enkelt blivit av med sina interna kritiker i en handvändning.

Vad hade hänt? Vissa säger att Syriza uppskattas för att de ändå kämpade. Att människor såg hur uppstickarna stångade sig blodiga mot trojkan. När Tsipras fick ett utbrott av munherpes precis under förhandlingarna sa alla: "Titta hur stressad han är! Man ser att han verkligen offrar sig för oss!" Andra säger att Folklig Enhet inte hade tid att mobilisera, att deras ledare inte var tillräckligt karismatisk. Den mest sannolika förklaringen är att euron blev en vattendelare: Tsipras, precis som en majoritet av grekerna, ville inte lämna euron när allt kom omkring. Han använde euron som ett argument på precis samma sätt som Samaras och Venizelos hade gjort: "Europa vill bli av med oss! Ni som inte accepterar avtalet vill återgå till drachman, det är ni som är Schäubles agenter!"

Själv tror jag att den huvudsakliga anledningen var att folk hade lärt sig att böja på ryggen. Åratal av kris hade vant dem vid svek. Det var bara ännu ett parti som bröt sina vallöften.

Ett land fullt av nyspråk

Ett år senare är Grekland ett land fullt av omskrivningar, nyspråk, förklaringar.

Ett år senare hör man längre ingenting om Thessaloniki-programmet. Det skvalpar runt på internet som ett pinsamt spöke från det förflutna, endast i texter från 2015. Ingen av punkterna har blivit verklighet.

Ett år senare är kapitalkontrollerna fortfarande i full kraft. Greker får inte ta ut mer än 420 euro i veckan. Få vanliga människor har ändå så mycket pengar, men svårare är att de inte kan öppna nya bankkonton, överföra pengar till utlandet eller använda sina kreditkort utomlands. Flera röster inom vänstern, särskilt Antarsya och EPAM hade länge talat om behovet att införa kapitalkontroller inför en konfrontation med trojkan och en eventuell Grexit. De avfärdades som oseriösa.

ECB ströp flödet

Nu blev det istället Europeiska Centralbanken som ströp flödet till grekiska banker och införde kontroller. Ingen vet hur länge de kommer fortsätta. För ett halvår sedan sades det att kapitalkontrollerna skulle vara borta i sommar. Nu är senaste beskedet att de tas bort i slutet av året. Att en ekonomi där människor inte kan använda ens de pengar de har, inte växer, är ganska lätt att räkna ut. "Men", säger en kompis till mig, "en bra effekt av cashkontrollerna är att fler affärer nu tar kort." Något som i praktiken var omöjligt förutom på varuhus tidigare.

Ett år senare fortsätter allting som om inget hade hänt, som om det fortfarande vore 2010. Förra månaden skrev regeringen under det senaste avtalet: 10.3 miljarder euro i nya lån mot ränta för att betala tillbaka tidigare lån. I utbyte ska Grekland skära ner 5.4 miljarder euro - lika med 3 procent av BNP - årligen, genom sänkningar av pensioner, välfärd och nya privatiseringar. Atens flygplats har sålts till den tyska delstaten Hesse. Brandmän, polis och räddningspersonal får kraftiga lönesänkningar från och med juli - vilka dessutom är retroaktiva sedan januari, vilket gör att de måste betala tillbaka lön de redan fått. Fyra av tio greker har svårt att betala sina räkningar, och hälften av grekerna har övergått till billigare mat. Kapitalkontroller gör också att de som köper upp all den egendom som är ute till salu knappast är greker.

Hög arbetslöshet

Arbetslösheten ligger fortfarande på 25 procent, industriproduktionen sjönk med 4 procent förra året, exporten med 11.4 procent. Samtidigt fortsätter trojkan att kräva att Grekland ska ha ett budgetöverskott.

Före undertecknandet i maj gick rykten om att nu skulle äntligen skuldlättnader komma. IMF, som alltmer framstår som den mest sansade delen av trojkan, gick till och med så långt som att kräva skuldlättnader för Grekland. IMF-chefen Lagarde skrev ett öppet brev till alla eurozonens finansministrar i vilket hon villkorade IMF:s medverkan: då Greklands skuldnivåer är alldeles för höga måste skuldlättnader finnas med på bordet samt realistiska budgetmål.

