Sverige måste göra upp med det misslyckade kriget i Afghanistan

Biden hade motiverat sitt beslut så här: 

”Det handlar inte bara om Afghanistan. Det handlar om att avsluta en era av större militära operationer för att omvandla andra nationer. Idag skyddas inte mänskliga rättigheter genom ändlösa militära expeditioner utan genom diplomati, ekonomiska verktyg och att samla resten av världens stöd.” 

Men i Sverige råder gravens tystnad bland de partier som stödde beslutet att gå med i kriget. 

Harris avslöjade därefter den ekonomiska kostnaden: 

”Därmed betalar inte de amerikanska skattebetalarna längre 300 miljoner dollar om dagen i ett ändlöst krig.”

Med andra ord: comeback för Afghanistan i USA. 

Men i Sverige råder gravens tystnad bland de partier som stödde beslutet att gå med i kriget. 

Uppenbart är att historien inte spelat någon roll i sammanhanget.

Framtida säkerhetshot

Begreppet ”imperiernas kyrkogård” går tillbaka till den brittiska kolonialtiden. Det första Afghanistankriget ägde rum 1839 -1842, det andra 1878-1880 och det tredje 1919. Alla var riktade mot ryskt inflytande i regionen. Alla slutade med förlust. 

Vid denna tid myntades även begreppet ”den vite mannens börda”. Det var Nobelpristagaren Rudyard Kipling som i en dikt hyllade imperiets härskarinna, drottning Victoria, på 60-årsdagen i ämbetet 1897. 

Frasen användes därefter för att söka rättfärdiga västerländsk imperialism.

Här inledningsraderna:

Ta upp den vite mannens börda,

sänd män med mod och spänst

i landsflykt, sänd er bästa flock

till era fångars tjänst

att träla i tungt harnesk
(
att ge en vettlös hord  

ett vilt, nyss fångat folk – halvt barn,

halvt djävlar – värn och vård.

Begreppet återupplivades i en uppsats på Försvarshögskolan hösten 2020 av Klara Axelson: ”Den humanitära stormakten på imperiernas kyrkogård”. Axelson konstaterade att under åren 2005 -2010 kopplades målen i Afghanistan till framtida säkerhetshot som Sverige kunde få på hemmaplan. Syftet var att göra Afghanistan obeboeligt för terrorister, och utfallet var i högsta grad kopplat till Sveriges framtida säkerhet enligt utrikesminister Carl Bildt (M). 

Hon citerar förre försvarsministern Thage G Peterson (S): 

”Det är inte att ta till överord att säga att det svenska kriget i Afghanistan är det största misslyckandet och nederlaget för svensk försvars- och utrikespolitik någonsin. Men det är också ett nederlag för sanningen.”

Axelson lyfter även fram en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut, 2015: 

”Påtryckningar från USA lyftes som en viktig förklaring, inte minst utifrån George W Bush uttalande efter terrordådet: You’re either with us or against us in the fight against terror.” 

Hon återkomner till Carl Bildt: 

”Att sluta hjälpa Afghanistan vore inte bara att riskera ökad terrorism. Det skulle också säkra den bas för död mitt inne i våra egna samhällen som den enorma opiumproduktionen utgör.”

Bergen tog sin revansch

Så sent som i augusti i år publicerade Alex North boken ”War & Peace & War: Twenty Years in Afghanistan” (Ithaka Press). I den får vi en inblick i skälen till det brittiska krigsdeltagandet:

”En brittisk kolonialarmé besegrades i regionen 1880. Mer än 120 år senare kände få makthavare i London till den historien eller södra Afghanistans. Varför kom nu England tillbaka? Det enkla svaret var ett åtagande av premiärminister Tony Blair att bidra till Natos utbredning söderut, som stöd åt den afghanska regeringen. Istället för att kämpa för världens framtid, stapplade England in i ett regionalt inbördeskrig som de inte förstod. Till slut kunde talibanerna förklara sig framgångsrika. De hade vunnit det fjärde anglo-afghanska kriget.” 

Början till detta fjärde krig kom med den sovjetiska invasionen julen 1979. I början av januari 1980 angav Olof Palme (S) de viktigaste skälen för att fördöma inmarschen: 

”Den är en brutal aggression, ett flagrant brott mot varje nations rätt till självbestämmande, ett brott mot folkrätten. Det går aldrig att rättfärdiga et7t militärt ingripande i en annans nations inre angelägenheter. Ett folks befrielse måste vara dess eget verk.”

