Svetlana Tichanovskaja: ”Nu bygger vi ett parallellt Belarus”

Några dagar senare tvingades Svetlana Tichanovskaja fly till Vilnius i grannlandet Litauen, där Dagens ETC möter henne. Som oväntad ledare för den belarusiska oppositionen, han hon tillbringar de senaste två åren med att förespråka demokrati och det nya Belarus hon är fast besluten att bygga, trots de nya utmaningar som belarusierna ställts inför sedan krigets början. 

Två år efter massprotesterna, hur är stämningen bland belarusier i exil? 

– Jag ser ingen minskning av motivationen i att fortsätta vår kamp mot Lukasjenkos regim. Naturligtvis finns det dagliga problem med visum, arbete, sjukvård, som besvärar de människor som var tvungna att fly landet. Om folk glömde vår kamp skulle det inte bli så många initiativ. Folk vill vara aktiva, delta i många evenemang. Vissa av dem vill naturligtvis inte vara inblandade i politik längre. Men jag ser när vi anordnar möten med volontärer, akademiker, konstnärer, att det kommer massor av människor, skapar, uppfinner, frågar vad mer som kan göras. Denna önskan finns fortfarande kvar, de flesta av dem vill återvända till Belarus. 

– Diasporan är mycket aktiv. Till exempel behöver vissa familjer pengar för att betala räkningar och köpa mat, för ibland var det bara mannen som var familjeförsörjare och han sitter nu i fängelse. Det finns detta mycket enkla initiativ från USA: de samlar in pengar och de betalar för paket med mat som levereras till familjer i Belarus, som Uber eller Deliveroo gör. Det kan göras från hela världen och det är säkert för familjerna. 

Hur är livet i Belarus? 

– Jag har "kontorstid" tillägnad belarusier, så vi kan kommunicera direkt. Hälften av samtalen kommer från personer som fortfarande är där. En av våra prioriteringar är att hålla kontakten med människor på plats, för att förstå hur de känner. Vi funderar tillsammans på vad de kan göra. Några av dem deltar i befintliga initiativ, som att sprida samizdat (förbjudna tidningar och böcker) eller hjälpa familjer till politiska fångar. Det finns en enorm nivå av förtryck, vitryssarna tvingas vara tysta. Alla de bästa hjärnorna lämnar landet, eller är fängslade, eller så måste de vara mycket försiktiga. Låt oss ta exemplet med läkare, som nyligen har förtryckts av regimen, ett stort antal av dem har fängslats. Folk behöver verkligen läkare! Det är samma sak med bra lärare. Ekonomin, med kriget och sanktionerna, är i dåligt skick. Priserna blir högre men lönerna är desamma.

Hur många människor har lämnat Belarus hittills? 

– Det handlar om hundratusentals. Bara här i Litauen har 50 000 fått uppehållstillstånd. Men vi kan inte veta exakt, vissa människor flög till Georgien, till Ukraina där de inte behöver visum. 

Vad har förändrats sedan kriget i Ukraina började i februari? 

– Kriget påverkade många processer. Först och främst skapade vi antikrigsrörelsen, och många belarusier hjälper aktivt till: minst 1 500 belarusier reste över gränsen för att slåss i Ukraina mot Ryssland. Kriget har också påverkat hur Belarus har uppfattats och accepterats på sistone av andra länder. Belarus blev paria på grund av Lukasjenkos inblandning i detta krig. Belarusierna kände att – särskilt de som flydde såklart – att attityden till landet har förändrats. Nu utfärdas inte visum av vissa länder eftersom Belarus anses vara angriparen. I vissa länder vill universitet inte ta emot belarusiska studenter längre. 

– Det som var överraskande för oss var attitydförändringen från folk i Ukraina. Vi var säkra på deras stöd, precis som vi kämpade med dem 2014. Ukraina är den nation som ligger oss närmast och de visste också vad som pågick i Belarus. Men i början av kriget mötte belarusier i Ukraina ändå problem, till exempel stängdes deras bankkonton, pass förstördes. Våra partisaner samlar faktiskt in enorma summor pengar för att hjälpa den ukrainska armén. Belarusier hjälper flyktingar i Polen, för vi vet hur det känns att ta tag i sina barn, en påse och lämna sitt land i all hast. Nu finns det en tydlig förståelse att även om regimen samarbetar så är folket emot kriget. A

Alexandr Lukasjenko har alltid presenterat sig själv som fredens väktare, särskilt sedan invasionen av Ukraina 2014... 