I ett läckt brev skriver IMF att "utan skuldlättnader kommer landets statsskuld att nå 294 procent år 2060 vilket gör vidare lån omöjliga." Men när avtalet låg på bordet stod det klart att IMF hade fått ge sig. Eurogruppens chef, den holländske finansministern Djisselbloem, sade rent ut: "Europeiska långivare kommer inte att diskutera sänkningar av överskottsmålen fram till 2018 eller skapa skuldlättnader förrän det nuvarande programmet är fullständigt och framgångsrikt avslutat."

Som att tala med en vägg, alltså.

Radikala ekonomer har lämnat partiet

Av de radikala ekonomer som anslöt sig till Syriza har så gott som de flesta lämnat partiet. Som Costas Lapavitsas, som skrev några av de skarpaste böckerna i krisens början och blev parlamentsledamot för Syriza. Till mig säger han:

– Syriza är ett värdelöst parti, fullständigt oärligt. Jag skulle faktiskt kalla dem den värsta regeringen vi har haft på mycket länge. De har helt och hållet övertagit det program som de byggde sin valkampanj på att motarbeta. Skillnaden mellan dem och PASOK är att Syriza själva trodde på det nonsens de snackade om. Syriza förkroppsligar de allra värsta fördomar folk har om politiker.

Har du fortfarande kontakt med partiledningen?

– Jag har ingen tid över för Tsipras. Ingen alls. Jag försökte argumentera för en plan B när det gällde men ingen lyssnade. Priset för vad de gjort är högt.

Menar du den mänskliga kostnaden av alla besparingar?

– Nej, det är folk vana vid nu. Jag menar att de har förrått folks förhoppningar.

Varoufakis säger sig ha blivit förrådd av Tsipras och har startat eget i sin europeiska rörelse DiEM. Stathis Kouvelakis, också Londonbaserad ekonom som blev invald i centralkommittén, skräder inte heller orden. Han menar att det är en "urban myt" att det skulle ha varit en statskupp - Syrizas ledning lämnade över makten frivilligt.

Vill inte ses tillsammans

När jag kommer till Aten ringer jag upp det gamla gänget i Syriza. De vill gärna ses, men inte tillsammans; det är inte ett gäng längre visar det sig, utan två. De som stannat kvar i partiet och de som lämnat. De talar inte längre med varandra. De som lämnat efter sveket har förlorat sina jobb, sin karriär. Vissa är arbetslösa, andra har tagit vilket jobb som helst. De som stannat har belönats, de har nu poster i regeringen eller nära den. De kallar varandra sabotörer eller opportunister.

Nyspråket har nått även vanliga Syriza-medlemmar. Man säger inte längre trojkan, man säger institutionerna. Man säger inte längre memorandum, man säger låneavtal. Detta byte av termer annonserades redan några veckor efter att Syriza kommit till makten. Helomvändningen gäller alla områden. Före valet lovade Syriza att avbryta det militära samarbetet med Israel. Nu är de till och med mer pro-israeliska än EU: de motsätter sig märkningen av varor från ockuperade områden och när Tsipras besökte Jerusalem skrev han i den israeliske presidentens gästbok: "With great honor to be in your historic capital." Inte ens USA har gjort detta, och den israeliska pressen var eld och lågor över denna "oväntade gest" - själv tror jag dock inte Tsipras menade det som ett erkännande. Jag tror snarare att förklaringen är att han är okunnig och dessutom dålig på engelska.

Anarkisterna trodde aldrig på Syriza

Anarkisterna var de enda som såg det här. De trodde aldrig på Syriza, med sitt speciella luktsinne kunde de förnimma makthungern där alla andra bara såg förändringslusta. De blev inte charmade av Tsipras och såg igenom Varoufakis storslagna retorik på en gång. När alla andra postade memes där Varoufakis "dödar trojkan med ett enda ord" döpte de autonoma ironiskt om honom till drakdödaren. Nu säger de "Var var det vi sa? Lita aldrig på politiker!" Men vad hjälper det att ha rätt? Anarkisterna hade heller inget alternativ när det väl gällde. Spridda ockuperade hus kan inte vinna över europeiska centralbanken, och de övertagna fabrikerna blev aldrig så många som den europeiska vänstern ville få det till.