Ett klassiskt Palmetal – ”pure vintage Palme” –  kommenterade min kontakt på amerikanska ambassaden i Stockholm: ”Så tydligt talar ingen ens i Washington.”

Tvivel om invasionen fanns även i Moskva. När den sovjetiske vice utrikesministern förklarade för sin chef, Andrei Gromyko, att tre tidigare brittiska invasioner hade misslyckats i Afghanistan, frågade denne strängt: Jämför ni våra internationella styrkor med de brittiska imperialisternas? Självfallet inte, svarade viceministern. Men bergen är de samma.  

Åtta år senare tog bergen sin revansch. 

I februari 1989 lämnade de sovjetiska trupperna landet. Tolv år senare, den 7 oktober 2001 invaderade USA som ett svar på attackerna mot amerikanska mål den 11 september samma år. 

Kulturell analfabetism med solglasögon

För svensk del blev beslutet att delta i ”det amerikanska projektet” ödesdigert. Vi gick in med ett litet antal soldater för att under en kort tid skydda regeringsmakten i Kabul, mandatet kom från FN.  Med tiden smögs hela den utländska insatsen över till att bli alltmer USA-ledd utan något som helst inflytande för andra än Pentagon.

Den 8 januari 2010 skrev utrikesminister Carl Bildt tillsammans med Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i Washington Post: 

”USA kan inte göra allt ensamt och behöver inte göra det själv. Europa och Kanada kommer att fortsätta vara USA:s allierade, partners och vapenbröder.” 

Alltmedan försvarsminister Sten Tolgfors (M) tokhyllade den bisarre generalen Stanley McChrystal som ledde de amerikanska styrkorna och strax därefter avskedades av Barack Obama. 

Baktash Ahadi, stridstolk åren 2010-2012 hos de amerikanska specialstyrkorna, såg den västliga militäralliansens nederlag som en följd av dess ”kulturella analfabetism”. 

Ahadi hävdade att praktiskt taget alla kontakter som de flesta afghaner haft med Väst var med tungt beväpnade stridsförband. Amerikanerna uppträdde nästan alltid med sina solglasögon på i ett land som värdesätter ögonkontakt, och de närmade sig kvinnor på ett sätt som stred mot en av striktaste kulturella normerna i landet.

Ahadi avslutar: 

”Detta gäller inte bara Afghanistan. Vi förstod aldrig heller Iraks kultur, nu ser många irakier Iran som det mindre onda i jämförelse med oss. Och före det, så misslyckades vi med att förstå Vietnam.”

En som förstod, var den pakistanske författaren Ahmed Rashid, som i juni 2014 i New York Review of Books skrev : 

”Den bestående efterbörden av USA:s ockupation av Afghanistan blir att hela regionen med två kärnvapenstater har infekterats av islamistisk extremism.”

För den amerikanska försvarsindustrin blev kriget en kassako. De företag som kontrakterades är de verkliga segrarna i USA:s ändlösa krig, menade Trita Parsi vid tankesmedjan Quincy Institute i Washington.

Av de 946 miljarder dollar man spenderade mellan 2001 och 2021, gick 86 procent till militära utgifter. Bara 21 miljarder dollar gick till ”ekonomisk utveckling” av landet.

Påminde om Saigon-reträtten

Ett 30-tal nationer deltog i kriget, de flesta från utvecklade länder, som en spegelbild av Kiplings ”white man’s burden”. Varför var inte de andra 150 medlemsnationerna i FN i Afghanistan med på tåget? Och varför var inte Afghanistans grannar där, de som skulle ha mest att frukta av den afghanska instabiliteten? 

Kriget fortsatte och fortsatte. Protesterna växte över hela världen.

Folk och försvars konferens i januari 2020 hade försvars- och utrikesministrarna, Carl Bildt och ÖB Micael Bydén som huvudtalare – ingen nämnde Afghanistan. I regeringens utrikesdeklaration i februari fanns inte en enda mening om Afghanistan. Ej heller på försvarsdepartementets hemsida behandlades det nya läget. 

Från Sveriges riksdag, som i december 2020 sa ja till regeringens förslag om att förlänga Sveriges närvaro till den 31 december 2021, hördes ingenting. 

