Nu är detta till sist möjligt eftersom USA och president Trump drar tillbaka sina militära styrkor från norra Syrien. Man överger därmed syrienkurderna och deras väpnade YPG-styrkor, som USA har stöttat militärt ända sedan hösten 2014 i syfte att nedkämpa jihadisterna i Islamiska staten (IS). Trump är ointresserad av kurderna sedan IS försvann som en synlig fiende – och han vill inte äventyra USA:s mycket äldre allians med NATO-kollegan Turkiet.

För Erdogan är motståndare till syrienkurderna. Och han har flera anledningar till att öppna upp en ny front i Syrienkriget. Dels säger han sig vilja förflytta två miljoner syriska flyktingar i Turkiet till en kontrollerad zon i norra Syrien. Därmed kan han dämpa det missnöje som uppstått i Turkiet över de många flyktingarna. Vidare så har YPG vissa band till den förbjudna PKK-gerilla som sedan 35 år utkämpar ett krig mot den turkiska staten. Ett krig mot syrienkurderna blir därmed ett krig mot ärkefienden PKK, vilket gör att Erdogan kan piska upp turkisk nationalism och utöka stödet till sin haltande regim.

Det här har med andra ord varit på väg länge. På sommaren 2015 när YPG lyckades tränga undan IS från hela den syrisk-turkiska gränsen, så utropade Erdogan att Turkiet aldrig skulle kunna acceptera att en kurdisk stat bildas i norra Syrien. På den vägen har det fortsatt.

USA och andra länder i anti-IS-koalitionen har hela tiden sopat den kurdiska frågan och Turkiets problematiska inställning till den, under mattan. Med USA:s reträtt ser konflikten nu ut att gå in i ett nytt och blodigt skede.

Visserligen spekuleras det redan nu att de syriskkurdiska styrkorna kan komma att göra som i Afrinregionen i nordvästra Syrien, där Turkiet invaderat redan tidigare. YPG drog sig då tillbaka istället för att kämpa till det bittra slutet, mot en vida överlägsen militärmakt. Men nu rör det sig om ett mycket större område, och om hela det kurdiska självstyrets överlevnad.

Rapporter berättar redan om hur syrienkurderna har låtit organisera stora protestläger med civila anhängare längs med gränsen, i syfte att försöka skydda området med en mänsklig mur. Samtidigt varnar man att man naturligtvis kommer försvara sig militärt.

Med lite otur kan det inom kort kastas rejält mycket mer bensin på den syriska eld som fram till nyligen såg ut att falna så pass mycket, att Migrationsverket beslutat att inte utfärda automatiska uppehållstillstånd för samtliga syriska medborgare. Däribland syrier från Hasakahprovinsen – ett av de kurdkontrollerade områden som nu ska invaderas av Turkiet.

Kommer strider och död där, och en ny flyktingström därifrån, att förändra Migrationsverkets inställning? Likaså Erdogans planer om vad som i det närmaste kan beskrivas som en etnisk rensning, när kurder ska jagas bort och ersättas av flyktingar från främst andra delar av Syrien?

Som för att göra saken ännu mer komplicerad, är det ännu svårt att veta var den hale president Trump egentligen står. I extremt narcissistiska ordalag twittrade han på måndagen, att om Turkiet gör något som han ”i sin stora och oöverträffade vishet” anser är att gå över gränsen, så ska han ”förstöra och förinta” Turkiets ekonomi.

Det var väntat. Men har Trump trots det även hotat Turkiet? Över Twitter? Precis efter sitt telefonsamtal med Erdogan, som gav grönt ljus åt attacken mot kurderna? I vanlig ordning är omvärlden osäker och förbluffad.