Antonis Vradis, anarkist och författare till boken Revolt and Crisis in Greece säger till mig att "vi visste att det hela skulle bli ett fiasko, men inte ett så spektakulärt fiasko. Det har varit så deprimerande att se så många av Syrizas följare, medlemmar och ministrar försöka övertyga sig själva om att kapitulationen är den bästa möjliga lösningen just nu. Och att det dessutom är en radikal lösning. Det är en hållning som sträcker sig in i det psykoanalytiska."

När jag talar med en parlamentsledamot från Syriza säger han att de försöker använda det utrymme de har för att ändå få till förbättringar i välfärden, trots avtalet.

Vet trojkan om det här?

– Det är imponerande faktiskt, vilken koll de har på allt. Vi ville göra några förbättringar för handikappade, det var inte stora saker egentligen. Tillgänglighet på offentliga platser, bidrag till glasögon och andra hjälpmedel i skolan. Det var inget som röstades om i parlamentet, utan sånt som ansvarig minister ger order om till en tjänsteman att genomföra. Vid nästa möte med institutionerna säger de: ”Vad är det här? Det här är inte inkluderat i reformpaketet!”

Hur hade de fått reda på det?

– Oppositionen tipsar dem kanske för att lägga krokben för oss. De vill inte att vi ska få igenom några förbättringar. Högern har nu intagit rollen som motståndare mot sparpaket. De röstar emot samma saker de röstade för, bara för att fälla oss!

Det är en taktik som ser ut att fungera - i skrivande stund leder högerpartiet Nea Dimokratia opinionsmätningarna med 5 procent över Syriza. Gyllene Gryning har inte återhämtat sig trots alla olyckskorpars varningar att "om Syriza misslyckas, ligger vägen öppen för fascismen." Detta har inte hänt. Att nära en miljon flyktingar har anlänt till Grekland under 2015 har inte heller gett Gyllene Gryning några fler röster. Tvärtom har de minskat med 7 procent sedan 2013 och ligger nu på 6 procent.

"Har banat väg för vänstern"

Den norska författaren Ellen Engelstad skriver i sin insiktsfulla bok Syriza. Den greske våren og kampen om Europas sjel att även om Syriza nu för en politik som ligger långt ifrån deras vallöften, har det ändå betytt mycket att ett radikalt parti kommit till makten. Det har banat väg för vänstern över hela Europa och bidrog till segern i Portugal.

Vad vet jag. Jag är bara trött på att höra "Vi vann inte, men kampen har lärt oss mycket." Jag brukade hålla ett föredrag som gick igenom den grekiska kampens olika stadier: från torgrevolt till generalstrejk till övertaganden av arbetsplatser och sedan valvinst för vänstern. Alla dessa stadier reflekterade en mognadsprocess som var mycket påtaglig. Folk valde en kampmetod, drev den, kom till insikt om att den inte kunde nå längre och gick vidare till en annan. Men när det inte ens fungerade att välja en regering som motsatte sig sparpaketen och att rösta emot dem i en folkomröstning? Vad finns då kvar? Engelstad citerar Hotel California: "you can check out any time you want, but you can never leave..."

Talar om att lämna euron

Fler och fler grekiska ekonomer talar nu om att lämna euron som den enda lösningen. Tsipras fel var att han inte vågade välja den lösningen. Han låtsades vara på väg ut för att EU skulle ropa honom tillbaka. Men när Tyskland sa: ”Varsågod då - där är dörren!” vände han om med mössan i handen. Och så länge Grekland är kvar i euron finns ingen reell ekonomisk självständighet. Då kan man bara böna och be, men inte genomföra.

Brexit har inte, som man kunde tro, slagit ner som en bomb i den grekiska debatten. Det har skrämt eliten och kommer kanske visa att det går att klara sig utan EU. Men Storbritannien är ett annat land, med en annan mentalitet. Självständighet är inte samma sak för ett land som ägde halva jorden, som för ett land som varit under osmanskt styre i 400 år och blivit invaderade fyra gånger därefter. Som min vän Nicole Montén har sagt: "Att göra sig fri är inte lika svårt som att våga vilja vara fri." Beroendet av stormakter är fortfarande en enormt viktig faktor i grekisk politik. Men stödet för EMU, som låg på 70 procent vid tiden för folkomröstningen, har sjunkit och idag har greker den mest negativa synen på EMU i hela eurozonen. Vad som saknas är en politisk ledning. Syriza är i dag moraliskt och politiskt bankrutt.