Men redan i april 2021 hade kaptenen och läraren vid Försvarshögskolan, Sigge Winell, ställt frågan: 

”Om talibanerna tar makten när USA och Nato drar bort sina trupper, vad var då egentligen det övergripande målet med insatsen? Och var målet i efterhand det rätta?” 

I en Expressenintervju den 5 augusti  2021 sa försvarsminister Peter Hultqvist (S):

”Vi har ju agerat med det internationella samfundet. Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget… och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.” 

USA nämnde han inte, ej heller Nato.

Den 11 september  2021 lämnade  USA Afghanistan i scener som påminde om reträtten från Saigon i mars 1973.

Senare skulle Bildts efterträdare i ämbetet, Ulf Kristersson (M), i samband med Natotillträdet, kalla Nato ”den mest lyckade fredsorganisationen i världen”. 

Inte ett enda mål uppfylldes

Afghanistanutredningarna i Danmark, Norge, USA och Sverige talade flera år tidigare ett annat språk. Situationen blev värre än innan, kunde man sammanfatta dessa.

Den norska, år 2016, hette ”En god alliert”. Den definierade tre huvudmål: att stödja USA och bidra till att säkra Natos relevans, att bidra till den internationella kampen mot terrorn och att bidra till att bygga en stabil och demokratisk afghansk stat. Av dessa bedömdes endast det första målet helt ha uppnåtts. Tio norska soldater dödades under insatsen och många skadades. Omkring 20 miljarder norska kronor investerades, det mesta på den militära sidan.

Den stora slutsatsen är att det är omöjligt att arbeta för demokrati och statsbyggande när det pågår en väpnad konflikt, sa Gro Nystuen, folkrättsjurist i utredningen. 

Sist ute, efter allmänhetens påtryckningar, släpptes i mars 2017 den svenska: ”Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002-2014”, ledd av riksdagsledamoten Tone Tingsgård (S). 

Kostnaderna för hela Sveriges engagemang beräknades till 27,5 miljarder kronor.

Hon var skoningslös i sitt slutomdöme. Talibanrörelsen växte, och de afghanska säkerhetsstyrkorna präglades av dålig ledning, dålig utrustning, korruption, omfattande desertering och hög dödlighet. De svenska militära insatserna ledde inte till att ett enda mål uppfylldes. Utom att behaga Pentagon och Nato.

Omkring 9 000 kvinnor och män hade då tjänstgjort i Afghanistan. Fem svenska soldater och två afghanska tolkar hade dödats. Ett 30-tal svenska soldater hade skadats. Kostnaderna för hela Sveriges engagemang beräknades till 27,5 miljarder kronor.

Jan Guillou sparade för framtiden vissa huvudpersoners omdömen: ”Vi är där för afghanernas skull”, sa försvarsminister Sten Tolgfors. ”Fokus ligger på att bygga en afghansk stat”, sa utrikesminister Carl Bildt”. 

Det är lätt att dela Guillous slutsats: 

” Vårt krig var ett totalhaveri både i moraliskt och strategiskt avseende. Vår skam kan på så vis censureras i samtidsdiskussionen. Men inte ur historieböckerna.”

De Nato-ledda styrkorna i Afghanistan sög samtidigt åt sig, som ett svart hål i rymden, all den västliga och europeiska potentialen för FN-ledda fredsoperationer. Så även Sveriges.  

Nu är Sverige som Haiti

Dag Hammarskjöld skapade de blå baskrarna, FN:s fredsbevarande styrkor i vilka Sveriges soldater var en grundbult. Idag 2024 finns vi inte ens längre i statistiken. Likt USA och Haiti finns vi i botten med noll soldater.

Vi drog ut i krig i solidaritet med kvinnor och barn men efter nederlaget misslyckas vi även med dem som vi ville väl. Nu bekämpar den svenska staten med andra medel flyktingar i Sverige.

Det var i Afghanistan som de två bärande fundamenten i svensk utrikespolitik började undergrävas.

I boken ”Vi från svensk sida förefaller ligga i bakkant här” (Atlas, 2024) tar Thord Eriksson med oss in i efterspelet till afghanska tragedin. Vi visste det inte då, för dryga 20 år sedan, men det var i Afghanistan som de två bärande fundamenten i svensk utrikespolitik började undergrävas: Sveriges militära alliansfrihet och Förenta Nationernas fredsbevarande förmåga. I och med den plötsliga och oordnade reträtten 2021 kom ett tredje bakslag: sveket mot krigsflyktingar och många av de som samarbetat med de svenska styrkorna. 