– Faktum är att regimen nu har förlorat det sista argumentet för sin egen existens. Men nu när det inte finns några ryska trupper längre i Belarus känner folk inte kriget dagligen. I början av kriget avfyrades missiler från Belarus, och det gick rykten om en möjlig mobilisering. Många ungdomar lämnade Belarus i det ögonblicket. Ryska trupper kan återigen använda belarusiskt territorium för att invadera Ukraina, det finns alltid den här debatten om den belarusiska arméns deltagande i kriget. Belarusier kallas nu till armékontor bara för "kontroller", vilket gör dem nervösa. Så det finns en sådan här spänd atmosfär, det finns ingen känsla av säkerhet. Naturligtvis ser de inte detta krig i vardagen, men de känner alltid stressen över att något kan hända. De förstår att Lukasjenko inte längre kan garantera att kriget inte kommer till Belarus. Ukrainarna säger att de har rätt att attackera tillbaka om dessa missiler skjuts upp från Belarus. Detta är utmattande för människor. 

Vilka är strategierna just nu?

– Våra krav har inte förändrats på två år: frigivningen av politiska fångar, slutet på våldet och anordnandet av nyval. Det enda vi har lagt till är att förhindra Belarus från att förlora sin självständighet. Vår suveränitet är hotad eftersom Lukasjenko, för att behålla sin makt, kan vara redo att ge vårt oberoende bit för bit till Kreml. På internationell nivå är vår uppgift att beröva Belarus regim representation i olika internationella organisationer, som Europarådet nyligen. Lukasjenkos representanter har uteslutits från Europarådet. Vi skapar grupper för att arbeta med det vitryska civila samhället, vi öppnar kontor i olika länder för att ersätta regimens ambassader. Till exempel öppnade vi ett kontor i Kiev, och det är nu den enda representationen för Belarus i Ukraina, eftersom det inte fanns någon belarusisk ambassad där längre. Personer som behöver juridiskt stöd eller problem med bankkonton vänder sig till detta kontor och ber om hjälp. Naturligtvis kan vi inte uppfylla alla plikter för en ambassad, vi kan inte riktigt lösa alla problem som belarusier stöter på i Ukraina, men vi gör så mycket vi kan. Till exempel, Valery Kavaleuski, vår representant i Ukraina, öppnade förbindelser med Ukrainas nationalbank och vi samlar in förfrågningar från belarusiska företag eller medborgare som behöver få sina konton öppnade. De har undersökt varje fall och börjat låsa upp konton.

Så du skapade en ny diplomatisk styrka oberoende av regimen.

– Ja. Till exempel i Tjeckien kommunicerar våra representanter dagligen med parlamentet och vissa departement för att lösa studenters problem eller juridiska problem. Vår uppgift är att förbereda vår framtida politiska roll genom att ha färdiga överenskommelser med departementen. Vi arbetar som ambassader, eftersom officiella ambassader inte hjälper dem som flytt från Belarus på grund av förtryck. Medborgare, till exempel vars pass har gått ut, är rädda för att gå till regimens ambassader, eftersom de kan bli kvarhållna. Det är därför vi försöker ändra några lagar i olika länder för att göra livet för belarusier enklare. 

– Ett nytt initiativ, kallat Digitalt Belarus, kommer att lanseras mycket snart. Det är en plattform eller en applikation där människor kan marknadsföra sina aktiviteter, sina småföretag. Det kommer att bli en internationell solidaritetsplattform, med alla möjligheter, alla företag, från att hitta en frisör till att betala skatt, mycket kan göras! Många människor vill skapa vårt alternativa land, folk skulle bestämma hur de ska använda dessa skatter – men det finns bara i vår fantasi för tillfället. Denna plattform kan också användas som verifiering för att vara säker på att ingen från KGB kan ingripa, eller för att förnya visum. Vi har många idéer, och det är det första steget när det sker förändringar i Belarus. Vi skulle kunna ta allt från den här plattformen och implantera det i Belarus. Vi skapar ett parallellt Vitryssland. 

Två år efter att du kandiderade till presidentposten, hur känner du dig? 

– Jag undrar hela tiden: var det överhuvudtaget möjligt att störta regimen med fredliga protester? Vilka misstag har vi gjort? Fram till krigets början i Ukraina tyckte många att vi var för mjuka. Nu har det blivit klart för alla att Kreml stödde Lukasjenkp och var redo att ingripa ifall protesten skulle bli radikal. Om vi hade använt våld – något jag aldrig kunde hålla med om – hade det blivit många fler offer. 

– Ukrainas och Belarus öden hänger ihop, och när Ukraina vinner kriget kommer det att finnas en möjlighet för Belarus att resa sig igen. Nu kanske det är dags att skapa institutioner i exil, parlament, ministerier, till exempel. Jag var emot det, för det innebar att vi kämpade i åratal och vi trodde verkligen att vi kunde vinna det snabbt. Men jag kan inte fatta det här beslutet själv, vi behöver en stor och offentlig diskussion.