Vad Eriksson avslöjar måste betecknas som en militär och politisk skandal och ett oförsvarligt och osolidariskt beteende. 

Trots skillnader i tid, innehåll och stil går tankarna vid läsningen till författaren Emile Zolas öppna brev J´accuse 1898 och PO Enquists dokumentärroman ”Legionärerna” 1968. Zola vände sig till Frankrikes president Félix Faure och tog ställning för den judiske officeren Alfred Dreyfus som falskeligen dömts för högförräderi. Enquist skrev om den så kallade Baltutlämningen, då samlingsregeringen i andra världskrigets slutskede utlämnade baltiska soldater som deltagit i striderna på den tyska sidan till Sovjetunionen.

Eriksson ger oss en unik inblick i den svenska hantering av unga afghaners asylsökande under de senaste åren samtidigt som den skildrar kampen för rättssäkerhet som förs för de afghaner som arbetade för Sverige i Afghanistan. Han får bakgrund av diplomater, soldater och andra myndighetspersoner och finner hemligstämplade dokument för att bryta tystnaden om en skamlig svensk sorti.

Boktiteln syftar på några rader ur en rapport till UD från den tappre och uthållige ambassadören Torkel Stiernlöf som verkade för att Sverige skulle, som de flesta andra jämförbara länder redan gjort, ge en fristad åt hotade afghaner i svensk tjänst.

Sedan Natoalliansen kördes ut ur landet och de omfattande krigshandlingarna upphörde 2021, uppstod i Afghanistan en jakt på ”gudlösa” och förment allierade med den förlorade sidan.  De flyktingar som kände sig tvungna att fly undan talibanernas skräckvälde fick paradoxalt nog istället uppleva ett annat slags förföljelse, nu i Sverige, där Tidöpartierna genomdrev en för Europa exceptionellt stram flyktingpolitik. 

Moderaterna som tystnade

Eriksson ger röst åt Hanif Amiri, anställd på den svenska militärstaben i Mazar-e Sharif under åren 2006-2014. Efter det att talibanerna tagit makten fick Hanif besked i december 2021 att han stod på listan över anställda av Försvarsmakten och därmed skulle kunna vara berättigad en fristad i Sverige. Men efter meddelandet hördes inget mer från Stockholm, han blev kvar utan förklaring. 

Hanif hamnade då i samma situation som ett 40-tal andra personer som hade skäl att frukta talibanernas hämnd. 

En vecka före julafton 2021 kommenterade utrikesminister Ann Linde (S) situationen: 

”Vi har fått ut i stort sett alla som tidigare jobbat för Försvarsmakten, inklusive tolkar och deras familjer.”

I september 2022 skriver Afghanistanveteranerna Björn Blanck och Callis Amid till Linde. De konstaterade att 43 tolkar, vakter och annan personal knutna till Försvarsmakten ännu inte fått sin sak prövad. Från UD hörs inget annat än att det inte är aktuellt att göra det möjligt för tidigare anställda av Försvarsmakten att komma till Sverige på samma villkor som under evakueringen hösten 2021.

Några dagar senare skulle val äga rum i Sverige. Liberalen Allan Widman sa då att han var övertygad om att ett eventuellt regeringsskifte skulle leda till att evakueringen återupptogs och slutfördes. 

Men han bedrog sig. 

På miljöpartisten Annika Hirvonens fråga i riksdagen till utrikesminister Tobias Billström (M) blev svaret kategoriskt: 

”Personer som uttrycker skyddsbehov efter att evakueringarna avslutades kan kontakta FN:s Flyktingkommissariat, UNHCR, vid frågor om möjlighet till skydd och vidarebosättning i tredje land.”  

På detta kommenterar Eriksson: 

”Tobias Billström kunde ha uttryckt sig tydligare: Evakueringen är sedan länge avslutad, de som blir kvar har ingen hjälp att räkna med från Sverige.”

Från de nya moderata ministrarna Pål Jonson och Maria Malmer Stenergard, som i opposition upprepat kritiserat sina socialdemokratiska företrädare i ämbetet, hörs numera ingenting i frågan. 

Humanitär skuld att betala

Eriksson påminner läsaren om hur människor från Afghanistan, och i synnerhet ensamkommande pojkar och unga män, har blivit slagträn i en allt råare debatt:

”De påstods ljuga om sin ålder, sakna verkliga skyddsskäl och vara potentiella sexualförbrytare. För dem som bara har lyssnat till dessa svepande beskyllningar och glåpord måste det i slutet av 2023 ha kommit som en överraskning att de ensamkommande, där afghaner är i majoritet, nu förvärvsarbetar i högre grad än svenskfödda i samma ålder.”

Eriksson trodde hösten 2021 att han skulle skriva en bok om evakueringen till Sverige. Men i stället blev den ”om ett land som vaktar en position i Europas extrema ytterkant”.   

Sveriges låga andel beviljade ansökningar var synlig redan flera år före talibanernas seger. 

2015 fick 45 procent av alla afghanska asylsökande uppehållstillstånd i Sverige medan det europeiska snittet låg på 70 procent. 

2017, samtidigt som säkerhetsläget försämrades kraftigt i Afghanistan, sjönk den europeiska nivån till 47 procent och den svenska till 37 procent. 

2023 var beviljandegraden följande i de mest berörda länderna: Schweiz 99 procent, Danmark 97, Österrike 96, Tyskland 95 , Italien 94, Nederländerna och Finland 92, Norge 87 och Frankrike 70. Belgien med sina 35 procent är det enda jämförbara landet som utmärker sig mer än Sverige (62 procent). 

Siffrorna kommer från EU:s statistikkontor Eurostat och avser beslut i första instans, samt från SCB:s pressmeddelande i november 2023. 

Vi måste betänka hur svenska regeringar av olika kulörer, stödda av en riksdagsmajoritet, år efter år, har kunnat åberopa att vi deltog i ett krig för höga ideal om barns, kvinnors och allas mänskliga rättigheter utan att ha koll på läget. Samtidigt har tusentals unga vuxna afghaner som flytt samma krig förvägrats skydd och arbetsmöjligheter i vårt land.

De flydde från krig och förföljelse och har nu hunnit rota sig i vårt land, många har lärt sig språket, tagit examen eller fått jobb, men de lever i byråkratisk limbo under psykisk och ekonomisk stress på grund av i praktiken inhumana regler och beslut. 

Till dessa afghaner kommet förpliktelsen att ta hand om de tolkar och andra som samarbetat med den svenska militären och nu hotas till livet.

Skulden kan betalas genom en generell amnesti för de ensamkommande afghaner som har sökt skydd och framtid i vårt land. 

Vi har en av en humanitär skuld att betala. Den kan betalas genom en generell amnesti för de ensamkommande afghaner som har sökt skydd och framtid i vårt land. 

Det behövs objektiv granskning

Vi vet till minsta droppe av covidvaccin vad som skedde med pandemin. Vi behöver samma transparens och ärlighet om konsekvenserna och lärdomarna av vårt deltagande i Afghanistankriget.

Tingsgårds kritiska rapport gällde fram till 2014. Svenska soldater stred under Nato-flagg ytterligare tio år. Vi är skyldiga de som riskerade liv och lem, både civila och militärer, klarhet om varför krigandet fortsatte, trots alla varningssignaler. Vi bör också få veta hur många ytterligare miljarder som satsades på ett dödfött projekt.

I USA tillsatte den amerikanska kongressen i december 2021 The Afghanistan War Commission med utredningen om terrorattackerna den 11 september 2001 som förebild. Med åtta republikaner och åtta demokrater som kommissionärer och en imponerande stab av akademiker, militärer med krigserfarenhet, experter på bistånd och underrättelsearbete, diplomater och näringslivsföreträdare.  

Uppdraget är att skärskåda beslutsprocesserna under kriget och att komma med slutsatser och rekommendationer till kongressen och andra beslutsfattare.

I sin första delrapport i augusti i år förpliktar sig kommissionen att leverera ”en rigorös, oavhängig och objektiv analys av kriget, något som de som tjänstgjorde och offrade sig, beslutsfattare och allmänheten förväntar sig och förtjänar”. 

Skulle inte den svenska allmänheten, skattebetalare och väljare, och inte minst de som deltog i kriget, förtjäna en liknande öppen och målmedveten redovisning, av samma kvalitet och bredd, som den amerikanska?